När svenskarna 2013 röstade på sina favoritkommuner hamnade Gotland återigen på första plats – samtidigt visar annan statistik att utflyttningen från ön ökar. Vad är det som gör att så många av oss verkar tycka om att sitta på en plats och längta till en annan? Och vad är det som är så lockande med öar i allmänhet, och Gotland i synnerhet?
Mina släktingar skakade bara på huvudet när jag, min sensommarvana trogen, brast i gråt över att det var dags att resa hem till Stockholm igen. Deras osentimentala hållning till sin hemö framstod alltid som en gåta för mig. Förstod de inte vad det var för en plats de bodde på? Insåg de inte att vi andra (ok, jag) skulle ägna halva hösten åt att sitta i tunnelbaneljus och längta tillbaka dit? Jag minns fortfarande hur en liten moster, som flyttat ut från Visby innerstad, började rysa varje gång ringmuren kom på tal: Nä hue, den som är så ful och grå.
Skakat på huvudet hade mina släktingar säkert också gjort om de varit med när min vän berättade hur han låtit skeppa över kalkstensgrus från Roma när han skulle anlägga en uteplats vid sitt hus på Värmdö. Det skulle vara gotlandssten, annars fick det vara, konstaterade han kort. Och hade de fått höra om mediemannen Alex Schulman, som när han för några år sedan blev deltidsgotlänning ägnade en hel sommar åt att skriva krönikor i lokaltidningen om hur mycket han älskade t.o.m. refugerna på ön, hade de säkerligen börjat mumla fula ord på gammelmål.
Även om mina släktingar aldrig riktigt förstod det, verkar Gotland vara det stoff mångas drömmar vävs av. Vad handlar egentligen den här längtan om? I ett januarifuktigt och ödsligt Visby står fyra japanska turister och turas om att fotograferar varandra framför domkyrkan. Kommer de längta tillbaka hit när de åkt hem? De ler artigt. Jo, visst är det fint här, alla gamla hus och de små barrträden – men är det kanske inte lite ödsligt?
Det var tystnaden som hördes
Peeter Umblia gillar det ödsliga. Ön är bäst på hösten och vintern, tycker han. När alla sommargäster för länge sedan gett sig av, och närheten till naturen och tystnaden växer. Första gången Peeter besökte Gotland var han tolv år, det var det sista året hans far var i livet och familjen var på campingsemester. En dag långt senare, i en studentkorridor i Stockholm, ringde telefonen. Det var en bekant som frågade om Peeter var intresserad av att köpa en tomt. Var? frågade han. På Fårö.
Peeter hade aldrig varit på Fårö tidigare men bestämde sig för att åka över och titta. Han minns fortfarande det första intrycket: Det var ju bara enar överallt. Flugor och enar. Han hade ingen aning om vad man skulle titta efter när man inspekterade en tomt, men han gick ett varv, åkte tillbaka hem, tog ett studielån och köpte den. Han var 23 år och plötsligt markägare på Fårö.
─ Det gick fort. Efter det började jag bygga ett hus, trots att alla försökte avråda mig. Jag köpte ett tält och for fram och tillbaka mellan Fårö och fastlandet. Jag cyklade inifrån stan och tog färjan från Nynäs, och sedan cyklade jag från Visby upp till Fårö. Det var något särskilt med det där, de stora avstånden, att allt var bökigt och liksom tog tid, berättar Peeter.
Efter mycket slit och svärande över ösregn och tunga cementpåsar, stod huset till slut färdig. Peeter borstade bort byggdammet, satte sig ner, tog ett djupt andetag. Och märkte att det var… alldeles tyst. Det var tystnaden Peeter hörde då, och det är den tystnaden han idag saknar allra mest när är borta från ön.
─ Det, och att låta saker ta sin tid. I stan är tempot alltid så högt, därför vill jag leva så enkelt som möjligt när jag är på Fårö. När bekanta kommer över på sina semestrar blir de stressade på nolltid, de klagar och tycker att det händer alldeles för lite, säger han och skrattar.
Pengarna talar
Han återkommer flera gånger till hur Fårö representerar en annan slags tillvaro där saker tillåts ta längre tid än vanligt: att ta sig fram, att bygga hus, att lära känna människor. Det är det som är frihet, menar Peeter i äkta Thoreau- anda och tror själv att det har att göra med en slags inbyggd naturromantisk syn många av oss svenskar har. Längtan efter Gotland är längan efter autenticitet, där den säregna naturen och öns inbyggda isolering från omvärlden spelar in.
Många längtar till Gotland, men få tar faktiskt steget och flyttar hit. Det beror självfallet på en rad olika faktorer, men kan kanske inte en av dem vara att vi människor har ett slags behov att befinna oss på en plats och längta oss bort till en annan? Peeter tror att det kan vara så. Det finns en myt om Gotland som Det annorlunda landet, något han tycker för med sig en del mindre roliga saker.
– Mycket har förändrats sedan jag köpte min tomt på Fårö på 70-talet. Pengar talar, och vissa verkar tro att det är något jävla Disney land där uppe. De saknar känsla för vilken unik plats de befinner sig på, dessutom en plats med ett enkelt och fattigt förflutet. Istället går de runt höga på romantiska föreställningar – de romantiserar husen, människorna, naturen – men de vet inget om dem. De ser bara varandra, säger Peeter bekymrat, men tillägger sedan att han nog delvis måste räkna också sig själv till ”de där imperialisterna”.
Lika skönt som det är att åka till Gotland, lika skönt kan det vara att lämna ön igen, tycker Peeter. Även om han ganska snart börjar sakna naturen och tystnaden. Det ser nästan ut som han får något drömskt i blicken, sitter han här på ett fik på Hornsgatan på Södermalm och blir lite ö-romantisk? Jo, erkänner han. Visst blir han också det ibland. Vad är det då han längtar allra mest till, när han tänker på sin ö?
– Fåglarna utanför fönstret, fåren som bräker. Det är någon med naturen, krafterna och ovädren som man måste ge sig rakt in. Här i stan är det bara att smita ner i tunnelbanan så kommer man undan allt. Det går inte på ön, och det är nog det jag saknar allra mest.
Öar, öar, öar!
Men öar, är det ändå inte något visst med dem i allmänhet? Många skulle nog i alla fall hävda det. Öar lockar. De är sina egna världar, öborna ett annorlunda folk. Inom konst, film och litteratur svämmar det över av öar: öde öar, fiktiva öar, främmande och farliga öar, snälla öar med solblekta luggar och skärgårdsdoktorer på. Och har man inte någon ö i närheten går det att lösa: I Dubai byggdes i början av 2000-talet 300 konstgjorda öar, ”The World”, som tillsammans formar en världsatlas.
Författaren Tove Jansson var hela sitt liv förälskad i öar och bodde själv i närmare trettio somrar på Klovharu, ”en liten arg ö” i Finska viken. Öar förekommer också frekvent i hennes böcker, både som symbol för trygghet och äventyr – en ö är en avgränsad, egen värld men också öppet mot hav, horisont och annalkande katastrofer. Strindberg fick idén till sin kanske mest älskade roman, Hemsöborna, under en av sina somrar på Kymmendö, och Björn Ulvaeus blev så ledsen att han skrev en sång när Miljööverdomstolen krossade hans planer på att bygga en strandnära musikstudio på ön Furillen.
Är det kanske ön som flyktmöjlighet som gör dess dragningskraft så stark? Capri i Medelhavet var runt sekelskiftet 1900 en populär tillflyktsort för allsköns konstnärer, författare och bohemer. Här gick Rainer Maria Rilke lite sorgset runt efter att fått sparken av den kände skulptören Auguste Rodin, och på någon av alla sina promenader stötte han säkert på Maxim Gorkij, som var på flykt undan tsarväldets diktatur. Den svenske läkare och författaren Axel Munthe bodde också på Capri i perioder, och skrev så småningom en idealiserande bok där han skildrade ö-livet som enkelt och äkta, till skillnad från tillvaron i de moderna europeiska storstäderna. Ironiskt nog kom boken ut först på 30-talet, en tid då Capri redan nått långt i sin utveckling till ett populärt turistparadis.
Längtan efter ett undantagstillstånd
Szymon Lucyk bor i Krakow och arbetar för den polska nyhetsbyrån. Han kom till Gotland första gången 2012, efter att några vänner ryckt tag i honom och sagt att han ”bara måste åka dit”. Szymon var mest ute efter att resa till en ö, vilken som helst, och när han satte sig på färjan över till Sverige hade han ingen aning om vad för plats han var på väg till.
– Jag vet att svenskarna tycker mycket om Gotland, men i Polen är det inte någon välkänd plats. Några känner till Fårö som Ingmar Bergmans hemö, och andra vet att Pippi Långstrump spelats in i Visby. Men det är nog allt. För mig var det mest det att jag alltid tyckt om öar, och att jag ville åka någonstans där jag aldrig varit förut, berättar han.
Szymon hamnade i Fårösund. Han hyrde cykel och började planlöst trampa runt och utforska den norra delen av ön. De första dagarna ösregnade det och han låg i tältet och kände sig ensam, blöt och längtade hem. Men dag fyra kom solen och efter ett tag infann sig ett märkligt lugn, ett lugn som han ibland längtar tillbaka till hemma i Polen. Han berättar hur betagen han blev av landskapet, av stenen och sanden, och kände hur han började gå upp allt mer i det. Han satt i timmar och skrev, något som vanligtvis brukar göra honom rastlös på en kvart.
Szymon verkar överens med Peeter Umblia och konstnärerna på sekelskiftets Capri om lockelsen i ö-livet. Han beskriver det som en isolering från ständig distraktion och tror själv att hans längtan till Gotland i synnerhet, och till öar i allmänhet, handlar om längtan efter ett slags undantagstillstånd. Det är att avvikelsen från vardagen som gör det intressant – och därför blir det också något som är lätt att längta tillbaka till. Szymon kom i alla fall hem efter sina två veckor i Sverige som Gotlands-frälst.
– Ja, jag pratar nog lite för ofta om ön ibland, tjatar på mina vänner att de måste åka dit. Jag har skrivit om Gotland för olika polska tidningar och hoppas fler kommer få chansen att upptäcka platsen på samma sätt som jag gjorde en gång. Jag har väl också en dröm om att bo på en ö en dag, kanske på Gotland. Än så länge är det bara en dröm, men det räcker ganska långt det med, säger han.
Kanske är det så att öar är lätta att romantisera, där de tycks befinna sig på ett både fysiskt och existentiellt avstånd från många människors vardag. Kanske är det också så att hur vacker och spännande en plats än är, kan den aldrig helt mäta sig med drömmen om densamma.
Gotland, ett annorlunda land.
Det är något med ljuset. Med havet, naturen.
Det är något.
Är det tystnaden? Kanske.
Eller så är det kanske bara det att vi alla behöver något att längta till.
Av: Yrsa Winbergh
Illustrationer: Sara Jonsson