Sommarsamtal: Theodor Kallifatides, författare

Ingenstans är Sverige så likt Grekland som här. Samma ljus, samma kalkrika jord, samma vindpinade tallar. Och havet. Så kände författaren Theodor Kallifatides när han kom till Gotland för första gången i oktober 1971. Nu, 42 somrar senare, sitter vi bland fruktträden i hans trädgård i Bungenäs och talar om slumpens spel, skönlitteraturens kraft och skrivandets glädje.

Det är andra gången jag träffar författaren Theodor Kallifatides. Mellan vårt första möte och det här har det gått elva år. I bilen från Visby till Bungenäs på öns nordöstliga udde kan jag inte låta bli att tänka på tiden, mitt eget liv. Vad jag har gjort, sett och upplevt under dessa år. Så mycket och så lite på en och samma gång, beroende på hur man ser det. Att försjunka i sådana tankar inför en intervju tror jag är att komma i rätt stämning för ett möte med denna eftertänksamma och kloka människa.

Samma frodiga trädgård, samma julivärme här vid hans sommarhus. Vi sitter i skuggan under ett parasoll och dricker espresso utanför huset där han har sin skrivarstudio. Då och då stoppar han sin pipa och drar några bloss, ett föremål som blivit lite av ett signum på hans författarporträtt.

Det är få av hans böcker som han inte skrivit åtminstone delvis i sommarhuset på Gotland. Det är lätt att förstå varför när man ser honom sitta där i stillheten som breder ut sig mitt i all blomsterprakt. Han visar mig sin nya odling med bland annat daggkåpa och nejlikor.

– Det är så himla rogivande. Jag förstår inte, timmarna bara rinner iväg. Det är ett slags abstrakt meditationstillstånd. Jag bara simmar omkring i mitt eget huvud. Man kanske måste komma till åren för att upptäcka det, jag vet inte, säger han och skrattar.

Just nu skriver han om sin senaste bok Med sina läppars svalka (Albert Bonniers Förlag) på grekiska, som utkommer på svenska i september.

– Jag vill att den ska vara skriven av mig också som grekisk författare, för jag vill vara både och.

När Theodor och hans fru Gunilla kom till Gotland första gången på tidiga 70-talet väntade de sitt första barn.

– Vi tänkte att vi skulle göra en utflykt, jag hade aldrig varit på Gotland. Och så kom vi hit och blev förälskade i platsen båda två, berättar han.

Det var trädgården med päron-, äppel-, plommon- och körsbärsträd som de fäste sig vid. Flädern som blommade och doftade. Sedan dess har de varit här praktiskt taget alla somrar, tillsammans med barnen och nu även barnbarnen. Här är det nära till naturens ensliga skönhet.

– Jag har en strand där jag är garanterat ensam. Och ett ställe jag tycker mycket om och som jag passerar under promenader mellan Fårösund och Bungeviken är en plats med stora fält där man odlar majs och vete. Mitt på sommaren när allt det här är moget och det blåser. Det är fantastiskt, alla dofter, alla nyanser av gult, säger han.

Första orden på papper
Theodor Kallifatides föddes i den grekiska byn Molai och växte upp under inbördeskriget. Han tog sin studentexamen i Aten och för 50 år sedan kom han till Sverige.

– Min hemby i Grekland förblir på något besynnerligt sätt min punkt i livet. Det var där jag lärde mig den stora sorgen, den stora saknaden, den plötsliga och brutala döden, slaveriet, hungern, politiska förföljelser, allt fick jag smaka innan jag fyllt åtta år.

Han började skriva i tidig ålder. När han var fem år bevittnade han en avrättning och denna starka upplevelse väckte behovet av att skriva. Andra världskriget härjade och hans hemby var ockuperad av tyskar.

– För ovanlighetens skull var det en offentlig avrättning och byns invånare hade förpliktelse att närvara. Mamma och jag var de enda i familjen som var kvar i byn. Mina två äldre bröder var gömda och pappa satt i fängelse på grund av sina vänstersympatier. Min mor tog mig i handen och så gick vi för att bevittna avrättningen. Mannen ville inte ha ögonbindel. De ställde honom vid en mur mitt i byn och sköt honom och jag minns så tydligt när han föll framåt, att han sträckte ut armarna som om han var rädd för att göra sig illa och tittade rakt på mig, berättar han.

Samma kväll skrev han något för första gången.

– Jag minns inte vad jag skrev. Jag satt vid pappas skrivbord och skrev på ett papper. Jag sparade papperslappen och när pappa kom hem från fängelset visade jag honom den. Han klappade mig på huvudet och stoppade den i sin ficka, där den fick ligga. Han bytte kavaj, men lappen följde alltid med. Jag har aldrig återfunnit den.

Den där känslan inför skrivandet, densamma som när han var fem år, är den han har på morgonen när han går upp och sätter sig vid sin dator.

– Jag känner en sådan vansinnig intensiv glädje. Här är jag och där ute är hela världen. Varje morgon samma sak. Friheten att jag har hela världen i huvudet och kan göra vad jag vill, säger han.

Tre ledstjärnor
I sitt sommarprat i P1 förra sommaren berättade han att skönlitteraturen var en väg in i det svenska språket för honom.

– I skönlitteraturen finns det som regel flera saker samtidigt som inte finns i en vanlig lärobok. A: det finns en intrig. B: om du har tur kan du upptäcka språkets skönhet och kraft. Det är väldigt viktigt för att lära sig det nya språket. Den största anledningen till att en person inte lär sig ett annat språk är att han inte tycker om det, menar han.

Och så nämner han en tredje egenskap som skönlitteraturen har.

– Där finns en kunskap om samhället, en insikt som man inte kan få någon annanstans. Du kan läsa hur många sociologiska böcker och artiklar som helst, men du kommer aldrig att se en initierad beskrivning av hur den svenska sorgen är, hur blir svensken ledsen? Hur är han när han är förälskad? När han hatar? Den viktigaste kunskapen om ett nytt samhälle, en förståelse för hur folk är beskaffade, hittar du bara i skönlitteraturen.

Theodor Kallifatides tre stora ledstjärnor i processen att lära sig bemästra ett nytt språk och kultur var August Strindberg, Hjalmar Söderberg och Stig Dagerman.

– Strindberg är en unik författare i den svenska litteraturen. Jag tror inte att det finns någon annan som har en sådan energi i språket. Hjalmar Söderberg har en klar, enkel och opretentiös stil, som om han sitter och pratar med dig. Och Stig Dagermans hetta i språket överraskade mig, ett mycket sensuellt språk, säger han.

Flitig och disciplinerad är ord som Theodor Kallifatides gärna använder om sig själv.

– Jag går till mitt arbetsrum klockan nio, sätter mig vid datorn och går hem vid 18. Jag resonerar så här: Om jag skriver en sida om dagen så har jag i alla fall 300 sidor i slutet av året.

Han har olika knep för att komma igång med skrivandet.

– En sak som hjälpt mig väldigt mycket och ofta är att jag väljer ett stycke instrumental musik som jag tycker om och sedan lyssnar på varje dag när jag skriver. Jag kommer dit och sätter på skivan och lyssnar på musiken i sådär 10 minuter tills jag kommer i den stämning där jag vill vara.

Just nu spelar han några sonater av Brahms som blivit den här bokens musik.

Kallifatides har studerat och undervisat i filosofi vid Stockholms universitet och under några år på 70-talet var han redaktör för Bonniers Litterära Magasin. Parallellt med sitt författarskap har han rest runt i Sverige och föreläst. Han kommer till exempel till Advokatsamfundet flera gånger om året för att prata om språket och om kulturförståelse och konflikter för blivande advokater.

Tre saker återkommer som en röd tråd i hans litterära verk. Det första är emigrationen, som förändrat hans liv i högsta grad. Han var 25 år när han kom till Sverige och upplevelsen följer med honom genom livet. Det andra är förhållanden mellan människor – kärlek, hat, passion. Och den tredje röda tråden är hur man ska leva för att vara en bra människa. Hur blir man då en bra medmänniska?

– Det är människans uppgift som varar livet ut. Det gäller att vara öppen för nya saker, att vara nära andra människor, odla sina dygder och bekämpa sina fel. Allt detta gör man endast genom den humanistiska kulturen, säger han.

Slumpens betydelse
Slumpen är den största av gudarna, anser Theodor Kallifatides och berättar om tillfällen i livet då slumpen haft en avgörande betydelse. När han träffade sin blivande fru, när han mötte författaren Sun Axelsson i kvarteren på Södermalm, som älskade Grekland och bjöd hem honom till en tillställning med akademiledamöter och poeter. Som läste hans dikter och visade dem för en vän som var lektör på Bonniers förlag, som i sin tur gav ut hans debutverk – diktsamlingen Minnet i exil.

– Jag träffade Gerard Bonnier och så småningom hans son Karl-Otto Bonnier, som blev min förläggare i över 30 år. Nu har jag hans syster som förläggare, berättar han.

Han visar mig en salvia, som växer i trädgården, i en liten berättelse om slumpens spel.

– Den ska egentligen inte växa här, den är ytterst sällsynt på ön. Mannen i familjen som bodde här tidigare var sjökapten och seglade på Medelhavet. När han kom tillbaka från sina resor öppnade han sin sjömanskista och vädrade kläderna så att salviafrön spreds för vinden. Nu blommar de så vackert här, stora vita blommor som lyser som solen mitt i natten.

– Aristoteles, som min pappa ofta citerade, har en underbar definition av slumpen: ”Det är mycket sannolikt att något osannolikt ska inträffa”, tillägger han.

Den bok som betytt mest för honom att skriva var första delen i en självbiografisk trilogi som utspelar sig i Grekland under krigsåren – Bönder och herrar. Den skrev han under sin första sommar i huset på Gotland och den etablerade honom som författare över en natt.

– Jag var 35 år, en ganska bra ålder att få sitt genombrott, säger han och skrattar.

Vad ger han då för råd till en ung person idag, som drömmer om att bli författare?

– Att läsa och skriva mycket. Att öva. Att sitta i sex timmar framför datorn med en ofullbordad mening. Det är lika viktigt som talangen – om inte mer. Tålamodet och en vilja att fullborda något. Människor saknar inte talang, de saknar dygder. Att sitta still, att vara uthållig, att inte ge upp, att inte ständigt vara i behov av beröm och applåder, säger han.

Jag frågar om han deltar i öns kulturliv under sommaren, om han varit på Bergmanveckan och Almedalsveckan. Han bara tittar på mig med sin eftertänksamma blick och så en skymt av det där varma leendet:

– Jag har aldrig varit något socialt lejon. Jag gillar inte jippon. Det är en fråga om läggning, jag värdesätter det här. Nio månader om året bor jag i Stockholm och är omgiven av människor nästan hela tiden. När jag kommer hit söker jag lugnet. Och jag tycker om att spela schack med datorn.

– Jag går ingenstans, jag sitter här, säger han.

Text och foto: Maria Molin

Bilder

Ovan: Theodor Kallifatides vid sitt olivträd i trädgården i Bungenäs.

Romanen Med sina läppars svalka utkommer i september. Den berättar om en kvinnas liv, om att skapa sig ett eget liv och förverkliga sin dröm.