”Vi är av samma stoff som drömmar vävs av och vårt korta liv omfamnas av sömn” diktade han i sagospelet Stormen. Den 23 april 2016 är det 400 år sedan William Shakespeare somnade in i sin hemstad Stratford-upon-Avon, på sin 52-årsdag. Det här är en personlig hyllning till hans verk, som berört och trollbundit mig sedan tonåren. Det var på Romateatern vi möttes första gången, Shakespeare och jag.
Peter Järn och Annika Hallin i Slutet gott, allting gott, Romateatern 2006. Foto: Stig Hammarstedt
Året var 1992 och hela familjen skulle gå och se pjäsen Mycket väsen för ingenting i Roma klosterruin. Vi lämnade sommarhuset fyllda av förväntningar för farmor hade talat sig varm om platsen, scenen, kostymerna och poesin. Jag var 15 år, mina systrar 12 och 9. Visst hade vi läst om Shakespeare i skolan, men det var först nu vi fick uppleva den dansande blankversen, kärleken som man inte väljer utan drabbas av, intrigen med alla sina förvecklingar som tätnar i andra akten. Teman som avundsjuka, passion, tvivel, sorg och svek som trots 1600-talskostymerna är tidlösa om man ser sig om i världen, i sin omgivning och in i sig själv. Något som inte minst alla filmatiseringar vittnar om, bland många andra Romeo + Juliet från 1996, då berättelsen förflyttats till den fiktiva orten ”Verona Beach” i samtiden.
Scenens inramning i Roma mitt på Gotland: kalkstensvalven från 1100-talet med klosterträdgården i bakgrunden som fördjupar scenbilden och förvandlas till en förtrollad skog när sommarkvällens skymning sakta sänker sig över ruinen, skådespelarna och publiken som trängs på bänkarna invirade i filtar. Svalorna som flyger ovanför oss, ljussättningen som gäckande klättrar längs pelarna och trollar fram illusioner, den suggestiva musiken.
Mycket väsen för ingenting började med en prolog på gräsmattan utanför ruinen och några repliker etsade sig fast hos tre systrar. På den tiden hade vi samlat ett litet filmteam hemma i kvarteret i Stockholmsförorten Enskede. Jag filmade och skrev manus medan systrarna och deras vänner letade fram utklädningskläder och rekvisita i garderoben och delade på regin och rollerna. Ofta spelade vi in Agatha Christies pusseldeckare som vi andäktigt högläste för varandra på kvällarna. Till nästa film fick vi den perfekta öppningsscenen med Shakespeares ord. Vi skrev ner dem med röd penna på ett pappersark där bokstäverna fick droppa: ”Visa mod, visa mod, men aldrig övermod. Då kallnar ditt hjärtas blod.”
Lo Kauppi och David Dencik som Ofelia och Hamlet, Romateatern 2007. Foto: Stig Hammarstedt
Sommaren därpå såg vi Två gentlemen från Verona, som spelades i 20-talskostym och därefter det magiska sagospelet Stormen, ett av Shakespeares sista dramer. Jag har sett nästan alla Shakespearepjäser som Romateatern satt upp sedan dess, i över 20 års tid. Pappa, som sällan går på teater annars, fortsatte att följa med mig och vi har gjort det till en tradition som vi ser fram emot varje sommar.
Starka scener ur Lars Noréns uppsättning av Hamlet (lysande spelad av David Dencik) 2007 kan jag fortfarande se framför mig: inledningen då röda rosor regnar över scenen eller då Ofelia (lika briljant spelad av Lo Kauppi), som en fågel fångad i en bur kastar sig mot en spegelvägg gång på gång, som en sinnebild för frihetslängtan och frigörelse. Här får också de två kvinnorollerna, Ofelia och Hamlets mor, spegla sig i varandra, fastlåsta i tidens kvinnosyn men med upproriskt kortklippta hår och klädda i likadana enkla linnen och särkar: tidlösa och androgyna, allmänmänskliga.
På en bildlektion på gymnasiet fick vi i uppgift att måla med en färg i taget, en målning skulle bara ha blå nyanser och en annan enbart gröna. Det gällde att associera färgen med motivet. När jag målade i rött var det så självklart att jag skulle måla den tragiska slutscenen i Romeo och Julia. Julia vilar i Romeos knä, till synes död. Romeo är sänkt över hennes kropp, vild av förtvivlan och sekunderna senare kommer han dricka giftet ur en bägare så att de kan vara tillsammans för alltid. Vad han inte vet är att Julia bara sover djupt efter att ha druckit en magisk brygd. Mörkröda kroppar avtecknar sig mot en klarröd bakgrund: den unga förälskelsen, den enda kärleken och döden i en liten målning som svämmar över av tonårssentimentalitet.
När jag som 19-åring läste franska på Sorbonne i Paris gick jag en tidig vårdag förbi den legendariska bokhandeln Shakespeare & Company på 37 rue de la Bûcherie, mittemot Notre-Dame på Seines vänstra strand. Jag köpte en bok och fick en stämpel i den där det står: ”Kilometer Zero Paris”. Från denna exakta punkt räknas alla avstånd till och från Paris på riksvägar och alla stans gatunummer utgår från denna plats. Behöver jag berätta vilken bok jag hittat? En samling med Shakespeares sonetter. Såklart.
Jakob Tamm och Malin Alm i Fåfängt frieri, Romateatern 2015. Foto: Karl Melander
Shall I compare thee to a summer´s day?
Thou art more lovely and more temperate.
(…)
So long as men can breath or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
I översättning av Erik Blomberg, 1965:
”Skall jag dig likna vid en sommardag?
Mig synes sommarens kontrakt för kort.
(…)
Så länge bröst kan andas, ögon se,
skall dikten leva och sitt liv dig ge.”
Text: Maria Molin
Foto: Stig Hammarstedt och Karl Melander
Shakespeares jubileumsår 2016 (Shakespeare dog 1616) spelar Romateatern Lika för lika (Measure for Measure), en svart komedi om maktmissbruk och maktlöshet men även om livsglädje och dekadens. Som så ofta hos Shakespeare varvas uppsluppen komik med allvar inför livets stora frågor.
Boktips
Shakespeare i Roma av Stig Hammarstedt (foto), Nina Pontén (text) och Thomas Almqvist (musik). Se fler av Stig Hammarstedts foton av förtrollade ögonblick i Roma klosterruin. Femton av Shakespeares mest kända pjäser som spelats av Romateatern presenteras i en riklig berättelse i text och bild. En cd-skiva med originalmusiken följer med. Boken gavs ut 2009 i samband med Romateaterns 20-årsjubileum.