Höstens Visby är fonden där Vera Emdéns noveller och dikter i debutverket Hälsa stjärnorna Alice utspelar sig. Med inspiration och stoff från sagans värld gestaltar hon olika tonårsverkligheter. Ord som formats i tankar och känslor och seglat vidare över laptopens skärm i läsfåtöljen på biblioteket, når nu sin hamn i papprets trycksvärta.
Första gången jag kommer i kontakt med Vera Emdéns bildvärld är en marsdag tidigare i år då jag möter hennes akvareller och akrylmålningar i utställningen ”Månadens unga konstnär” på Almedalsbiblioteket. Med sitt starka och ärliga uttryck drabbar bilderna på ett direkt sätt, då hon med sagans metaforer berättar om svåra livserfarenheter. I en artikel i Gotlands Tidningar i samband med utställningen läser jag att hon haft siktet inställt på samma mål i många år: att före sin 18-årsdag vara en publicerad författare. På självaste födelsedagen, den 5 december, arrangeras bokreleasen för Veras Hälsa stjärnorna Alice på just Almedalsbiblioteket.
Debutverket består av tre noveller med en gemensam röd tråd i tid, rum och persongalleri samt några dikter på teman som saknad, kärlek och psykisk ohälsa. Alla utspelar sig på hösten med Visby som kuliss. Liksom i bilderna på utställningen tidigare i år finns flera referenser till Lewis Carrolls klassiker Alice i Underlandet, bland annat i titelpersonen och de vita rosorna som målas röda.
– Vad betyder sagan om Alice för dig? undrar jag då vi möts på den plats där flera av hennes egna berättelser blivit till: Almedalsbiblioteket i Visby.
– Jag tror att jag läste den första gången när jag var i sjuårsåldern. Jag förstod inte allt, men blev trollbunden. Genom åren har jag sett olika filmatiseringar och för två år sen, när jag såg om Tim Burtons version och även läste om boken, kunde jag dra många paralleller till tonåren, som till exempel känslan av att falla och att vara borttappad. Eftersom den skruvade historien är upp till var och ens egen tolkning, finns det så mycket att hämta ur den. Jag tycker om att arbeta med metaforer och att knyta an till saker.
Sagor spelar en viktig roll i Vera Emdéns liv och verk och John Bauers illustrationer i sagosamlingen Bland tomtar och troll är en tidig inspirationskälla. Hennes slutarbete på Wisbygymnasiets bildestetiska program, som hon håller på med just nu, är parafraser av hans bilder.
– Min frågeställning är om man skulle kunna göra karaktärerna i hans målningar mer moderna, men ändå behålla samma sagolika känsla. Alla figurer i Bauers illustrationer är vita, alla par är straighta och jag vill gestalta dem på ett mer inkluderande och bredare sätt för att se vad som händer i bilderna.
Varför just John Bauer?
– Bilderna är helt magiska med ett drömskt och estetiskt tilltagande uttryck, och han jobbade med färg på ett fantastiskt sätt. Och så är det mörkret under den trolska ytan som fångar mitt intresse. Om du lyfter ut hans bilder från texterna berättar de ändå en egen historia. När jag var liten var de flesta barnboksillustrationer tecknade på vit bakgrund, men jag gillar när det finns en levande bakgrund, det känns mer verkligt då. John Bauers bilder är inte fotorealistiska, men om jag bara koncentrerar mig noga så kan jag gå in i bilderna och vara där.
Vera bodde sina första tio år i Segeltorp i Stockholm innan familjen flyttade till ett hus på Högklint på Gotland. Hon och hennes lillasyster Greta är uppvuxna i en kreativ familj, med en mamma som är förlagsredaktör och formgivare och en pappa som är journalist och författare.
– Jag har alltid gått och hittat på berättelser. Det började med att jag dikterade mina kompisars lekar och när jag gick i trean skrev jag min första bok tillsammans med en vän. Hon hittade på vad boken skulle handla om och jag skrev den på min pappas dator som vi fick låna på nåder ibland, en berättelse som jag sen illustrerade, säger hon och fortsätter:
– Jag kan tänka mig att det bottnar i min adhd och att jag även fått diagnosen bipolär. Den här psykiska sårbarheten kräver oftast en kreativ utväg. Det är något som man behöver få ur sig och det blir lättare att hantera känslorna när man gestaltar dem konstnärligt. Jag kunde sitta på en mattelektion och efter tio minuter hörde jag inte mer eftersom min koncentration inte funkade. Däremot kan jag måla i fyra timmar i sträck för att jag tycker det är så roligt.
När Vera gick i åttan blev hennes novell ”Kärleken är inte villkorslös” en av vinnarna i en novelltävling som riktar sig till gotländska skolelever i ett samarbete mellan Gotlands Allehanda och Världsarvsdagen.
– Jag skrev klart min första seriösa bok när jag var 13 år och skickade den till olika förlag. Jag hade skrivit en självbiografi, som var för utlämnande för att kunna ges ut. Rabén & Sjögren hörde av sig och ville träffa mig, och sen dess har jag haft kontakt med en förläggare där som läser mina texter och uppmuntrar mig.
En annan person som uppmuntrat och även inspirerat henne i skrivandet är ungdomsförfattaren Katarina von Bredow.
– Jag började läsa henne ordentligt förra sommaren och blev helt förälskad i sättet hon skriver på. Jag skickade ett mejl till henne, berättade hur mycket jag tyckte om hennes böcker och frågade om hon kunde tänka sig att läsa något jag skrivit och ge mig några tips. Hon svarade att hon inte brukar göra det, men gjorde ett undantag eftersom hon tyckte om hur jag skriver och blev inspirerad. Jag ska skicka Hälsa stjärnorna Alice till henne nu.
Den första novellen i Vera Emdéns debutverk handlar om Eleonore som förlorat sin flickvän Alice, en bottenlös saknad som gestaltas i höstens förgänglighet, mörker och kyla.
– Jag kan tycka att det känns krystat att skriva om andras relationer, att försöka beskriva något som jag inte har känt själv och som kanske inte är min sak att prata om. Det är svårt att skriva om kärlek. Det är enklare att gestalta sorg. Sorg är också väldigt individuellt, men det är genomgående en tung och negativ känsla, som jag kan relatera mer till, tror jag. När jag istället försökte skriva om kärlek som om jag skrev om min flickvän blev det mycket lättare och texten fick ett helt annat liv, berättar hon.
I boken finns förutom Veras egna texter även två dikter av 1800-talspoeten Johan Ludvig Runeberg.
– I somras var jag inne på antikvariat Drotten med en kompis. Då hittade jag Runebergs diktsamling, slog upp en sida och läste dikten ”Vaggsång för mitt hjärta”. Jag började nästan gråta och det kändes som att få en kram. Det var precis vad jag behövde läsa just då. Jag köpte boken och hittade även dikten ”Höstkvällen”, som passade så väl in i mina egna texters stämning.
Hösten är Veras favoritårstid.
– Det finns inget mysigare än våta löv, höstmörker och varm dryck på ett kafé, men det finns höstar då jag gått igenom en svår period i mitt liv. När det blivit höst igen har jag varit rädd för att påminnas om det som gjort ont. En av mina dikter i boken handlar om att hösten bara påminner om Alice som försvann.
Vi tar en promenad till Botaniska trädgården där den jämngrå novemberdagen fylls med de envisa lövens och rebelliska rosornas distinkta färgklickar, som om någon målat fram dem med stora penseldrag inför våra ögon där och då. På den här platsen inleds den första novellen i Hälsa stjärnorna Alice. Vera Emdén berättar att hon vill fånga den tid hon lever i.
– Tonåren fascinerar mig även om jag inte skulle vilja leva om dem, inte ens om jag fick en miljon. Jag hade aldrig varit här och gett ut den här boken på min 18-årsdag om jag inte upplevt just det jag gjort. Livet suger ibland, men det är vad det är. Allt som händer nu formar framtiden.
Låt mig berätta om rosornas stad,
om hur hösten förvandlar botaniska trädgårdens grönska
till färgen av eldens glöd,
om hur havsluften är rå och kall, men frisk.
(ur en av Vera Emdéns dikter i Hälsa stjärnorna Alice)
Text och foto: Maria Molin
Bokomslag Hälsa stjärnorna Alice:
Illustration: Emmie Hellström
Grafisk form: Cathrin Emdén
Bokrelease, Almedalsbiblioteket, 5 december 2019 (länk till evenemangsinbjudan)