Motivet är människor och deras relationer. I bakgrunden tid och förtroende. Tommy Söderlund har arbetat som dokumentärfotograf i 35 år. Filosofisk som han är vill han komma nära existentiellt viktiga frågor, nära det vi kallar verkligheten.
– Ett ansikte är en spegel av människan. Ansiktet är fantastiskt, har du tänkt på det? säger han.
Tommy med sönerna August och Artur på Stora Karlsö i somras. Foto: Sveds Signe Söderlund.
I Tommy Söderlunds hus, granne med S:t Nicolai kyrkoruin i Visby innerstad, har en oktoberstämning flyttat in. Doften av nygräddad äppelkaka, värmen från en brasa i den öppna spisen efter en morgonpromenad i kullerstensgränderna. Stråk av vemod efter ett avsked.
– Det som intresserar mig mest är människor, relationer, tankar, drömmar, hur vi beter oss, hur vi mår och vad vi känner, säger han.
Intresset för att visuellt berätta med hjälp av en kamera, att ”måla med ljus” som han själv uttrycker det, och med hjälp av sig själv som dörröppnare har följt honom sedan 20-årsåldern. Kameran är med överallt, på senare tid i mindre format för att inte ta fokus från människan bakom den. För att fånga stunden när den kommer, se den innan den blir synlig. Det handlar även om ett inre sökande, en nyfikenhet på sig själv, vem han är och varför.
– Mina förebilder är de som vågar vara personliga, säger han. De som försöker berätta något som har med verkligheten att göra, dokumentärfoto med tolkningsutrymme. Det tråkigaste som finns är när bilder är övertydliga. Det mest spännande händer utanför bildramen, i mig själv och inom betraktarens egen erfarenhet och referensram.
I februari i år jobbade han sin sista dag som pressfotograf på Gotlands Tidningar efter 34 år i mediehuset. En av hans kollegor, Magnus Ihreskog, skrev ett reportage i samband med avskedet, som illustrerades med en bild på Tommys svarta skinnjacka i klassisk 50-talsmodell. Ett karakteristiskt plagg som han burit sedan ungdomsdagar och som blivit en symbol för kvalité och varaktighet.
– Det är en relation som jag kan sakna nu, pulsen och arbetskamraterna. Att man gemensamt jobbar för något, säger han.
Konstnärshemmet Villa Muramaris brann ner i januari 2013. Spisens Carrara-marmor tål hetta bättre än sandsten, och överlevde därför branden. – Det blir ingen brandbild, den tar ett steg in i något annat. Den handlar också om en stark relation mellan mor och barn som avtecknar sig på frisen, säger Tommy Söderlund.
I en omorganisation då fotograferna på de båda papperstidningarna sades upp på grund av arbetsbrist hamnade han ”pa seidu um”, gutamål för ”på sidan om”, som blev namnet på hans nylanserade hemsida.
– Redan innan förhandlingarna insåg jag att det inte fanns några personer inom tidningsorganisationen som kunde förstå och värna min roll där, mitt berättigande. Jag kände att nu kommer de att sätta mig bredvid, säger han.
I en radiointervju på P4 Gotland uttryckte han sin oro för tidningarnas framtid:
– Det finns en risk för kvalitetsförsämring, som innebär att man får se många leende människor titta in i kameran. Många arrangerade bilder. I min värld ska bilderna beröra. De ska helst vara dokumentära. De ska tillföra texten. Vem ska i fortsättningen ta bilder på människor som gråter?
När han började jobba som bildjournalist hade bilden en högre status, då ville man berätta med bilder, menar han, inte bara illustrera och stödja orden.
– Man värnade mycket om den redaktionella integriteten. Nu när publicisterna har fått backa för ekonomerna har fotografen hamnat längre ner i hierarkin, säger han.
En bok om att vara gotlänning
Han har just påbörjat arbetet med en bok på initiativ av Jan Östergren, chef på Landsarkivet i Visby, där han numera har sin arbetsplats. Boken, som ska handla om att vara gotlänning genom hans bilder, sträcker sig över en period på drygt trettio år – den tid som han dokumenterat öns olika skeenden och människor genom kameralinsen. Under tiden på GT publicerades ungefär 2500 av hans bilder om året, så det är ett gediget material att gå igenom.
– Utgångspunkten är mina bilder, men den handlar nog mer om mig som människa än som fotograf. Jag kommer förhoppningsvis att bli lite personlig. Om jag vågar, tillägger han och skrattar.
– Det är ett väldigt spännande projekt som gror.
Tidig morgon i Nordergravar under Medeltidsveckan 2008.
Fram till millenniumskiftet fotograferade han analogt, vilket innebär ett tidskrävande arbete när han ska välja ut bilder till boken. Just nu sitter han och läser mikrofilm på Almedalsbiblioteket. I det övriga materialet, som är både frilans och privata bilder, får han titta på negativark via ett ljusbord. I nästa skede ska de scannas in och digitaliseras.
Tommy Söderlund växte upp på 60-talet tillsammans med farföräldrar, föräldrar och tre bröder på en gård i Näs på sydvästra Gotland.
– Mina bröder är kvar där i trakten. Av någon anledning har jag velat bort, jag ville runt hörnet och komma iväg. Samtidigt är jag mycket rädd och försiktig av mig, så det är en märklig kombination av motstridiga känslor, säger han.
När Tommy var liten samlade hans mamma nypon på hösten som hon torkade och sålde. För pengarna köpte hon en lådkamera. Han öppnar ett skåp och visar kameran, som finns kvar i sitt gamla ljusbruna skinnfodral.
– Hon var intresserad av att dokumentera sin egen familj och att ha en hobby, tror jag.
Edvard Söderlund, Tommys farfar. En av hans första bilder på 70-talet.
Tommys farfar och pappa jobbade på tegelbruket i Havdhem och drev jordbruk i småskalig form.
– Man kallade dem ”månskensbönder”. De jobbade med skötsel av djuren och gården tidigt på morgonen och sent på kvällen och på dagarna var de på tegelbruket. Efter att farfar fått ett lass tegel över benen var han inte arbetsför längre. Istället hade han tid att läsa mycket och fick bokbussen att köra några kilometer extra ner till vår gård.
Tommys pappa tyckte att sonen skulle försöka få jobb inom stat eller kommun, men han ville gå sin egen väg.
– Då såg man den rykande skorstenen från tegelbruket som en garant för välfärdssamhället. En rykande skorsten signalerar ju inte direkt trygghet idag. Där ser man verkligen hur bilder förändras över tid, säger han.
Flytten hemifrån tog han med små steg, först till Folkhögskolan i Hemse där han gick fotolinjen, uppmuntrad efter att ha fått beröm för en bild. En plats där han kunde få växa i sin kreativitet.
– Det var för att skolan fanns inom mitt närområde som jag vågade mig iväg. Från Folkan vågade jag mig vidare till fastlandet, där jag fått ett sommarjobb på Oskarshamns-Tidningen, berättar han och fortsätter:
– Nästa steg var Stockholm, där jag utbildade mig och frilansade. Andra fotografer som jag mötte tyckte att Stockholm var för litet. De ville till Paris och New York, och jag minns att jag tänkte: Det här räcker gott för mig.
Att våga visa sig själv
Efter att ha jobbat som vikarie på Västerbottens-Kuriren i Umeå, där han även körde lokalbuss, sökte han sig till Nordens Fotoskola Biskops Arnö i Mälaren utanför Stockholm.
– Jag förstod inte riktigt varför folk reagerade på vissa av mina bilder. Det kommunikativa visuella berättandet var jag nyfiken på att fördjupa mig i, säger han och tillägger:
– Jag ville förstå mer hur bilder fungerar, utöver tekniska färdigheter. Ju mer insikter jag får om fotografi, vad det är och vad det har för möjligheter, desto närmare kommer jag mig själv och mitt eget berättande. Lite mer förstår jag kanske nu vid 60 års ålder, men inte mycket. Så det verkar bli en livslång fråga att söka svar på. Tur att man inte kan få snabba svar på allt.
Starar. – De har en relation med varandra. Det avslöjas genom kroppsspråket, som gör att man kan känna igen sig i någons beteende. Det är det som händer utanför den här ramen av bilden. Du kan se vem som blir utskälld av vem och hur de andra reagerar i gruppen, säger han.
Tillsammans med Anders Petersén, Thomas Wågström och Kenneth Gustavsson hyrde han ett fotolabb på Tegnérgatan, en inspirerande tid som lotsade honom mot ett mer poetiskt fotografiskt uttryck.
Efter utbildningen hamnade han på Dala-Demokraten i Borlänge, med grävande bildreportage och en husvagnsredaktion. Här träffade han Åsa Sveds från Öje som jobbade som redigerare.
– Hon tog hand om mitt bildmaterial och reporterns texter. Hon tog hand om mig också, vi tog hand om varandra.
Eftersom Tommy gärna vill ha kontroll över sina bilder, träffades de mycket under arbetet med redigeringen.
– Jag lägger mig i väldigt mycket, på ett ganska ödmjukt sätt, hoppas jag.
De blev ett par och när Tommy blev erbjuden en fast tjänst på Gotlands Tidningar flyttade de till ön, där de under 80-talet växte till en stor familj då de fick fem barn i tät följd.
Många av Tommys bilder handlar om relationer. Han visar mig en bild från Visby Stifts årsbok På väg, som han jobbade med under fyra år i början av 2000-talet som bildredaktör och fotograf.
– För mig blev det ett starkt möte, ett ögonblick och en väldigt stark bild för andra, säger han.
Det han fångat på bild är ett möte mellan Gunhild och Ture på demensboendet Syrengården i Roma. När de möts säger han till henne: ”Har vi inte träffats någon gång förut?” De har varit gifta i 57 år. Då tittar hon bort och han börjar gråta, för han känner igen henne, men vet i den stunden inte riktigt varför.
– Då lyfter jag kameran och tar ett par bilder. Man behöver texten också för att ta till sig bilden helt och fullt. Det här med att bilden berättar mer än tusen ord är en klyscha. Bilder och text kan berätta väldigt mycket tillsammans, säger han.
Aron Hejdström från gruppen Rädda Ojnareskogen. En bild av konflikten mellan kalkbrytningen och miljön på Gotland. Ett möte mellan skogsröjare och miljöaktivister en tidig morgon. Brytningen avstannar strax därefter och platsen är på väg mot att bli ett skyddat Natura 2000-område.
Tid och kunskap om ämnet är viktigt för att lyckas med bildreportage, ofta bristvaror på en tidningsredaktion idag, menar Tommy.
– I och med att man tar sig mer tid närmar man sig något väsentligt. Det bygger på förtroende, säger han och tillägger:
– Jag måste våga visa mig själv om jag ska få något tillbaka. Där ligger nyckeln till bra bildberättande, tror jag, att man berättar tillsammans. Du kan inte klampa in som en besökare och förvänta dig att någon ska öppna sig utan att du vågar ge något i din tur. Man får vara beredd på att folk gråter när man pratar om sorg, likaväl som att dela glädje.
Att ha hand om och eventuellt publicera en sådan bild handlar även om etik och moral, anser han. Att de man fotar får se bilden först är en förutsättning om man menar allvar med delaktigheten.
– Jag har mött många som säger: ”Jag förstår att du vill visa den, för det är en del av vår sanning”. Du har ansvar gentemot den du fotograferar, men också ett ansvar att våga berätta det du själv upplever. Jag har även en skyldighet mot den jag berättar för att säga min sanning. Du får inte för lätt vika undan om någon vill refusera för att frisera. Där kan man hamna i en konflikt som ibland är besvärlig, men också oerhört spännande. Det är ju livet, att hantera komplexa frågor som inte har enkla svar.
En symbolisk dörr på Fårö
Tommy Söderlunds bok Utan ett du inget jag i samarbete med skådespelerskan Liv Ullmann gavs ut sommaren 2014 med Bo Bergströms poetiska betraktelser och Maaret Koskinen som medförfattare. Några år tidigare hade Tommy tillbringat några veckor i Ingmar Bergmans hus på Fårö i egenskap av Bergmanstipendiat. Där studerade han Liv Ullmanns och regissörens ”kärleksdagbok” som de nedtecknade på dörren till hans arbetsrum på gården Hammars under 60-talet. Med hjälp av tecken och symboler förde de ett samtal med varandra om hur dagen varit, som ett sätt att bearbeta sin relation.
Skådespelerskan Liv Ullmann och Siri Werkelin, som arbetade som hushållerska i Ingmar Bergmans och Livs hus på Fårö på 60-talet. – Denna stund blev deras sista möte med varandra innan Siri gick bort. Siri var med under hela skilsmässan och stod och grät bakom gardinen i köket när Liv åkte därifrån.
Allt började med att han träffade Siri Werkelin som varit hushållerska hos paret på Fårö. Hon berättade om dörren och väckte Tommys nyfikenhet.
– Första mötet med Liv Ullmann blev speciellt. Hon skulle hålla ett föredrag i Fårö bygdegård under Bergmanveckan. Jag tänkte att jag åker dit och frågar om hon har lust att berätta om dörren för mig, säger han.
– Hon jobbar bara med sådana som hon har förtroende för. Någonstans tyckte hon att det var värt att berätta det här för mig. Vid senare träffar kunde vi skratta ihop och hon har skrivit till mig att hon tycker mycket om boken.
Han har aldrig träffat Ingmar Bergman, men i och med berättelserna som Liv gav honom fick han förtroendet att läsa breven som hon fick av Ingmar under deras kärleksperiod. Genom dem kom han nära deras relation och även nära honom som person.
Tommy har själv erfarenhet av skilsmässa. När han och Åsa skilde sig 2003 flyttade han ett par kvarter bort och några av barnen följde med.
– Det var en odramatisk skilsmässa, om det nu kan vara det. Men jag ska inte sticka under stol med att både den skilsmässan och den med jobbet tidigare i år är fylld av oro under en omställningsperiod. Men det händer ju något, man landar i någonting sedan. Jag kan inte säga om det är bättre eller sämre.
Flickan i spegelbilden är Sara Nyd. I en intervju för GT berättade hon om att tappa fotfästet och vilja ta sitt liv, om den skam och tabu som finns inom dessa frågor.
Tillbaka till där vi började. Ett avsnitt i den kommande boken ska handla om ansiktet som en spegel. Hans intresse för ansikten handlar om ett sätt att använda dem i berättelser.
– Som fotograf iakttar jag väldigt mycket, alla har sitt specifika leende, ibland så kommer det tårar, ibland ser man en väldig oro och rädsla i ett ansikte. Ansiktet är så avskalat, så naket, så fyllt av detaljer och nyanser, säger han.
– Det ser världen och blir också sett.
Förutsättningen för att tolka och frysa uttrycken på bild är tillit och intresse för andra människor.
– Sedan har man ett ansvarstagande för bilden och det är väldigt komplext. Egentligen lånar jag en massa uttryck, kroppsspråk och ansikten för mina syften. Jag kan ju försöka glamourisera det här och säga att jag fångar ögonblick, att det här är sanningen, men det är ju inte så. Hela sanningen finns inte i fotografiet. Möjligen kan man se mig som ett tidsvittne, inte sanningsvittne, säger han och jag läser på hans hemsida ”Pa Seidu Um” när jag kommer hem efter intervjun:
”Det jag ser är bara en visuell beskrivning av den känsla jag försöker att fånga,
jag söker inte en allmän sanning, strävar mot delaktighet i berättandet.
Den bild jag lägger fram, går alltid via min spegelbild.”
Utan ett du inget jag (Fornsalens förlag, 2014)
Text: Maria Molin
Foto: Tommy Söderlund
Porträttbild på Tommy:
Sveds Signe Söderlund
På Tommy Söderlunds hemsida
Pa Seidu Um kan du se fler av hans bilder.