Torsten Gislestam är ingen okänd profil på ön. Han både syns och hörs med eftertryck där Gotlands historia presenteras och diskuteras. I många år har han med energi, nyfikenhet och gott humör forskat, föreläst och arbetat praktiskt med att förmedla öns levande historia till gotlänningar och alla andra.
Vi är många som minns Torsten Gislestams imposanta gestalt när han iförd fotsid pälsbrämad grön sammetsdräkt, osannolik huvudbonad och glänsande ordensinsignier skred genom Visby som borgmästare under en av de första medeltidsveckorna. Man fick en känsla av att detta var ett uppdrag som han gärna skulle ha fyllt upp och gjort det med kraft och myndighet om det varit medeltid på riktigt.
Torsten är född 1940 i Hamra med gediget gotländskt påbrå. Hans pappa var lärare i skolan, ett präktigt stenhus mitt emot kyrkan med stor skolsal och rymlig bostad för lärarfamiljen. Hans mamma kom från en gård i grannsocknen Vamlingbo. På skolans övervåning fanns kommunalrummet, ett minne från den inte alltför avlägsna tid då Gotland var uppdelat i ett stort antal små kommuner. I dag talar vi om kommunalkontor, ofta rejäla skrytbyggen i traktens centralort efter de stora sammanslagningarna i mitten av förra seklet.
Torsten fick köpa skolan när hans pappa dog i slutet av 1960-talet och där bor han nu med sin fru Gerd med rötter i Rone och Faludden och den vackra svarta taxen Jaken. Bakom skolhuset finns en stor trädgård med blomrabatter, enorma lummiga almar och ett litet lusthus.
– Vi sover faktiskt i kommunalrummet, säger Torsten och får det nästan att låta symboliskt. Allt han ägnat sig åt i vuxen ålder har i någon form med gotländsk historia och lokalpolitik att göra.
Eller i varje fall nästan allt. När taxen Jaken härom dagen rymde och högg tänderna i grannens gamla katt i stället för att knipa en lovlig kanin var det knappast en historisk händelse, däremot hade den konsekvenser här och nu för Torsten och Gerd. Veterinärräkningarna för operationer av katten var minst sagt skyhöga och kontakterna med olika försäkringsbolag var inte okomplicerade. Till detta kom – kan man förmoda – en hel del upprörda känslor.
Men på alla andra sätt andas hela miljön i den före detta skolan fridfull gotländsk historia, från de vackra gamla möblerna och tavlorna på väggarna till det omfattande biblioteket och hyllorna med arkivmaterial. I det som en gång var skolsal finns ett stort bord med böcker om Gotland, bland dem många som Torsten Gislestam själv har skrivit eller medverkat i på andra sätt, som redaktör eller utgivare.
– Jag har nog skrivit bortåt trettio böcker, säger han. Hur många artiklar jag har skrivit i olika publikationer vet jag inte, men det måste vara minst ett hundratal, kanske ännu fler.
Historiestudier i Uppsala
Han visar det som möjligen är hans magnum opus som redaktör: de två tjocka volymerna med C.G.G. Hilfelings gotländska resor 1797–1799 och 1800–1801.
– Den är delvis skriven på latin, och de 500 texterna det handlar om har jag själv översatt, säger Torsten med en stolthet och ett eftertryck som har en mycket personlig bakgrund.
Han fick nämligen en gång i tiden underkänt i latin av en lektor i läroverket i Visby med uppenbara sadistiska drag.
– Han påminde om den lektor med öknamnet Caligula som Stig Järrel gestaltade i filmen Hets med manus av Ingmar Bergman.
Det går inte att missta sig på hatet i rösten när han berättar om detta, trots att det gått mer än femtio år sedan det hände. För Torstens del fick detta stora konsekvenser. Han lämnade ön och började på Fjellstedtska skolan i Uppsala, som var en internatskola, och med tiden fick han den eftertraktade vita mössan.
Men den sadistiske lektorn i Visby läroverk tog inte bort Torstens lust att fortsätta studera, nu vid universitetet i Uppsala. Huvudämnet var historia och han hade så smått börjat arbeta på en avhandling om Gotland under Krimkriget, samtidigt som han var lärare på en folkhögskola, men så dök det upp ett jobb som folkbildningskonsulent på Gotland som han sökte och fick.
– Det var en chans som kom i rätt ögonblick, inte minst av familjeskäl, säger han. Min pappa var svårt sjuk och dog strax efteråt, min mamma behövde hjälp med att ta hand om honom och min gamla mormor. Jag har inga syskon. Jag flyttade hem.
Operabesök för gotländska skolbarn
Att arbeta med folkbildning var något som passade Torsten som hand i handske. Handlaget som lärare hade han med sig i generna kan man tänka. Han är ju lärarbarn och hade dessutom tränat sig i konsten att undervisa under åren på Wiks folkhögskola. Nu fick han röra sig över hela ön, lärde känna mängder av gotlänningar på kurser och i studiecirklar. Inte minst byggde han upp ett nätverk av kontakter som han antagligen haft nytta av under resten av sitt långa yrkesliv på ön.
På bokbordet i den gamla skolsalen ligger ett häfte i stort format, en handledning för lärare och studiecirklar om Operan i Stockholm. Torsten berättar:
– Jag råkade känna litet folk på Operan, bland annat orkesterchefen Bertil Bokstedt, som senare blev konstnärlig chef och balettchefen Ivo Cramér, som har gotländskt påbrå. Tillsammans med dem och en kollega här på ön spånade vi fram en idé om att fylla en hel Gotlandsfärja med skolbarn och ta med dem till Operan. Vi presenterade idén för skolstyrelsen som var positiv. Planerna fick allt fastare former och jag och kollegan reste runt till alla skolor på ön för att förbereda barnen på resan och berätta om vad opera handlar om.
I slutet av maj 1972 for 1084 gotländska barn och medföljande föräldrar i 21 bussar till Visby för att på en chartrad Gotlandsfärja ta sig till Stockholm och i två dygn gå på museer, på Skansen och i Gamla stan. Som höjdpunkt på besöket fick man se en föreställning av Barberaren i Sevilla på Operan.
– Det kostade inte kommunen en enda krona, säger Torsten. Varje deltagare betalade 115 kronor. Det var billigt redan då och det täckte alla kostnader.
Detta genuina folkbildningsprojekt blev en succé. Samma program genomfördes året efter, men sedan blev det inga fler operaresor. Torsten lämnade jobbet som folkbildningskonsulent och blev antikvarie på Gotlands museum, som då fortfarande hette eller i varje fall kallades Fornsalen, och där blev han kvar tills han gick i pension med avbrott för tjänstlediga perioder för att forska, skriva och föreläsa – alltid om Gotland och gotländsk historia.
Han har också varit politiskt aktiv inom Centerpartiet, suttit som ordförande i olika nämnder och kommittéer, deltagit i utredningar och skrivit promemorior, protokoll och ett oräkneligt antal artiklar i olika ämnen.
– Jag var en av dem som hårt drev på att vi skulle få en högskola till Gotland, säger han med berättigad stolthet.
Gotlands kyrkor och engagemang i bygden
Efter pensioneringen började han sin nästa karriär. Han blev ordförande några år i en organisation med ett långt och krångligt namn: Samfälligheten Gotlands kyrkors församlingsdelegerade. Organisationen hanterar den kontinuerliga yttre restaureringen av Gotlands 93 kyrkor, ett arbete som handlar om att inventera behov, göra prioriteringar, planera och fördela de pengar som varje år kommer från staten till denna verksamhet. I år handlar det om 41 miljoner kronor som ska användas så att de på bästa sätt kommer kyrkorna till godo. Detta uppdrag lämnade han alldeles nyligen.
– Jag var med om att fördela en halv miljard kronor till restaurering av Gotlands kyrkor, säger Torsten och ser mycket nöjd ut.
Men han har inte bara arbetat med så stora, övergripande frågor. Han har också arbetat med politik på det lokala planet i Hamra.
– Jag ville göra något för bygden, säger han. Vi behövde till exempel få bättre vägbeläggning och gatubelysning, och det har vi fått. Vi har byggt ett antal hus med bostadsrätter som gjort det möjligt för unga människor att bo kvar på orten. Och jag la tillsammans med andra bybor ner mycket arbete på hamnen i Vändburg.
Torsten Gislestam är en person som syns och hörs och har inte behövt sakna uppskattning för sina insatser. Han har fått både kungliga medaljer och klapp på kinden av landshövdingen, påpekar han.
Men vad är det som driver honom? Svaret kommer blixtsnabbt, åtföljt av ett rungande gapskratt som får fönsterrutorna att skallra och taxen Jaken att hastigt spetsa öronen och ge skall som om ytterligare ett gammalt kattskrälle eller möjligen en kanin uppenbarat sig inom räckhåll:
– Personlig fåfänga, förstås. Vad trodde du?
Text och foto: Erik Janson
Bilder
Torsten Gislestam med en kartong gotlandshistoria under armen.
Jaken, två år. Tax och familjemedlem med bevarad jaktinstinkt.
Torsten Gislestam med sin fru Gerd och taxen Jaken utanför lusthuset i trädgården.