Visby Glasblåseri – scen för ett hantverk med anor

För tjugo år sedan blåste Christer Mattsson de första glasen på Visby Glasblåseri: små snapsglas som han kallade för madamer. Några slumpmässiga möten ledde honom till det traditionella hantverksyrket, som tar många år att bemästra. Han lär sig något nytt varje dag, i sällskap av ett material som bestämmer, trilskas, fängslar och förtrollar.

Vi sitter i köket i glashyttan på Mellangatan och betraktar ett vinglas som Christer nyss blåst, inspirerat av medeltidens formspråk. Kupan med tidstypiska ornament har en brunaktig ton och foten är grön. Bredvid det handblåsta glaset står ett fabrikstillverkat Ikea-glas.
– Skillnaden är väldigt tydlig för mig. Jag upplever att det handblåsta glaset pratar med mig, medan det andra är stumt. Det är mötet med flera sinnen, där känselbiten är viktig; hur glaset vilar i handen, säger han.

Första sommaren efter att hyttan slagit upp sina portar besöktes han av gästblåsare från Tjeckien som under Medeltidsveckan gjorde historiska glas, något som Christer fortsatt att låta sig inspireras av.
– Det finns en bondromantik i det här glaset, som gör sig bäst på något väl slitet träbord från 1700 eller 1800-talet, menar han.

Vid sekelskiftet 1900 var lokalen på Mellangatan ett islager, men nu härskar det motsatta elementet här. Dygnet runt brinner smältugnen som har en temperatur på 1200 grader och glasmassan glöder. Visby Glasblåseri är glashytta och butik, men även en skådeplats för ett yrke som idag endast behärskas av ett fåtal.
– När jag var ung fick jag en rock´n´roll- och hjältekänsla inför de som hängav sig åt hantverk. Jag ville också vara en sådan som höll på med någonting som folk fascinerades av, säger han och fortsätter:

– Den längtan var drivkraften i början, mer än att jag ville ge uttryck för form. Jag är präglad av en bruksglastradition och mitt formsinne har utvecklats med åren. Jag utgick från någon sorts symbolbild av hur ett vinglas ser ut, idéer som finns serverade redan. Sedan är det ett ständigt sökande efter proportioner, vad som ser bra ut och vad som känns bra.

Visby Glasblåseri bjuder på upplevelser, där besökaren får se alla moment i processen hur ett glas blir till och själv får prova på att blåsa. Inför en uppmärksam publik formar Christer Mattsson den glödande massan till en karaff, en vas eller ett vinglas. Den främre delen av glasblåspipan är varm och röret måste konstant rullas mellan fingrarna för att plocka upp det smälta glaset. Det går snabbt eftersom massan behöver hålla sin temperatur. Christer skyndar mellan ugnen och arbetsbänken, där glaset formas med traditionella verktyg. Glasen får sedan stå och svalna över natten i en sexhundra grader varm kylugn, annars skulle de spricka. När han går hem för dagen stängs kylugnen av och temperaturen går långsamt ner.

Flera generationer flyttar till en gotländsk gård
När Christer Mattsson öppnade Visby Glasblåseri 1996 hade han arbetat som glasblåsare i tolv år. Allt tog sin början då han följde med sin flickvän Katarina till Robertsfors utanför Umeå för att träffa hennes syster och svåger, som var glasblåsare. Han var 23 år och läste kemiteknik på KTH i Stockholm och de hade just fått sitt första barn.

– De hade planer på att flytta till Gotland med mina svärföräldrar, som hade en stuga på Fårö, och frågade om vi ville följa med, berättar han.
– Redan samma kväll hade min svåger Lennart erbjudit mig att bli hans assistent i glashyttan som han planerade att öppna på ön. Efter några glas vin hade vi bestämt oss. Min egen uppfattning är att jag inte hade någon som helst konstnärlig gen och Lennart påstod att det bara var bra att vara helt nollställd när man gick in i ett hantverk.

Christer studerade en termin i Orrefors i glasriket Småland och följde sedan med i flyttlasset till Gotland 1983. Svärföräldrarna köpte en stor gård på Näsudden på södra ön, där flera generationer fick plats och där de även hade djur.
– Det var lite gröna vågen tankar tio år efter den trenden, säger han med ett leende.

Glashyttan Skåls byggde till stor del på experimenterande med en egentillverkad utrustning.
– Jag sa till mig själv att det var ett galet projekt, men att jag var ung – om det inte skulle passa mig så gick det väl en båt tillbaka.

Christer hade aldrig varit på Gotland tidigare. Hans första intryck av ön när de anlände med färjan var att det kändes som att komma till ett annat land. Efter uppväxten i Umeå saknade han till en början det norrländska landskapet.

– Skåls-projektet var fantastiskt på många sätt. När vi la ner verksamheten 1993 var jag så uppfylld av att hålla på med glas att jag ville fortsätta. Vi hade köpt mer professionell utrustning, som jag kunde ta över.

Efter en tids letande hittade han till slut en idealisk lokal på Mellangatan mitt i innerstan, som då fungerade som lager till Strand hotell, som han fortfarande hyr av. Först jobbade han själv i hyttan, men har under åren haft olika samarbetskonstellationer och lärlingar. Nu arbetar svågern Lennart Welander, som en gång initierade honom i yrket, som assistent på Visby Glasblåseri några dagar i veckan, där han även är delägare.

– Det kan vara små detaljer som man har missat någonstans och plötsligt kommer på, framför allt när man till största delen är autodidakt som jag. Nu i veckan sa en av öns glasblåsare, Ronny Carlsson i Burs, till mig: ”Kan du inte snurra lite saktare?” och det förändrade otroligt mycket. Det finns hela tiden en strävan efter att bli bättre, säger han.

Sobra toner och särskild lyster i återvunnet glas
Glasblåsarpipan, skärsaxen och välsskopan är viktiga verktyg. Christer formar glaset med nerblött tidningspapper, som är följsamt som handen själv och skyddar mot värmen. Skopan och formar är gjorda i alträ som är tåligt mot väta. Andra verktyg är bland annat klippsax, mätverktyg och klämverktyg för dekorationerna.

– Det är som att lära sig spela ett instrument, det låter förjäkligt den första tiden. Det är samma sak med glas; man kan bli hyfsat bra efter fem år, men för att bli duktig rent tekniskt får du nog räkna med tio, säger han.

Allt tillverkas av återvunnet glas, som gör det extra tåligt och ger en särskild lyster med sobra toner. Råvaran kommer från puben Black Sheep Arms här i kvarteret och på så sätt undviks transportkostnader och utsläpp.

När Christer inte är i glashyttan jobbar han ibland på Skogsgården Hajdes i Fröjel, ett boende och daglig verksamhet för vuxna med särskilda behov av stöd. På fritiden tycker han om att dansa. När en kuban kom in i glashyttan en dag och ville låna lokalen för att hålla salsalektioner där, så nappade han direkt på idén och började själv ta lektioner. Numera går han till Visby Börs en gång i månaden och dansar.
– Det är kul när man börjar bemästra något, precis som med glaset. Jag är envis och övar tills det sitter i muskelminnet. Det blir uppskattat av den man dansar med och en tävling inför mig själv, säger han och tillägger:

– Det som drog mig till yrket från början finns kvar: att bli sedd, att stå på en scen och bjuda någon på något. Någon som står kvar och blir trollbunden. Jag är ofta här även på söndagar och tycker det är svårt att hitta på något som är roligare.

Text: Maria Molin
Foto: Karl Melander och Maria Molin

I artikeln ”En glasblåsare blir till” i boken Glas. Från järnåldersskärva till nutida konstglas (Fornsalens förlag, Gotlands Museum, 2014) beskriver Christer Mattsson vad Visby Glasblåseri betytt för glaset på ön:

”För alla barn som suttit i trappen i väntan på sin speltid på musikskolan, äldre herrar och damer som tagit en paus på sin innerstadspromenad för en stunds samspråk i hyttvärmen, våra fantastiska stamkunder (som jag ibland misstänker har ett större lager hemma än vad vi själva har i hyttan). Alla turister från när och fjärran. Alla som jobbat med oss och vågat starta eget.”