”En karghet som en skön blues”

Intervju med Gunilla Molin, med passion för temperafärg

I sovrummet i Klintehamn hänger en målning som uttrycker hennes längtan till Gotland. Hav, kalksten och dimma – allt ryms i de grå kulörerna. Gunilla Molin var bara sex år då hon bestämde sig för att flytta till ön när hon blev stor.                                                  

Hon står mitt på den lila mattan av vildkrokus och blundar mot solen. Minnen gnistrar som kristaller i vårljuset. Är det möjligt att ett barn på sex år bestämmer sig för att flytta till Gotland? Ja, tydligen.
– Här vill jag bo när jag blir stor, vet jag att jag tänkte. Jag stod på rälsbussen mellan Lärbro och Visby sommaren 1953 och såg ett vitt hus på heden. Det såg lite ensamt ut, men jag tyckte om det, säger Gunilla Molin.

Hon var på väg hem efter en semester på Fårö, familjens första semester som följdes av flera, till olika landskap i Sverige.
– Men inget gick upp mot Gotland. Jag jämförde alltid semestrarna med den på Gotland, säger hon.

Hon sitter vid det stora fönstret i vardagsrummet och målar. Klassisk musik dansar ut från högtalarna, hon är svag för piano. Väggar, möbler, fönster och dörrar är målade med äggoljetempera, liksom flera av hennes tavlor. I gårdshuset har hon sin butik, Temperahuset, och i hemmet arrangerar hon kurser varje månad i hur man blandar sin egen färg och målar.
– Färgen innehåller endast pigment, vatten, ägg och linolja – enkla och giftfria ingredienser som använts till färg i årtusenden, säger hon.

När Gunilla var 18 år träffade hon sin första kärlek. De förlovade sig efter ett halvår, köpte en tandemcykel på annons och planerade sin första cykelsemester på Gotland. Fårö hägrade. På väg tillbaka mot Visby såg hon det vita huset på heden igen, eller ett som liknade det hon sett som barn, och tänkte att här ville hon bo.

– Vi cyklade flera gånger på ön. Sommaren 1971 cyklade vi efter en karta där vi prickat in 38 avstyckade gårdar som var till salu. Den billigaste kostade 5000 kronor och låg i Dalhem. Ett träd växte genom hustaket och det förskräckte. I Guldrupe fastnade vi för en gårdsbebyggelse i kalksten med fantastiska kakelugnar och gamla möbler, berättar hon.

För 28 000 kronor köpte de en hel gård, ett kalkstenshus med bakbygge, ett brygghus och en ladugård. Pumpen på gården fungerade och i köpet fick de hela fem tunnland mark med torrt gräs, syrener, fruktträd och en stor ask. Hon hade dykt rakt in i sin dröm.
– Vi lämnade vår moderna lägenhet i Stockholm. Vi visste inget om livet på landet, men vänliga och uppmuntrande grannar visade hur man eldar en vedspis och kakelugn. Andra berättade vad som är ogräs och vad som ska vara kvar i jorden, säger hon.

”Ett glittrande hav som ett stycke av Chopin”
Inget fick Gunilla att längta tillbaka till Stockholm, men i hennes sökande och brokiga liv har hon ändå flyttat och bott i flera socknar på landet och i Visby. Under några år bodde hon i Örebro, men längtade ständigt tillbaka.
– Varför? Jag har tänkt mycket på vad det är med Gotland som lockar och drar och skapar så många drömmar i mig, säger hon.

Det är framförallt den starka naturen och den ständigt närvarande kulturen i historiens vingslag, förklarar hon. Det är det avskilda läget som begränsar en orolig själ och hennes resande. Det som istället fördjupar och sorterar tankarna.

– Den fria horisonten är viktig och jag längtar ofta till stranden. Jag vill se långt. På stranden finns inget i vägen för mina tankar och drömmar. Här finns plats att öppna mina sinnen och bli lugn, säger hon och tillägger:
– Öboendet kräver särskild hänsyn och omsorg om varandra. Alla är viktiga, alla behövs och vi är beroende av varandra. Det passar min sociala läggning. Som inflyttad fastlänning upplevde jag att det nästan förväntades att jag skulle vara annorlunda. Det gav mig en plats att utvecklas utan att ifrågasättas.

Gotlands natur liknar ingen annan natur i Sverige, menar hon och beskriver den som ”en karghet som en skön blues” med ”ett glittrande hav som ett stycke av Chopin”.
– Kalkstenen som reser sig ur havet, det öppna landskapet och den stora omfamnande himlen. En grå skönhet som en människa endast får efter många erfarenheter och levnadsår. Natur som rör och berör. Hur kan någon inte vilja bo här?

Hon berättar att hennes intresse för kultur och historia kan bero på att hon saknade rötter.
– Våra mor- och farföräldrar fanns inte kvar. Alla andra hade släktingar och åkte till landet. Jag ville veta mer om hur det var när mamma och pappa växte upp och de berättade gärna. Jag fantiserade om hur de bott på landsbygden. När jag började läsa blev Sörgården och Önnemo by av Anna Maria Roos min och min äldre brors favoritböcker.

Syskonen drömde om att bo på en bondgård, köra hölass och sälja ägg. Böckerna, som deras pappa hade sparat sedan sin skoltid, var skrivna för barn i folkskolan i början av 1900-talet och fanns hemma i bokhyllan. Historia blev ett av Gunillas favoritämnen i skolan, särskilt antikens historia. Efter gymnasiet utbildade hon sig inom miljövård och senare också i kulturmiljövård. När hon reser blir det gärna till Rom eller Provence.

Från mörkrum till färgpalett
Under ett långt yrkesliv inom miljö, hälsa och byggnadsvård har Gunilla Molin alltid närt konstnärsdrömmar. Utrymmet och inspirationen för den drömmen fann hon på ön. Det var här hon lärde sig skapa bilder med sin första systemkamera. Mörkrummet blev hennes ateljé. Hon fotade mest sin närhet och de tre barnen blev tappra modeller.
– Bakom kameran och i mörkrummet mådde jag så bra. Det blev alldeles tyst omkring mig och de mest fantastiska bilder växte fram ur mörkret. Jag ställde ut och belönades med positiva omdömen. Det sporrade mig att gå vidare, säger hon och fortsätter:
– Mitt rastlösa liv och ständiga sökande i kombination med den nya digitala tekniken gjorde fotot till slut omöjligt som konstart för mig. Kraven på att fota digitalt och använda Photoshop som mörkrum blev droppen som fick mig att mer eller mindre sluta med foto.

Turligt nog, eller förmodligen just därför, kom färgen in i hennes liv på allvar. Äggoljetempera hade hon börjat använda som färgtyp i mitten av 80-talet, men det var först omkring millennieskiftet som hon spände sin första duk och började måla bild. Det var framför allt skönheten i färgen som lockade henne, de dova tonerna.
– Nu vet jag att mitt sätt att må bra är att måla. Det är då det blir tyst omkring mig. Jag blir fokuserad och koncentrerar mig. Tiden försvinner och på duken eller pappret växer bilder fram.

Hon målar gärna abstrakt, långsamt och länge. Sedan flera år tillbaka ingår hon i konstnären Maj Wennerdahls målargrupp, som är en av hennes förebilder. I höst ställer målargruppen ut på hennes Galleri Gräne i Väte.
– Våra träffar och resor är så inspirerande. Ingen kan som hon ge kritik som utvecklar. Maj brukar säga att jag målar hemligt, säger hon med ett leende.
– Att måla är nästan alltid en lyckokänsla.

Text: Maria Molin