Roman om giftmordet på fyrplatsen Tärnudden

Artikeln har tidigare publicerats i Gotska Sandöns hembygdsförenings tidning, juni 2021

I juni kom Ingrid Sjökvists roman Kan man ta sig dit, kan man ta sig därifrån ut, som utspelar sig vid tiden för giftmordet på Tärnuddens fyrplats på Gotska Sandön 1890. I stället för att berätta historien ur mördarens eller offrets synvinkel har hon valt att fokusera på fyrbiträdets hustru, som hastigt skymtar förbi i historieskrivningen. Hur upplevde Kristina flytten till den ensliga och utsatta platsen mitt ute på havet?

Det är en oktobernatt år 1889 då Ingrid Sjökvists roman Kan man ta sig dit, kan man ta sig därifrån tar sin början ute på öppet hav. Johan Engman är på väg till Gotska Sandön tillsammans med hustrun Kristina och den lilla dottern Lovisa, och fyrens röda sken leder dem mot land. Här har han fått anställning som fyrbiträde på Tärnudden, öns södra fyrplats, och förväntningarna på den nya tillvaron uppfyller deras tankar.

Romanens titel är orden som Kristina uttalar när hon efter en tids tvekan bestämmer sig för att följa med sin man till den ensliga ön, då han blivit förflyttad efter ett bråk med förmannen på Faluddens fyrplats på Gotland. Några månader senare leder meningsskiljaktigheter till att Johan Engman ger sin enda kollega, fyrvaktaren Johan Lundqvist, arsenik i maten. En hämnd som går över styr och slutar med döden för den ena och livstids straffarbete för den andra.
– Det är en tacksam intrig att spinna en berättelse kring, och jag blev förvånad över att inte fler fångat upp historien i romanform. Det var ett öppet mål, säger författaren och journalisten Ingrid Sjökvist.

1912 kom boken Den namnlöse av Algot Sandberg, som berättar historien utifrån mördarens perspektiv, om skuld, försoning och rättsväsendet. Författaren satte fiktiva namn på en del platser och personer, medan Ingrid valt att använda autentiska namn. Eftersom de båda männen på Tärnudden hette Johan kallar hon Lundqvist för hans andranamn Sigfrid.
– Omständigheterna på Tärnudden var närmast omöjliga för att ett samarbete skulle kunna fungera bra. Här var två personer helt hänvisade till varandra, varav en hade svårt för umgänge och att vara underordnad. Engman hade en knepig personlighet och hade aldrig kunnat behålla en anställning en längre tid, säger hon och tillägger:
– Hans fru var jämnårig med den yngre Lundqvist, och där fanns en laddning som maken säkert uppfattade och som skulle ha kunnat växa till ett triangeldrama.

Vad ensligheten och utsattheten kan göra med människor är romanens huvudtema. Här är människorna helt beroende av varandra och sin egen förmåga, och utlämnade till väder och vind.
– Blev man allvarligt sjuk så dog man, om inte läkaren hann ut. Det var inte ovanligt att bo isolerat på den tiden, men här var man dessutom långt ute i havet, framhåller Ingrid Sjökvist.

Det är inte första gången som hon har Gotska Sandön som spelplats. I boken Sandögubbar diktade hon skrönor från Gotska Sandön till fotografen Birger Svantesons bilder.
– Jag fick möjligheten att följa med på en fotoresa dit en vinter i slutet av 1980-talet. Där fick jag tillgång till gamla loggböcker med korthuggna meningar som rymmer en oerhörd dramatik.

”Fyrvaktaren fraktades från Tärnuddens fyrplats. Fyrvaktare avliden. Engman rymt”, läste hon i en av loggböckerna.
– Vad låg bakom dessa fåordiga fakta? Jag såg framför mig två män på en obebodd ö, men i själva verket var de ju inte helt isolerade, för det kom folk från fyrarna på norra ön och hälsade på, gående eller med häst och vagn, och det anlände även besökare utifrån havet.

Längtan efter att få gestalta historien drog i henne. Hon ville bosätta sig där i sinnet, följa med karaktärerna och se vad de sett.
– När jag jobbade som reporter på Nynäshamnsposten ingick det att då och då resa till Sandön. Under mina besök där har jag alltid traskat ner till Tärnudden. Det är fascinerande att tänka sig en stormig intrig mitt i lugnet som oftast råder där.

I början av förra året, efter att ha begrundat dessa människoöden under många år och efter att ha gjort omsorgsfull research i arkiven, kände hon att det var dags att låta fantasin rusa iväg.
– Jag kom på vems historia jag ville berätta. När jag tänkte på storyn var det alltid Engmans fru Kristina som hamnade i fokus för mitt intresse, säger hon och fortsätter:
– Jag fick reda på att hon varit piga och träffat män som lovat henne guld och gröna skogar, men som sedan övergav henne då hon blev gravid. Hon hade flera barn innan hon träffade Johan och den främsta anledningen till att hon följde med sin man till Sandön var att hon hoppades kunna samla alla barnen, som befann sig på olika barnhem, här på denna plats. Jag har tagit mig friheter och fantiserat djupt när jag berättat om hennes öde.

Ingrid Sjökvist har läst fyrvaktare Lilljas dagbok om vardagsliv och händelser på ön. Hon har konsulterat en expert på fyrar och en annan person om förhållandena på Sandön, samtidigt som hon klätt på och skarvat.
– Min bok är inte dokumentär, men själva ramberättelsen är en faktisk historisk händelse och karaktärerna och tidsmiljön är verkliga. Jag ville skildra den relativt korta period, knappt ett år, som leder fram till mordet och det ska inte komma som en överraskning. Jag kallar den hellre för spänningsroman än deckare.

Under researchen har hon både besökt det före detta fängelset på Långholmen i Stockholm, där Johan Engman avtjänade sitt straff, och Tärnuddens fyr- och boningshus, som i dag finns på Idö lotsplats utanför Västervik. Det monterades ner och flyttades efter att fyren släckts 1913 och ersatts av de två obemannade automatiska AGA-fyrarna på Kyrkudden och Hamnudden.
– Det var en häftig och märklig känsla att gå omkring där i huset, följa trappan upp till vaktrummet och tänka på att det var just mellan dessa väggar som allt utspelade sig på riktigt en gång i tiden, säger hon.

Text: Maria Molin

 

Gotska Sandöns sydöstra fyr Tärnudden bemannades åren 1883-1913 av två män. På fyrplatsen bodde under tiden för romanens intrig fyrvaktaren Johan Lundqvist, 33 år, hans biträde Johan Engman, 52 år, Engmans hustru Maria Kristina samt parets knappt tvååriga dotter Lovisa.