En farfar från Sicilien, en morfar från Korsika. Själv är hon uppvuxen på Lidingö. Paola Ciliberto kände sig hemma när hon kom till Gotland för att läsa en manusutbildning. De medeltida gränderna, ringmuren och arkitekturen – Visby innerstad liknade en italiensk eller fransk by. Här stannade hon kvar och byggde vidare på familjens ö-tradition.
Paola Ciliberto jobbar som filmkonsulent, barnboksförfattare och illustratör. Tänk om hon hade vetat att hon en dag skulle illustrera kaniner i bilderböcker, den där dagen då hon som tioåring var utelåst och satt och väntade i trappuppgången i höghuset på Lidingö. Då hon upptäckte att hon bodde granne med barnboksförfattaren och illustratören Ulf Löfgren, känd bland annat för sina böcker om kaninen Ludde. Han låste upp dörren bredvid hennes och frågade om hon ville låna hans telefon. Paola hade inte lagt märke till honom förut, bara hört ett smattrande ljud från andra sidan väggen om kvällarna. Nu såg hon att han hade en gammal skrivmaskin och ritblock där i rummet, vägg i vägg med hennes eget rum där hon själv brukade sitta och teckna.
Ann-Christine Magnusson har skrivit och Paola Ciliberto har illustrerat fyra böcker om kaninerna Pite och Palt. Den första, Pite och Palt spelar fotboll, gjorde de i samband med en barnbokstävling arrangerad av bokförlaget Opal. Förra året kom den med i Opals jubileumsantologi En gång till. Och nu i höst kommer den senaste boken ut; Pite och Palt leker kurraglömma. En bokrelease är i skrivande stund planerad till den 14 december – här på Gotland. Paola har också skrivit och illustrerat en egen bilderbok, Leonard Upptäckaren på savannen (2007).
Det var under en praktik på Kulturvetarlinjen (Stockholms universitet) som produktionsassistent på Strix Television till tio animerade satirinslag i nöjesreportageprogrammet Aschberg-TV som intresset för att teckna blev användbart professionellt. Hon började med att göra bildmanus och satt till slut och skissade på de animerade karaktärerna som skulle föreställa politikerna Göran Persson och Carl Bildt.
– Animationsbolaget i Los Angeles hade bara fått två stillbilder på våra svenska politiker och försökt göra 3D-karaktärer utifrån det, men de var inte alls lika Göran Persson och Carl Bildt, berättar Paola Ciliberto. Produktionsledningen kliade sig i huvudet. Det slutade med att jag fick sitta och skissa porträttbilder av gubbarna från flera olika håll med spritpenna och faxa (ja det var på den tiden!) till animatörerna.
I samband med det blev hon tillfrågad av regissören Ann-Christine Magnusson att göra illustrationer till en berättelse om de två kaninerna Pite och Palt.
– Så det var en slump att jag började göra barnböcker! Det var ju film jag skulle hålla på med, säger hon.
Enda gästen på ett nedsläckt hotell
Fascinationen för film och teater fanns redan i 15-årsåldern då hon började med amatörteater på Lidingö.
– Men allt det där lekfulla som gjorde att jag drogs till teatern byttes ut till en ganska jobbig konkurrenskänsla i 20-årsåldern. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, berättar hon.
Paola gick på Stockholms Filmskola, läste filmvetenskap vid Stockholms universitet och började skriva texter för Stockholms Filmfestival.
– Stockholms Filmfestival är en plantskola för människor som jobbar med allt möjligt inom film. Här arbetar man ideellt med olika saker och min insats var att skriva om filmerna i festivalkatalogen. Jag blev redaktör för deras dagblad Non Stop, som innehöll artiklar och intervjuer med festivalgäster.
Det ledde till ett jobb som redaktör för inredning- och arkitekturtidskriften Rum. Men hon saknade filmvärlden, sade upp sig och hoppade på en ettårig manusutbildning på Högskolan på Gotland. Det var lagom till den andra fördjupande terminen i ett vinterkallt Visby med folktomma gator mitt i januari. Ön ute i Östersjön hade inte funnits i hennes tankar tidigare.
– Jag tänkte att jag kunde prova ett halvår, skriva och få lite lugn och ro. Det var blåsigt, mycket var stängt och jag kände inte en enda människa. Genom högskolan fick jag hyra ett rum på ett nedsläckt hotell, där jag var den enda gästen. Sedan blev det bara bättre, säger hon och skrattar.
Efter manusutbildningen blev hon erbjuden ett jobb som projektledare för en gotländsk filmfestival som Film på Gotland var med och arrangerade under fyra dagar i maj 2003. Långfilmer från hela världen visades med landsbygden som tema varvat med filmer som spelats in på Gotland.
– Det var mäktigt, vi visade Tarkovskijs Offret utomhus på Närsholmen, där den är inspelad, och det kom folk från när och fjärran för att se den. Vi visade Bergmanrullar på Fårö – det var innan Bergmanveckan startade – och westernfilm på en åker i Hamra, berättar hon.
Stöd till filmare på Gotland
Paola fortsatte att jobba på Film på Gotland, en del av Kultur- och Fritidsförvaltningen på Region Gotland, och blev så småningom filmkonsulent och verksamhetsledare. Filmkonsulentens uppgift är att utveckla filmens område på Gotland genom att bland annat ge stöd till filmare, arrangera filmvisningar och workshops och skapa kopplingar mellan olika aktörer i och utanför regionen.
– Jag läser manus och projektbeskrivningar och föreslår stöd för filmerna. Pratar med filmarna och får en blick för hur de tänker genomföra sin idé, coachar dem att gå vidare med projektet och förverkliga det.
Film på Gotland är också en av arrangörerna av Bergmanveckan på Fårö och var en av initiativtagarna till Bergmancenter på Fårö.
– Men målet är inte alltid att vi själva ska stå som arrangörer för allting. Det är viktigare att bidra till att skapa verksamhet som kan sysselsätta andra. På så vis kan vi jobba mer med utvecklingsfrågor. För några år sedan bidrog vi till att utforma bussturerna till Bergmans inspelningsplatser på Fårö. Just nu utlyser vi ett kortfilmpris med produktionsstöd under Bergmanveckan till nya filmare. Och vi ordnar talangdagar på Fårö för filmare från hela landet, ett sätt för oss att tillföra en föryngring av Bergmanveckan, säger hon.
Kustateljén i Fårösund är Film på Gotlands nya arbetsplats sedan några månader tillbaka; en 3000 kvadratmeter stor studio med förråd och teknik, där många filmer har spelats in genom åren. Här finns även bland andra Folkhögskolan i Fårösunds manusutbildning och film- och tv-produktionslinje.
Vad tittar hon helst själv på för film när hon går på bio?
– Det senaste från Hollywood lockar mig inte så mycket. Jag har inte tid att sitta och kolla på filmer som är för stereotypa och fulla av specialeffekter. Jag vill bli själsligt och intellektuellt berörd, se filmer som vill säga något viktigt om den tid vi lever i nu, svarar hon.
Att söka sina rötter
Familjen har ett hus i Vänge mitt på ön, där de tillbringar helger och somrar. På semestern reser de dessutom gärna till Paolas mammas lägenhet i Roquebrune-Cap-Martin på Franska Rivieran.
– Man ser över till Italien där, min pappas hemland, säger hon.
Ett projekt som hon skulle vilja genomföra – i film eller bokform – är att berätta sina föräldrars och deras föräldrars historia.
– Hur deras vägar löpte över Europa för att jag skulle hamna där jag hamnade, det var inte självklart, säger hon.
Pappan Enrico kom till Sverige i slutet av 60-talet och blev landets första pizzabagare. Hennes morfar Pierre kom till Sverige under andra världskriget.
– Fransmännen som tjänstgjorde i Marseille blev krigsfångar ombord på tyska fartyg. Morfar blev tillfångatagen på ett tyskt lastfartyg mellan Hamburg och Narvik. Under en av dessa resor flydde han, när fartyget låg förankrat i Sverige, berättar hon.
Ett annat drömprojekt, som befinner sig på idéstadiet, är att göra en bilderbok om Botaniska trädgården i Visby, där hon ofta går med sina barn.
– Det skulle vara roligt att skapa en magisk värld där – så att det blir en häftigare upplevelse att gå omkring i trädgården sedan. Historien ska sträcka sig över flera årstider och det måste absolut finnas en karta så att man kan se var i trädgården man befinner sig, säger hon och fortsätter:
– Bilderna kommer så lätt, men historien kräver en sorts struktur som är lätt för mig att se i andras texter men svårare att skapa själv. Det är en helt annan process för mig än att göra bilder. Man attackerar historien från olika håll.
Text och foto: Maria Molin
Illustrationer: Paola Ciliberto
