Ett liv med öar och fyrar

Han växte upp i landets största sandlåda. Ingen trafik, skogen och havet som lekplats, en tidig fascination för jakt och fiske. Fjorton år gammal lämnade han den ensliga ön, övertygad om att aldrig återvända. Men han kom tillbaka. Hans Hörlin blev Gotska Sandöns sista fyrmästare.

Gemenskapen på en ö. Känslan man får när man står på sandstranden efter en blåsig överfart från Fårösund, när allt gått bra och båten är fylld av proviant. Frihetskänslan. Det viktigaste för att kunna trivas på en så här isolerad arbetsplats är enligt Hans Hörlin att man har ett stort intresse för natur och friluftsliv. Man måste kunna sysselsätta sig själv och ha lätt för att komma överens med sina arbetskamrater.

Nio månader gammal var Hans när familjen kom till Gotska Sandön. Året var 1938 och hans föräldrar flyttade hit från en fyr vid norrlandskusten för att fadern Gunnar, som var fyrvaktare, skulle få fast anställning i Lotsverket. Även Hans farfar hade varit fyrvaktare.

Det fanns tre fyrar på Gotska Sandön, men bara en som behövde ständig tillsyn: huvudfyren vid Bredsand. Arbetet i fyren innebar nattvakt som avlöstes av arbetspass med underhållsarbeten på bostadshus och maskinutrustning som försåg fyr och bostäder med elektricitet. Fem familjer bodde på Gotska Sandön och allt kretsade kring fyren. Fyrvaktarna hade tre veckor semester per år, då Hans familj åkte till mor- och farföräldrarna i Gävle.

När Hans Hörlin talar hör man inga spår av en gotländsk dialekt. Han växte upp omgiven av enbart fastlänningar.
– Man hade så bra fyrar runt Gotland att gotlänningarna inte ville åka till utsjöfyrarna, då det var långt hemifrån och väldigt isolerat. Det var folk från Stockholms norra skärgård som kom till Sandön, förklarar han.

Familjen hade höns, grisar och en ko – de skulle kunna vara självförsörjande och ha proviant för tre månader under vinterhalvåret. I unga år väcktes ett starkt intresse för jakt och fiske. Hans sköt sin första hare när han var nio år och han följde med de äldre ut i skogen eller till havs. Det var oftast hare som jagades, det enda fyrfota vilt som finns på ön. Numera är Gotska Sandön nationalpark och det är förbjudet att jaga och fiska här.

När andra världskriget bröt ut märkte Sandöborna tydligare av isoleringen. I en artikel i boken Gotska Sandön. En tvärfacklig beskrivning berättar Hans Hörlin om rädslan för fienden och oron för vad som skulle hända om de landsteg på ön. När flyktingarna från Dagö och Ösel kom till Gotska Sandön mot slutet av kriget tog öborna hand om dem. Hans var då sex, sju år och tog djupt intryck av händelserna.

Under sju år gick han i folkskola på Gotska Sandön, i det hus i fyrbyn som idag inrymmer hembygdsmuseum och naturum. Eleverna var få, men oftast var alla sju klasser representerade och alla barn undervisades i samma klassrum av samma lärare.
– När man var barn frågade många utifrån: saknar ni inte det och det? Men vi saknade ingenting. Vi hade ett väldigt bra grupparbete. När en klass läste in ett nytt ämne repeterade en högre klass samma ämne, berättar han.

När Hans gått ut folkskolan fjorton år gammal lämnade han Gotska Sandön och reste till Göteborg för att gå på sjömansskola.
– Jag kände att jag var klar med ön. Det fanns inget vettigt att göra där. Jag ville ut och se något mer än Bredsandsudde, säger han med ett leende.

Första dagen på sjömansskolan delades det ut en massa papper till eleverna, däribland ett schema.
– Det var första gången jag såg ett sådant och det dröjde innan jag begrep vad det var. Scheman hade vi aldrig behövt använda på Sandön.

Efter sjömansskolan seglade han på ett skolskepp, var till sjöss i handelsflottan några år och tog examen i navigationsskolan i Stockholm. Han jobbade en tid på styckegodsfartyget m/s Othem, som gick mellan Medelhavet och Amerika.
– Jag drömde om att köpa ett eget fartyg, men det blev aldrig så. Istället hamnade jag i kustbevakningen. Jag hade egentligen tröttnat på att kuska runt på olika båtar och bo i resväska.

Han gifte sig och flyttade 1960 tillbaka till Gotska Sandön, där han fått ett vikariat som fyrvaktare. Med sig hade han frun Kerstin och deras förstfödda dotter. Hans pappa var nu fyrmästare på ön och därmed hans chef.

Bemanningen var densamma som när han lämnat ön i tonåren: en fyrmästare, en förste fyrvaktare (senare biträdande fyrmästare) samt tre fyrvaktare. Fasta rutiner gällde på fyrplatsen, som påminde om den ordning som råder ombord på ett fartyg. Natten delades upp på fyratimmarsvakter, då arbetet bestod av tillsyn av fyren och brandbevakning. På dagen skulle alla utföra fyra timmars arbete, ofta underhålls- och reparationsarbeten på fyr och bostäder. Under hela dygnet gjordes väderobservationer för SMHI, som inrapporterades per telefon till flyget i Visby.

Gotska Sandön hade även en Sjöräddningsstation. Personalen bemannade en livräddningsbåt och en raketapparat, som man kunde använda för att skjuta ut linor till ett fartyg som befann sig långt från stranden. Utrustningen användes vid strandningar runt öns långgrunda stränder.
– Det fanns mycket tid över att umgås med fru och barn, ofta ute i naturen både sommar och vinter. På sommaren fiskade man flundra och piggvar och på vintern lax och laxöring, säger Hans.

De trivdes där ute. Från början hade han bara tagit tjänstledigt ett år från sitt arbete på fastlandet, men de stannade på ön, där deras andra dotter föddes. När barnen skulle börja skolan flyttade de till Gotland, för skolan på Sandön hade stängt ner 1963. Kerstin flyttade in i ett hus i Valleviken med barnen, medan Hans fortsatte jobba på Gotska Sandön.

Den 1 oktober 1968 utnämndes Hans Hörlin till fyrmästare vid Gotska Sandöns fyrplats. Han efterträdde sin far, som gick i pension. En fyrmästare hade ansvar för att fyren skulle fungera, budgetansvar, ansvar för reparationer och underhåll. När fyren automatiserades två år senare, 1970, upphörde en epok i Gotska Sandöns historia. Fyrvaktare hade bott här året runt sedan fyren vid Bredsand tändes första gången 1859.

Hans fick ett erbjudande från Naturvårdsverket om att fortsätta sitt arbete på Gotska Sandön, som tillsynsman och platschef, och han blev kvar där fram till sin pension 2002. Det var en annan arbetssituation och tillsynsmännen jobbade i tvåveckorsperioder, följt av två lediga veckor.
– Gotska Sandön var min arbetsplats, när man var ledig åkte man alltid till Gotland, säger han.

Det var som två olika jobb: på sommaren serva turister och på hösten och vintern reparera hus och fordon. När det började komma fler turister och tillsynsmännen inte hann med, anställdes besöksvärdar under sommarsäsongen.
– Vi hjälpte till med läktring när man inte kunde landstiga med båten, och transporter när det behövdes. I övrigt var vi vaktmästare på lägerplatsen.

Hans och Kerstin skildes och han träffade Margaretha och de byggde ett hus på Broa på Fårö. På den tiden hade fåröbor ingen förtur på färjan till och från Fårösund och de tröttnade på långa bilköer om somrarna. Efter några år flyttade de till Slite, där de bor än idag. De tycker bäst om naturen på norra Gotland. Hans är med i en lokal fyrförening på Gotland, som bland annat ger medlemmarna möjlighet att hyra fyrar.
– Om en vecka ska jag och Margaretha resa till Fårö, där vi ska bo vid Holmuddens fyr, säger han.

Under en jorden-runt-resa för drygt 20 år sedan kom Hans döttrar Len och Katarina till ön Zanzibar utanför Afrikas östkust. De la märke till att den var ganska lik Gotska Sandön. Ö-mentaliteten bland befolkningen påminde dem om Sandöns bemanning, där man tar hand om folk som kommer resande. En kväll satt de på en strand och grillade tillsammans med danska och svenska biståndsarbetare. Zanzibar hade varit kommunistiskt och tillstängt och bara varit öppet ett år när de kom dit.
– De pratade om att det var så underligt att det inte fanns något vettigt ställe att övernatta på. Bara ett gammalt engelskt lyxhotell från kolonialtiden, som var väldigt slitet och förfallet. Då dök det upp en kille som presenterade sig som turistminister och sa att han kunde ordna en plats åt dem för att bygga ett hotell, berättar Hans.

Döttrarna lät bygga bungalow-hotellet och drev det tillsammans i tio år innan de sålde det.
– Kattis flyttade hem och bor nu här i Valleviken medan Len köpte ett markområde i Tanzania, där hon byggde ett hus. Hon fortsatte jobba inom besöksnäringen och är nu tillbaka på Zanzibar, där hon är delägare i två hotell, säger han.

Strandfynden är otaliga på Gotska Sandön: drivved, slipat glas och rostiga konservburkar.
– Det märkligaste som flutit i land är ett låst kassaskåp, som jag hittade för några år sedan. Vi fick i uppdrag att öppna det och det var tomt.
– Jag noterade de sista åren som tillsynsman att nedskräpningen ökat rejält i Östersjön, fortsätter han sorgset.

Den förlisning utanför Gotska Sandöns kust i modern tid som han minns tydligast var det finska fartyget Karelia, som fick förskjutning i lasten och slagsida i hårt väder mitt i vintern 1986.
– Sex personer omkom och de överlevande i besättningen hämtades med helikopter. Vi kunde inte göra något, vi hade ingen båt eller utrustning för den typen av sjöräddning. Senare fick vi bättre utrustning, berättar han.

Ett stort antal nöjesbåtar strandade utanför Sandön under 1970-talet.
– Vi hade minst fem bärgningar varje sommar. Det var bäst att vänta tills de drev i land eller bärga dem med gummibåt. Nu sker nästan inga olyckor alls. De har bättre utrustning, båtar och sjökunskap idag.

Hans Hörlin betonar att man inte ska vara rädd för naturens krafter, men att det är viktigt att ha respekt för dem. Det finns tillfällen då båten till Gotska Sandön blivit inställd på grund av hårt väder.
– Det var inte helt lätt att ge den informationen till turisterna då de helt förståeligt blev upprörda: Jag ska jobba imorgon! Jag måste hem! Hur gör vi nu? Jag vill ha helikopter!

Efter ett tag upplevde de flesta att det faktiskt inte var särskilt akut att komma hem just den dagen.
– Om man träffade på någon av dem efteråt berättade de att det var det där extra oförutsedda dygnet som de uppskattat mest, när de var inblåsta. Då hade de lärt känna andra personer och delat proviant, säger han och ler vid minnet.

Har uppväxten på Gotska Sandön format honom som person? Han pekar på gästhuset ute i den höstblomstrande trädgården, som han byggde när han gick i pension.
– Ja, går min bil sönder så kollar jag inte i första hand efter en bilverkstad, utan försöker fixa det själv. Det är samma sak med byggen, jag har en egen snickarverkstad i huset.

Det allra nordligaste Norge, Island, grekiska öar och de brittiska ögrupperna Isles of Scilly, Yttre Hebriderna, Shetlandsöarna, Isle of Man och Isle of White. Ensliga platser under lågsäsong. När Hans och Margaretha reser utomlands – och det gör de ofta och gärna två gånger till samma ställe – finns det en gemensam nämnare. Deras resmål är för det mesta en ö.

Text: Maria Molin