Jag har alltid älskat fyrar. När jag var yngre samlade jag på fyrbilder och drömde i smyg om att bli fyrvaktare; att ha en alldeles egen ö långt, ett fyrtorn med en liten säng och ett skafferi och över allt skulle ett stort och varmt svepande ljus röra sig och nå ända bort till de som hamnat vilse i farliga och stormande mörker. När de trygga kommit hem igen skulle de kliva iland och tacka mig och jag skulle bjuda dem på kaffe, men de fick inte stanna. Livet på fyren skulle bara vara mitt.
Kärleken till, och kanske i högre grad romantiserandet av, fyren är något jag är långt ifrån ensam om. Det verkar som att kulturen om och om igen längtande sträcker sig efter det där magiskt svepande ljuset som rör sig någonstans långt borta. Kanske beror det på den inneboende motsägelsefullheten. Det är svårt att tänka sig något mer ensamt, utsatt men samtidigt också trösterikt än en fyr, där den står stadig i ett gränsland mellan hav och land, ljus och mörker, avsked och ankomst.
Fyren som fysisk symbol är vanlig. I dagstidningssammanhang förekommer den t.ex. i flera länder, i Sverige är det Göteborgsposten som lagt beslag på den. Även kommuner som ligger havsnära klämmer gärna in en fyr i sin logga eller på sin hemsida; Nynäshamns kommun utanför Stockholm har tryckt upp Landsorts rödvita fyr på vykort och andra reklamföremål, i Blekingekommunen Sölvesborgs syns en lysande fyr överst i kommunloggan, under står en stor, gul människolik figur som tycks sträcka sig upp och omfamna fyrtornet. Förlaget Gatehouse Press kommer varje kvartal ut med ett nytt nummer av ”Lighthouse”, en tidskrift (med en brinnande fyr som logga) som publicerar noveller och poeter av brittiska, litterära stjärnor på uppgång. För att bara ge några exempel.
Författarna och fyren
Många författares och poeter verkar drabbats av fyren som tema och symbol. Rilke skrev 1907 den fragmentariska dikten ”Der Einsamme”, i vilken ett torn växer upp ur poetens hjärta. Längst upp sitter sedan författaren själv och skådar ut över en stor värld fylld av smärta. Den finns mängder av exempel på litteratur där en fyr spelar en central roll, Virginia Woolfs ”Mot fyren”, ”Pappan och havet” av Tove Jansson, Harry Martinssons dikt ”Fyrmästaren”, John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”, ”Fyrvaktaren” av Jeanette Winterson och Magnus Dahlströms ”Fyr”, för att bara nämna några.
Vidare finns mängder av vackra och påkostade guide- och fotoböcker, både svenska och utländska (fyrvurmen är klart internationell i sin karaktär), där sida upp och sida ner täcks av fyrar i alla tänkbara färger, typer, storlekar, belägna i olika omgivningar och väderlek. Man får akta sig, det är lätt att bli lite besatt. Sedan ser man dem överallt, eller spår av dem – något som liknar dem; den fyrromantiska vågen sveper över en och lämnar kanske i värsta fall bara spillror kvar.
Man får också akta sig för det där symboliska. För fyren har en tydlig symbolik, på många sätt en övertydlig sådan. Men samtidigt är det något med den som är tilldragande på ett sätt att det där övertydliga faktiskt inte spelar någon större roll. Kanske har det att göra med vad den säger oss om människan, hon som byggde den. Två av världens sju underverk, Pharos i Alexandria och Kolossen på Rhodo, var fyrar. Fyren kan betraktas som ett slags människans monument, en (tillfällig) seger över naturen.
Fyrtornet
Om fyrtornets, och andra torns betydelse i framför allt litteraturen, har Theodore Ziolkowski skrivit en bok: ”The view from the Towers – Origins of an Antimodernist Image”. Han talar där om att vissa författare drabbats av det som han själv benämner ”turriphilia”- en besatthet av torn, och bland annat Rilke får denna diagnos av Ziolkowski. Skulle man fråga Freud om vad denna besatthet av höga, starka och uppskjutande torn bottnade i kan man nog räkna ut vad han skulle svara, så vi hoppar över det den här gången.
Fyren har också alltid haft en dragning på arkitekterna och byggmästarna, något som säkert delvis har med det utmanande och ofta underskönt dramatiska läget att göra, men sannolikt är det mer än så. En fyr är en utmaning; att förena syfte med passande material och ett svårarbetat läge tillsammans med estetik, att skapa en byggnad som på en och samma gång skulle fungera som försvar, bevakning, bostad, kontor.
Det finns något högtidligt över en fyrbyggnad. Är det inte något nästan heligt över den? Kombinationen fyr/kyrka är faktiskt inte en helt ovanlig kombination – Frankrikes äldsta fyr i Cordouan fungerade exempelvis både som fyrtorn och kyrka, och de första fyrvaktarna på Cordouan var munkar. Ett kapell är byggt på fyrens första våningen och den är också smyckad med färgade fönster. Kung Ludvig XIV av Frankrike sägs ha tyckt så mycket om att tillbringa tid här att han lät inreda ett sovrum åt sig uppe i fyren.
Den ensamma fyrvaktaren
Fascinationen för fyrar och fyrvaktare hör säkert även samman med vår fascination och fasa för ensamheten. Tystnaden. Elementen. Att vara helt utelämnad till naturens krafter är något många av oss egentligen har ganska svårt att föreställa oss, än mindre något vi faktiskt upplevt. Därför blir det intressant. Till och med franska 1600-talskungar verkar fascinerats av tanken på att somna i en ödslig fyr, vit och kal och helt tom på bladguld och sammet– i alla fall någon enstaka natt.
Fyrvaktaryrket var i mångt och mycket ett ensamt yrke. I Sverige fanns förr till och med ett s.k. ”enslighetstillägg” för de som arbetade på de mest isolerade fyrplatserna. Den högsta taxan fick man på Gotska Sandön, Gran och Svenska Högarna. Fyrvaktarlivet är det ensamma livet. Dramatiskt, säkerligen. Men också fyllt av en hel del långtråkighet; tysta dagar, dåligt väder, brist på distraktion och så ännu en middag på konserver.
Men fyrvaktaren representerar självfallet också rollen som den skyddande, den som vakar över skepp och sjömän och som därmed har makt över liv och död. För vad hände om fyren slocknade? På Fårö sägs det att människor förr brukade vänta på, önska, till och med bad om att skepp skulle gå på grund, att sjömännen inte skulle upptäcka de varnande ljusen och därmed bli ett lätt byte att plundra. Det ska till och med ha funnits en bön på ön som löd:
Gud välsigna våra åkrar och ängar
Våra pigor och drängar
Giv fisk i garn och kut i strand
Gud, låt ett stort skepp stranda på Skär i natt!
Fyrens tid förbi?
I den amerikanska 1800-talspoeten Henry Wadsworth Longfellows dikt ”The Lighthouse” står diktjaget och betraktar en massiv fyr belägen längst ut på en stenig udde. Han liknar fyrtornet vid en jättestor Sankt Kristoffer, de vägfarandes skyddshelgon, och berör i en vers även något annat som sannolikt bidragit till fyrens styrka som symbol och företeelse. Det faktum att den står där den alltid stått; till synes evigt orubblig:
Steadfast, serene, immovable, the same
Year after year, through all the silent night
Burns on forevermore that quenchless flame,
Shines on that inextinguishable light!
Muminpappan är inne på samma tankegångar när han tillsammans med resten av sin familj i ”Pappan och havet” överger Mumindalen för att istället bli fyrvaktare på en ödsligt belägen ö:
Om nånting är säkert så är det att fyren brinner.
Det finns vissa saker som är absoluta, till exempel havsströmmar och
årstider och att solen går upp om mornarna. Och att fyrarna brinner.
Men pappan har fel. Fyren är inte längre något evigt orubbligt. Ljusen har börjat slockna. I Sverige stängde den sista bemannade fyren Holmögadd 2003, men den hade då redan varit automatiserad sedan 60-talet. Några år senare bestämdes att flera av de klassiska svenska fyrarna skulle hamna på statens säljlista, då de, liksom många andra kulturhistoriska byggnader, ansågs kosta alltför mycket pengar att underhålla.
Det finns idag fyrar som är museum, vandrarhem, meteorologisk mätstation. Privatbostäder. För vad gör man med en tom fyr? I Sydafrika började de, vid fyrdöden, att riva de obemannade fyrarna och använde dem som byggmaterial. I andra fall blev fyren till bostad åt hemlösa.
För som privatbostad försvinner tillgängligheten – fyren blir bara till för några få, och idag bildas sällskap runt hela jorden för att bevara våra fyrar. På Gotland bildades 2009 Föreningen Fyrtillsyn Gotland, med främsta syfte att stödja och försöka upprätthålla fortsatt drift och underhåll av en grupp gotländska fyrar, bl.a. Heligholmen, Laus Holmar, Norsholmen och Östergarn Västra. Fyrarna betraktas som en viktig del av Gotlands kulturarv och föreningens uppgift är att stötta och samordna hembygdsföreningarnas arbete för att bevara de gotländska fyrarna.
Är fyrens tid förbi, annat än som en seglivad och älskad symbol? Svärmeriet kring fyrar är kanske mest av allt en vurm över svunna tider, att romantisera och hålla fast i det som en gång var. Även om så är fallet är det inte särskild underligt – fyren är och förblir något lockande och svindlande. Och jag kommer nog även i fortsättningen att då och då unna mig att dagdrömma om livet på en ö, i en fyr. Nära det brusande havet men med ett ljus, en radio och kaffekopp; tryggt och lite lagom farligt på en och samma gång.
AV: Yrsa Winbergh
FYRLÄNKAR:
*I augusti varje år firas Internationella fyrdagen runt om i världen. Då brukar annars stängda gotländska fyrar så som de på Gotska Sandön, Fårö, Bungeör, Stenkyrkehuk, Östergarnsholm, Grynge, Stora Karlsö och När hålla öppet för allmänheten. Du kan läsa mer om dagen på Svenska fyrsällskapets hemsida: http://test.fyr.org/internationella-fyrdagen.html
*På Filmarkivets hemsida finns den fascinerande lilla filmen ”Fyren” från 1948 att se i sin helhet, en dokumentärfilm som skildrar handlar om arbetet vid Hoburgs fyr på södra Gotland. Elektriciteten har ännu inte kommit till Hoburg och fyren lös vid denna tidpunkt fortfarande med fotogenglödljus: http://filmarkivet.se/sv/Film/movieid=114&returnurl=http%3A%2F%2Ffilmarkivet.se%2Fsv%2FSok%2F%3Fq%3Dgotland
*Om du vill skänka en slant för att stötta arbetet med och bevarandet av fyrar på Gotland, kan du läsa mer på Fyrtillsyn Gotlands hemsida: http://www.fyrtillsyngotland.se/