Recension
Mirny Mine
The Other Part
(Novoton)
När Depeche Mode spelade in sin klassiker ”Black Celebration” i legendariska Hansastudion i Berlin i mitten av 1980-talet var reverb grejen. Det skulle låta stort, som en katedral av ljud. Dels passade det bandets dramatiska musik, dels hade det sagts att det skulle tilltala en skivköpande publik. Och trots att bandet och dess producenter tog i så de nästan sprack med reverb-ratten var de inte nöjda när mixningen var färdig. Ljudbilden var helt enkelt inte tillräckligt stor. De ville ha ännu mer rymd i sin musik.
Då kom ljudteknikern Gareth Jones på en briljant idé. Han lät hämta sina privata, nyinköpta högtalare som han hade i sitt berlinska hem, placerade dem mitt i Meistersaal, den stora balsal som utgjorde kärnan i Hansastudion, och spelade sedan skivan genom dem. Och så lät han spela in ljudet som kom ut ur högtalarna. Plötsligt fick de det sound som de hade letat efter. På så sätt fick rummet en av skivans huvudroller.
Drygt 30 år senare krävs det inte längre en balsal för att skapa den där katedralen av ljud. Att simulera det stora rummets efterklang kräver blott några effekter. Anna Sundström, eller Mirny Mine som hon kallar sig när hon gör musik, har spelat in stora delar av sitt debutalbum ”The Other Part” hemma i sitt kök. Likväl är det ett ljudbygge av svindlande mått som hon har åstadkommit.
De musikaliska likheterna mellan henne och Depeche Mode är kanske inte så många, men tanken att förmedla en känsla med hjälp av det storslagna och det mörka har de gemensamt. Precis som ”Black Celebration” är ”The Other Part” en drömskt storslagen skiva som långsamt kryper intill lyssnaren.
Den som vill hittar gott om vinkningar till andra artister på ”The Other Part”. I öppningsspåret ”Ice” låter det som att Lana Del Rey kompas av Low. I det avslutande titelspåret låter det som om Lucinda Williams gästade en PJ Harvey-låt. ”Heavy” påminner inledningsvis om en Spiritualized-hymn. Ja, du fattar, för den som längtar efter referenser att hänga upp sin upplevelse på ges det gott om tillfällen på ”The Other Part”.
Men efter några genomlyssningar blir den typen av jämförelser onödiga och överflödiga. Det här är en skiva som kräver tid och när den väl har fått det framträder långsamt en struktur, likt motivet på ett fotopapper i mörkrummets framkallningsbad. Eller varför inte som en färja som glider fram ut ur dimman på havet?
Båda liknelserna är relevanta, då Anna Sundström är uppvuxen på Gotland och dessutom är fotograf till yrket. Det är frestande att tro att hon skapar sin musik med samma förhållningssätt som när hon fotograferar, där bildens djup skapas med hjälp av de små detaljerna.
Instrumenteringen på ”The Other Part” är sparsmakad – trummor, synt, gitarr, ibland en saxofon – men med hjälp av det där stora ljudrummet som hon skapar blir penseldragen breda. Musiken är filmisk, mörk och svävande och fylld av en laddning som ger en känsla av att någonting när som helst kan hända. Allra tydligast blir den i ”We raise hell”, som är ljuvligt malande, tung och repetitiv.
Till en början känns det som att Anna Sundströms röst har en underordnad roll i ljudbilden, men det är som med låtarnas struktur: efter några genomlyssningar framgår det hur uttrycksfull och central den är. I singeln ”Dream” använder hon hela sitt register, från schamanskt grymtande till vacker körsång.
I det stora rummet av ljud lyckas hon framkalla bilden av de där gråa, långsamma och lite ödsliga dagarna på Gotland. De är kanske inte för alla. Men vi som älskar dem, älskar dem passionerat.
Text: Fredrik Emdén
Fredrik Emdén är frilansjournalist och författare, bosatt i Visby. Han skriver i tidningar som Chef och Café, men har svårt att släppa taget om sitt förflutna som musikskribent och medverkar därför regelbundet i musiktidningen Zero samt tipsar om musik i gotländska nyhetsmagasinet Horisont. Han är även en av initiativtagarna till Gotländska Indieklubben. Just nu skriver han på en bok om Hansastudion i Berlin.
Läs en intervju med Anna Sundström på Kulturöjn, här (publicerad i mars 2018).
