En ljuskrona i taggtråd formad som en kristallkrona och antika ljusstakar gjutna i betong. I formgivaren Tove Admans idévärld får klassiska former nytt liv i ett material som överraskar.
– På senare tid har jag blivit mer sparsmakad i formen. Jag tycker om när det är något som är skönt att ta i och att man med ögat ser att det finns en sorts mänsklighet i det. Jag gillar det mjuka, en kontrast till betongen som funkar väldigt bra, säger hon.
Jag tänker tillbaka på en julidag med ostadigt väder. Jag och min syster har färdats genom regnskurar från sommarhuset mitt på Gotland ner till öns sydligaste socken, till Körsbärsgården i Sundre. Medan solen bryter sig loss från molnen letar vi oss fram i det vita labyrintiska Skulpturgalleriet. Intill stenväggen utanför, i dialog med trädgårdens grönska, står ett skrivbord med böcker gjutna i betong. Ett av benen sträcker sig upp från bordskivan i form av en trädstam – kalt sånär på ett enda grönt litet löv i toppen. Jag slår mig ner på stolen, känner på böckernas lena svala yta. Skulpturen är skapad av konstnären och formgivaren Tove Adman, vars signum har blivit betong, ett material som hon själv kallar för ömsint.
Vem är hon, formgivaren som flyttat in betongen i salongerna? För att få reda på det följer jag landsvägen österut, slingrande och smal när jag närmar mig min barndomsstrand Sandviken i Östergarn. Det visar sig vara även Toves barndomsstrand, tjugo år tidigare. Här låg en Shell-mack och en lanthandel på varsin sida om vägen, som båda stängde ner i slutet av 1970-talet. Macken har förvandlats till ett stramt svart trähus med en ljus och rymlig designbutik, som öppnar sina portar mot landsvägen under juli månad. På verandan till det nybyggda boningshuset i samma stil kan Tove Adman sitta och titta ut över skogen i stora spegelfönster på mackens baksida. Husen och uteplatsen ramas in av staket, en harmonisk omfamning av naturen.
Jag tänker på den höga ljusstaken hemma i fönsternischen, den i antik stil men i ett oväntat material: betong. Jag tänker också på askarna som gjutits i form av ett mänskligt hjärta, som man ser i design- och inredningsbutiker.
– Det var ett av mina första betongföremål, en gåva till min pappa att förvara hjärtmedicinen i. Han glömde jämt att ta den så jag ville göra något som både fungerade som en förvaring och en påminnelse. En kompis till mig hade ett anatomiskt hjärta som jag fick låna och göra om till ett skrin, berättar Tove Adman när vi valt ut varsin fåtölj att sjunka ner i.
Det är ensligt här en dag i februari. Samtliga hus som omger Toves är nuförtiden sommarboenden. Inne i huset står radion på låg volym, mumlande röster avbrutna av klassiska musikstråk. Här både bor och arbetar hon året om. Kontoret finns inbyggt i den öppna planlösningen och bakom ett draperi kan man gå direkt in i verkstan, där hon gjuter sina former. När Tove får en idé skriver hon ner den först. Sedan går hon direkt på materialet i verkstan och börjar experimentera med mått. Det gäller att pröva sig fram, menar hon.
Invid pocketböckerna på soffbordet ligger tre böcker på hög som utmärker sig: två i betong och den översta i trä, som går att öppna och använda som en ask.
– Jag tycker att det är ett av de finaste föremålen jag gjort. Den är klurig, säger hon med sitt lika kluriga leende.
Återupptäckten av en nedlagd mack
Hon är född och uppvuxen i Roma mitt på ön med fem syskon. I familjen fanns ett stort intresse för att meka, bygga och laga och hon har många hantverkare i släkten. Redan som 15-åring flyttade hon till Visby för att läsa estetisk linje på gymnasiet. Men det kreativa intresset hade väckts redan på mellanstadiet, då hon blev uppmuntrad av en bildlärare som var konstnär och som lånade ut sina oljefärger till Tove.
Måleriet var det hon inledde sin konstnärliga bana med och efter en treårig utbildning på Gerlesborgsskolan i Stockholm stannade hon kvar i konstnärskretsarna i huvudstan.
– Av en tillfällighet började jag bygga små skulpturer, främst i trä och allt från stort till smått. Så småningom övergick jag helt och hållet till skulptur, berättar hon och fortsätter:
– Det finns ingen andningspaus i måleriet, allt man gör har jättestor betydelse hela tiden. När jag höll på med de här små skulpturerna skulle de slipas och byggas upp, man får på något sätt lite mer andrum emellanåt. Det blev psykiskt påfrestande att måla och jag har inte gjort det sedan dess. Jag längtar inte efter det längre.
Hon kallade det först att bygga och kände en stor tillfredsställelse i att forma. Nu skulle hon plötsligt tänka tredimensionellt.
– Hur ser skulpturen ut i den här vinkeln? Det finns en riktning som man ska gå med eller bryta. Jag tycker fortfarande att det är oerhört spännande, säger hon.
Sommaren 1993 var hon inbjuden att medverka på en skulpturutställning som pågick över hela Gotland. Därför återvände hon till Östergarn och återupptäckte den gamla macken där hon som liten brukade stanna till med cykeln och köpa glass på väg till stranden. En god vän tipsade henne om att den stod tom.
– När jag skulle åka tillbaka till Stockholm tänkte jag: Nästan alla jag känner i Stockholm har ett hus på Gotland utom jag som är gotlänning. När jag satt på färjan kände jag att jag måste tillbaka. Jag måste bo där.
Hon tog vändande båt i Nynäshamn, åkte ut till Östergarn och en vecka senare var hon mackens nya ägare.
– Jag hade inget körkort då, bara en moppe, så det var viktigt att det var nära till affär och busstation. Jag behöll lägenheten i Stockholm, var först här tre till fyra månader om året, men med tiden blev det allt längre.
Hon jobbade ute i verkstan och bodde i macken. Det fanns ett litet kök, tvättställ och vatten indraget och ett litet utedass vid verkstan. Tillsammans med en kompis byggde hon ett garage och byggde ut och isolerade både verkstan och macken. Boningshuset som byggdes för tre år sedan är det enda av husen som hon inte byggt själv.
Redan en klassiker
Samma år som hon flyttade till Östergarn övergick hon stegvis från att arbeta med skulptur till att göra produktdesign. Det började med några ljusstakar som hon tillverkade helt i stearin och som brann ner och försvann när man använde dem. Efter att hon ställt ut dem på ett galleri fick hon en stor beställning från varuhuset NK i Stockholm. De skulle ha 80 stycken och hon hade en enda form, så det var bara att sätta igång och tillverka och starta ett företag.
På nästa Formex-mässa i Stockholm hade hon ljusstakarna i betong också, ett material som hon tidigare använt i sina skulpturer. Tove Adman var en föregångare när det gäller betongföremål för inomhusbruk.
– I början tänkte folk att man inte kunde ha betong inomhus. Man såg det som ett grovt material för en utomhusmiljö, men en del upptäckte att det ju kan vara väldigt fint, säger hon och fortsätter:
– Det är ett så fantastiskt material eftersom det är mjukt och sprött samtidigt som det är hårt och strävt och kan bli så detaljrikt. Eftersom jag både skapar former och kan gjuta, kan jag väldigt snabbt ta fram en ny idé och tidigt göra en bedömning om den är vettig att producera.
Ljusstakarna säljer förutom i Sverige framför allt i Frankrike, Holland, England, Tyskland och Italien.
– En del säger att den redan blivit en klassiker. Knut Knutson från Antikrundan hade en föreläsning på en antikmässa, där han tog upp den som morgondagens antikvitet, säger hon och skrattar. Något som tidigare varit en antikvitet blir en ny slags antikvitet. Materialet gör den så annorlunda.
Eftersom hon har sin produktion i Järna har hon behållit sin lägenhet i Stockholm. Förutom i betong gör Tove Adman även produkter i aluminium, som sandgjuts i Indien, och i trä. Just nu håller hon på att slutföra arbetet med en saltströare i betong, som lätt ska kunna förknippas med äggkoppen som hon har designat tidigare.
– Jag ville förtydliga formen med en oval fördjupning, berättar hon och visar ett av de första exemplaren av saltströaren, där fördjupningen i betongen avtecknar sig ungefär som ett tumavtryck.
– Betong fångar ljus så fint. Detaljen ger ett mervärde plus att den är skön att hålla i, tillägger hon.
Inspiration får hon från många håll, ofta är det något som hon saknar och istället för att leta i affärerna skapar hon bruksföremålet själv.
– Jag tittar nog på allt möjligt egentligen: hus, antikaffärer och designmagasin.
Hon pekar på en karmstol invid väggen: ”Louis Ghost Chair”. Stolen har hämtat sin form och stil från Barocken, men är tillverkad i det moderna materialet polykarbonat (transparent termoplast). Den är formgiven av en av hennes inspiratörer, den franska designern Philippe Starck.
– Jag tycker det är häftigt att han gör allt från maskindelar till möbler, säger hon. Och jag gillar hans idévärld som liknar min.
Text och foto: Maria Molin
