Jennie Olofsson ligger i en hängmatta i Laos i Sydostasien. Filosoferar och lyssnar på Ben Harper. Plötsligt vet hon bara: hon vill bli glasblåsare.
– Det var tävlingsinstinkten som lockade mig. Värmen och rörelsen, en kraft som du måste besegra eller acceptera. När glaset är klart är det skört och transparent. Det finns en motsättning i materialet som är magisk, säger hon.
Drömmen om att öppna en egen glashytta är nära att gå i uppfyllelse. Jennie Olofsson har just köpt Norrlanda bygdegård på östra Gotland tillsammans med sin pojkvän. De har lämnat in en ansökan om bygglov för verkstad och fritidshus och får tillträde till huset i vinter.
– Min tanke är att ha en verkstad som jag finansierar genom att göra bruksglas och hyra ut till andra glaskonstnärer. Jag vill ha en kundverksamhet, att man kan komma dit och titta eller handla. Den där närheten är viktig, att få de där samtalen medan man sitter och jobbar. Folk har en fin respekt för yrket och förstår prissättningen bättre när de ser hur glasen blir till, säger hon.
Jennie Olofsson är född och uppvuxen i Stånga på södra ön. Hon flyttade tillbaka till Gotland för tre år sedan efter kandidatexamen vid Kungliga Designhögskolan i Köpenhamn, med inriktningen glas och keramik på Bornholm. Innan dess gick hon en hantverksinriktad grundutbildning i glasblåsning i Kosta i Småland under ett år. Hon har även studerat ett år på Gotlands Konstskola med inriktning på det offentliga rummet.
– Kulturklimatet tycker jag är bra här, det finns plattformar för kulturen och många arbetar kulturellt här. Jag älskar Gotland och vill inte bo någon annanstans, säger hon.
Efter gymnasiet jobbade hon och hennes pojkvän och sparade till en fyra månader lång resa i Sydamerika.
– När vi kom hem jobbade vi intensivt igen. Jag hade fem jobb samtidigt. Sen reste vi runt i Asien och Oceanien under åtta månader och jobbade på en fruktfarm på Nya Zeeland, berättar hon.
Från början ville hon bli fotograf och mellan resorna jobbade hon som fotografassistent i Stockholm.
– Det var precis när man börjat gå över till digitalt foto och jag var intresserad av det analoga, hantverket bakom det och mystiken i det. Jag visste att jag ville jobba med mina händer och med ljuset i rummet, att ha en fysisk närhet till det jag skapar.
Vägen in i yrket
Hon träffade glasblåsaren Christer Mattsson, en av delägarna till Visby Glasblåseri, när de båda jobbade på ett gruppboende. En dag när hon kom till jobbet höll Christer på att sätta ut glasbåtar i en damm utanför huset.
– Jag tyckte att de var så fantastiskt fina och frågade honom hur man gör glas. Han svarade att jag fick väl komma förbi glashyttan och titta.
Genom Arbetsförmedlingen fick Jennie en praktikplats på Visby Glasblåseri på Mellangatan mitt i Visby innerstad.
– Jag hängde där och dammade hyllor, pratade med folk och tittade väldigt mycket. Efter ett tag fick jag testa själv att blåsa glas. Det är Christers förtjänst att jag är glasblåsare, han visade vägen in i det här yrket. Vi har hittat ett väldigt fint samarbete och han är jätteviktig för mig, säger hon.
På Visby Glasblåseri använder man alltid återvunnet glas från restaurangerna i kvarteret, så kallat sodaglas som har en grön eller blå ton.
– Glaset bestämmer så mycket över dig i början, innan du kan kontrollera det. Det är häftigt att få arbeta med det här glödande materialet, tusen grader varmt. Du kan inte ta i det med dina händer, men ska ändå forma det och måste lära dig att behärska verktyg också. Du kan forma och bygga på i princip hur du vill, men materialet har sina inbyggda begränsningar som man kan utmana, säger hon.
Idag jobbar hon deltid som assistent på Visby Glasblåseri, där hon även blåser sitt eget glas.
– Det är speciellt här, man kan komma in och diskutera med oss när vi står och jobbar. Det är lite folkbildande på något vis och kontakten med människor är väldigt kul. Många beklagar att glasindustrin går i graven när fabrikerna tvingas lägga ner och oroar sig för hur det ska gå för svenskt glas och om all kunskap försvinner. Det är en väldigt negativ energi runt glashantverket just nu. Många tror att det bara är industrin som bär det, men det finns många glaskonstnärer och duktiga glasblåsare i det här landet. Det blir ännu viktigare med det småskaliga nu, menar hon.
Glasets förmåga att minnas
Utmärkande för Jennies bruksglas är bland annat det organiska och oftast transparenta.
– Jag låter glaset få lov att vara sig själv, tvingar det inte för mycket. Samtidigt får det inte tappa formen, det måste hänga ihop i en servis. Jag måste kontrollera storlek och vikt, vilken dryck som ska vara i. Jag vill inte ha för mycket prål och detaljer, säger hon och visar ett vinglas där benet är snirkligt som en klätterväxt kring en trädstam medan kupan är enkel och stram.
Jennies nästa konstnärliga projekt heter I was here och kommer att visas på Gotlands Konstmuseum i höst på samlingsutställningen ”Samtida glas”. Hon har grävt fram krossat glas från 1950-talet, som slängts ute i skogarna i Småland innan man började ta vara på avfall.
– Glaset är värdelöst och fel, men det blir så vackert. Det ger otroligt fina mönster, säger hon.
Hon lägger till något eget och lyfter in det i det vita rummet igen och plötsligt har objektet fått tillbaka en betydelse. Projektet är en slags fortsättning på Slottet, ett installationsverk med glas, ljud och ljus, som belönades med Region Gotlands arbetsstipendium 2012 och ställdes ut på galleri GKF i Visby.
– Det är intressant att fundera på vem som bestämmer ett värde. Jag fick ett övergivet och förfallet gammalt hus i Lau att bli värdefullt igen, säger hon.
Huset ligger i närheten av Jennies barndomshem och när hon som tonåring cyklade över myren till en badplats stannade hon och hennes kompisar till där ibland och gick in i huset. I projektet Slottet tog Jennie dit en fastighetsmäklare, en byggnadsantikvarie och ägarna, som alla betraktade platsen på olika sätt. Det visade sig omöjligt att döma en plats från endast ett perspektiv.
Installationen bygger på husets fönsterskärvor från olika tider som låg spridda i rummen. Jennie menar att glas har en förmåga att minnas och i en bränningsprocess har spår av tid och smuts bildat mönster. I en tid då ett ödehus förlorat sin funktion och lämnats att förfalla med naturens hjälp, ville Jennie fylla platsen med drömmar, fantasier och minnen.
Inspiration från samhälle och natur
Även i projektet Secret garden har hon jobbat med att smälta in organiska material i glas: mossa, blad och blommor i glasskivor som hon hämtat från ett övergivet växthus.
– Växterna brinner ju upp, men det finns spår. Jag lyckas stänga in till exempel blad så snabbt att nerverna finns kvar. På så sätt vill jag kapsla in minnena. Vad är minnen och hur tydliga är de? Kan det räcka med bara ett spår av ett minne för att det ska bli intressant?
En av hennes inspiratörer är den dansk-isländska konstnären Olafur Eliasson som även rör sig i områden som arkitektur och vetenskap. Han är känd för sina monumentala installationer av naturliga fenomen och har skapat konstgjorda solar, vattenfall och en flodbädd. Under en resa till Island fascinerades Jennie av Harpa, det nybyggda konsert- och operahuset i Reykjaviks hamnområde. Husets fasad består av tusentals oregelbundet formade prismaliknande fönster i olika färgnyanser, utformade av Olafur Eliasson.
– Det var häftigt att se hur han jobbar med ljus och rum. När man stiger in i byggnaden förvandlas ljuset på olika sätt beroende på vilken tidpunkt på dagen det är, med en massa skuggor och reflektioner på väggar och golv. Han utnyttjar kunskapen om materialet för att förmedla något mer och förändra omgivningen.
Jennie Olofsson inspireras av sin samtid, av konsumtionssamhället vi lever i, och av naturen.
– Här på Gotland finns närheten till hav och skog. Jag kanske inte gör en glastallrik med ett hav på, men det kan finnas en linje som påminner om det. Jag jobbar med olika slags projekt samtidigt. En dag letar jag krossat glas i Smålands skogar och nästa dag gör jag en designprodukt och blåser bruksglas. Det roligaste med yrket är att kombinera dessa olika uttryck, säger hon.
Text: Maria Molin
Bilder
Secret garden. (glas med blommor och blad ovan och Jennie vid sin utställning till höger).
Foto: Ellen Marie Martinsen
Slottet. (krossad fönsterruta i ödehus ovan och fönster i utställning nedan till höger).
Foto: Ellen Marie Martinsen
I höst kommer hennes glas att synas i Tv4-programmet Så mycket bättre.
Whiskyglas och vinglas.
Foto: Stig Hammarstedt
Jennie Olofsson blåser glas efter den tyska konstnären Katrin Wegemanns skisser. Katrin Wegemann är årets Westfalenstipendiat, ett internationellt samarbete mellan Region Gotland och Region Westfalen i Tyskland, och ställer ut på Gocart Gallery fram till den 28 september. Jennie sitter i styrelsen för samtidskonstgalleriet, som drivs av Galleriföreningen på Gotland, en sammanslutning av yrkesverksamma konstnärer och konsthantverkare.
Foto: Maria Molin
Jennie Olofsson är aktuell med en nationell glasutställning på Gotlands Konstmuseum tillsammans med andra samtida glaskonstnärer, som alla har en konceptuell hållning till glas som konstnärligt material och uttrycksmedel. ”Formulas” visas 18 oktober 2014 – 25 januari 2015.
Vill du läsa mer om Visby Glasblåseri?
Under Medeltidsveckan i somras skrev Maria en artikel för Gotland.net:
Hantverk med anor på Visby Glasblåseri
