I en glasmonter bland bokhyllorna klättrar några insektsliknande varelser längs med väggen. Avgjutna händer i gips med öron som vingar. Att uttrycka det absurda och fantastiska mitt i vardagsverkligheten är något som blivit ett kännetecken för John Jakobssons skulptur. Liksom de omgivande böckerna bär konstverket Den Vidrige på en berättelse.
– En skulptur är en representation av något som är verkligt. Men jag vill försöka få skulpturen att vara verklig. Den är förstås påhittad, men jag vill att den ska bete sig som om den vore levande. Det är en strävan jag har, att försöka hitta den närvaron, säger han.
John Jakobsson är sommarens unga konstnär på Almedalsbiblioteket. Det är första gången han ställer ut något på hemön Gotland. Han är född och uppvuxen i Vallstena på norra ön. Efter gymnasiet gick han skulpturlinjen på Gotlands Konstskola. Han flyttade härifrån för att läsa konstvetenskap i Göteborg. När han kom in på Konstfacks keramik och glas-utbildning så gick flyttlasset till Stockholm.
– Jag använder ju så mycket olika slags material när jag håller på med skulptur så det passade bra, säger han då vi slagit oss ner i bibliotekets café där det väller in ljus från de stora fönstren som vetter mot Almedalen.
Intresset för konst har alltid funnits där, men det tog tid att hitta de rätta kanalerna.
– Jag kände att jag hade ett kreativt intresse, men visste inte riktigt om jag hade några färdigheter eller uttrycksmedel. Det är som om jag kände på mig att jag hade en kreativ drivkraft, men inte riktigt hittade nycklarna. Jag började lite smått med lera, som av en slump, och förstod att det här kanske jag skulle ge en chans, förklarar han.
John har sin ateljé i Midsommarkransen i Stockholm, ett rum på 35 kvadrat.
– Man märker att skulpturen krymper för att utrymmet inte tillåter stora format, säger han.
Utställningen här på Almedalsbiblioteket är bara en bråkdel av konstverkets egentliga omfång. Här fick han med cirka 20 av sammanlagt 70 avgjutningar av hans egna händer. Förra hösten visade han verket i sin helhet i en utställning på Odenplans tunnelbanestation. Där kunde han också ha med ljudet, som är en del av installationen och inte lämpligt på en plats som denna, där tystnad råder. Ljudet beskriver hur varelserna låter.
– Det låter väldigt likt fladdermöss. Det finns gott om ljudklipp på internet som jag kombinerat ihop. Ett ganska kaotiskt, surrigt och kvittrande ljud. Det kunde man höra på Odenplan, lågt och subtilt från högtalare på utsidan av glasmontern, när man stod där och väntade på tåget, berättar han.
På examensutställningen på Konstfack, då han ställde ut Den Vidrige för första gången, fanns även kokonger som berättar varifrån varelserna kommer och var de bor någonstans.
Märkliga djurarter
John har ett starkt och passionerat intresse för djur och olika djurarter.
– Jag är väldigt fascinerad av de djurarter som finns i verkligheten, men ännu mer av de som inte finns, säger han.
Han läser mycket böcker inom pseudovetenskap, framför allt kryptozoologi, som beskriver arter och varelser vars existens är omtvistad och inte har erkänts av vetenskapen.
– Den baserar sig inte på samma kriterier som den etablerade zoologin och naturvetenskapen. Det här handlar bara om påståenden, hörsägen och folklore, säger han och fortsätter:
– Jag skulle aldrig ge mig ut i skogen själv och leta efter Bigfoot, men jag tycker ändå att det är intressant att folk tror att han finns. Vad är det som driver människor att vilja ha den här spänningen inför att det kan finnas andra saker, det övernaturliga?
Han är också intresserad av djur som faktiskt finns och förra månaden besökte han American Museum of Natural History i New York – det bästa museet han någonsin varit på.
– Det finns så många märkliga djur, som till exempel en pelikanål. Den ser jättekonstig ut, men den finns långt där nere i havets djup.
Mänskliga kroppsdelar som förvandlas till djur. Det första fröet till konstverket Den Vidrige såddes då John pressade handen mot en bordsskiva, så att varje fingerled krökte sig på ett sätt som fick honom att associera dem med insektsben. Det började också med ett misslyckat experiment, då han försökte ta form på sin arm. En misslyckad arm i vax och så öronen, som han skulle fästa på armen och som skulle likna svampar, låg framför honom i ateljén.
– Jag hade en dålig arm och en rätt bra hand. Så jag provade att sätta på de här öronen, som små vingar på handen. Jag tänkte att jag kunde göra en till av den här sorten och det utvecklades till en hel svärm.
– Jag tycker att det är intressant att det blir en direkt koppling till det mänskliga, med sina händer kan man ju uttrycka väldigt mycket känslor. Vilken position en hand än intar så kommunicerar den också någon typ av mänsklig känsla, vilket lägger till en dimension, fortsätter han.
Världar i miniformat
Skräckfilmens stämningar är en självklar inspirationskälla för John. Han framhåller Alien som den bästa skräckfilmen alla kategorier.
– Det som är bra är att man inte exponerar monstret särskilt mycket, man är livrädd och orolig hela tiden för att det är där, men du kan inte se det. I vilket rum de än är i eller vad de än gör så finns känslan av att de är i fara. Och så är de ju ute i rymden, vilket gör det hela ännu bättre och klaustrofobiskt, säger han.
Han är samtidigt väldigt förtjust i det humoristiska i det absurda. Han tycker om fabler och tecknad film, som han växt upp med, känslan av att allt är möjligt: djur som pratar, föremål som får liv.
Kommer händerna att leva kvar i andra verk?
– Ja, jag tror att när man får en idé föder det en ny idé, så att man förlänger verket, lägger till en del så att installationen blir större. Jag har till exempel tänkt att de här djuren kanske behöver någon typ av drottning. Som ett bisamhälle, säger han.
Hans pågående projekt är världar i miniformat.
– Om man tecknar eller målar har man ju ett vitt papper, en tom yta som man kan fylla. Vad som helst kan hända i den världen. När man håller på med skulptur är det svårare, det finns begränsningar. Man måste bygga så stora saker, det blir ett problem logistiskt och tidsmässigt. Om du krymper formatet kan du få hela den här världen, säger han.
Han har gjort en liten scen med små figurer som han skulpterat. Dockhusmöbler och små uppstoppade djur får ta plats invid miniskulpturerna. Dessutom har han en burk med avgjutna fingernaglar som han ska använda.
– Det här skulpturprojektet kan jag ta med mig vart jag än går. Går man ner i format så möjliggör man det, vilket är en vinst i sig. Jag kan ta med mig det hem. Det är lite som att tälja trägubbar – du tar med dig kniven och trästycket och sitter och täljer när du får en halvtimme.
John jobbar som museivärd på Moderna Museet, men just nu är han föräldraledig med sonen Harry, tio månader. Det gäller att ha ett projekt som han kan jobba med när sonen sover.
– Det finns mycket myter kring konstnärskapets väsen och varande, att man ska bli inspirerad och uppslukas av det, stänga in sig i ett rum. Det utrymmet är ganska knepigt att hitta och jag tror inte att man jobbar så mycket bättre där heller. Det handlar om att fokusera när jag väl är i ateljén. När man är på många ställen samtidigt så är man ingenstans, säger han.
Livlig fantasi
Han får idéer genom att skriva. Ibland får han idén innan han börjar skriva och ibland skriver han innan han har idén.
– Jag gillar att den här lilla gruppen också berättar en historia. Jag har gjort två små mänskliga figurer, skulpterade så surrealistiskt som det går, som pratar med varandra medan en liten uppstoppad kyckling står bredvid och lyssnar, berättar han.
– Jag är ganska bra på människans anatomi, men inte jättebra. Jag täcker in de rörelser som är viktiga för att hitta ett uttryck. Men de blir lite speciella: armarna något för långa och huvudet lite för stort. När jag upptäcker att det blir knasigt förlänger jag armarna ytterligare istället för att hålla på och släta över det. Då blir det en tillgång, fortsätter han.
John har haft livlig fantasi sedan han var liten. När han upptäcker saker som är fantastiska och märkliga blir han väldigt glad.
– Då förstår jag att det finns andra saker än det här som man sysslar med till vardags: man åker buss, man går till jobbet, man betalar sina räkningar och uppför sig som man kan förvänta sig i ett civiliserat samhälle. Det är så häftigt att det finns en kontrast till det som faktiskt fyller upp 80 procent av ens vakna tid, när man går runt som någon slags maskin. Ju mer sånt fantastiskt desto bättre, det gör livet rikare, menar han.
En dag vill han flytta tillbaka till Gotland, när rätt läge infinner sig.
– Det finns ett större svängrum här, inte lika mycket brus som i till exempel Stockholm och lättare att hitta tid och fysiskt utrymme. Så man kan få vara sig själv och ifred att utveckla det som är ens eget.
Gotland beskriver han som en plats som föder väldigt mycket idéer.
– Min fantasi kan spinna vidare hemskt mycket här. Jag skulle vilja göra olika projekt på ställen där det redan finns en mystisk atmosfär. Jag blir inspirerad av platser där man hittar något som vittnar om att det skulle kunna ha skett något speciellt där. Då kan jag skapa min egen historia kring det, säger han.
Text och porträttfoto: Maria Molin
Bilder
John Jakobsson vid sin utställning Den Vidrige på Almedalsbiblioteket.
Installationen Den Vidrige går att se på Almedalsbiblioteket i Visby fram till den 31 augusti.