Regissören Sofia Norlin drömmer om Gotland

En längtan efter stjärnhimlen långt ifrån alla stadsljus, efter storslagna väderleksbyten och den långsamma tid som naturen ger. Regissören och manusförfattaren Sofia Norlin försöker skriva in en sådan rytm i filmen som hon just nu arbetar med i Frankrike. Hon är uppvuxen på landet, i Njurunda i Medelpad, och saknar naturens skiftningar. Idag bor hon med sin familj i Paris och drömmer om att i framtiden flytta till Visby.

Jag träffade henne i Visby förra hösten i ett jobbsammanhang. Det jag minns starkast från vårt möte var drömmen hon uttryckte, drömmen om att i framtiden flytta från det pulserande storstadslivet i Paris till Gotlands ensliga, vilda och karga natur.

Sofia Norlins långfilmsdebut Ömheten, som hon både regisserat och skrivit manus till, hade världspremiär på Stockholms filmfestival 2013. Två år tidigare hade hon vunnit Stockholms filmfestivals långfilmstipendium, som delas ut till en kvinnlig regissör i början av sin karriär. Ömheten, som hon kallar ”ett lyriskt drama”, utspelar sig i Kiruna och handlar om en brytningstid både för staden och för de ungdomar som bor där. Man får följa ungdomarnas väg in i vuxenlivet, hur de tvingas hantera de stora förändringar som påverkar dem som individer och som invånare i denna stad. Sofia Norlin ville filma i ”sina” landskap i Norrland och berätta om vår tid, om vårt samhälle och om hur vi kortsiktigt och med pengar som drivkraft lever i obalans med naturen, och samtidigt urholkar idén om ett bättre samhälle för alla, berättar hon.

– Jag ville filma unga som ska börja sitt liv och forma sina drömmar i ett samhälle som skakar i sina grundvalar, säger hon. Och så fann jag Kiruna, där marken skakar på riktigt. Jag läste om järngruvans aktivitet som tvingar staden att flytta och reste dit och fann en fantastisk metafor för vårt samhälle, med en vild, otroligt filmisk natur. Tillsammans med filmens fotograf Petrus Sjövik – som Guldbaggebelönades för filmen – kunde jag skapa en slags bildpoesi i kontrasten mellan en urgammal natur och en modernitet som nästan liknar science-fiction. Samhällets obalans med naturen är ju en global problematik och det har märkts i publiksamtalen efter filmen på internationella filmfestivaler, i Berlin och New York och framför allt i Indien.

När jag skickade ett mail till Sofia för att fråga om jag kunde ställa några frågor om hennes dröm om att flytta till Gotland en dag fick jag svar direkt:
– Det var så komiskt, eller så symboliskt kanske, att precis när ditt mail dök upp satt jag och tittade på eventuella bostäder att hyra kring Visby. Drömmen finns kvar, absolut, den är djup men känns så långväga just nu när jag förbereder en ny långfilm – i Frankrike – och det tar ju år av (roligt) arbete att genomföra.

Hon flyttade till Paris strax efter gymnasiet 1994 för att ”se världen” och för att gå på konstskola ett år. Några år senare flyttade hon tillbaka för att gå Film- och TV-linjen på universitetet och blev kvar eftersom hon träffade Octave, hennes barns far, som är fransman.
– Så fastän jag aldrig hade tänkt att bo utomlands, har jag nu bott här länge och arbetar med film och teater både här och i Sverige. Paris är väldigt inspirerande med all kultur och med en tidlöshet som jag söker och där jag kan flanera i flera tidsepoker samtidigt – vilket är en känsla jag ofta får även på Gotland, säger hon.

Berätta om ditt pågående projekt i Frankrike, vad handlar din nya film om?
– Jag har länge gjort film och teater med nyanlända flyktingungdomar, i Paris och Stockholm, som alla kommit från olika krig och försöker finna ett nytt liv i vårt samhälle, i Europa. Så filmen jag skriver just nu är inspirerad av deras historier och handlar om en ung man som kommer som flykting från ett krig och reser genom vårt samhälle. Här möter han kärlek men också många svårigheter som gör att han utesluts ur samhället, vilket till sist leder honom till att gå med i främlingslegionen, den hårdaste militära styrkan vi har i Europa och som blir en nystart för många killar. Så där tränas han för krig igen.

Precis det här hände faktiskt en av killarna jag jobbat med och jag har alltid undrat varför han inte fann en annan plats i vårt samhälle, en plats där han kunde välja fred? Vi filmar i franska storstaden Marseille vid Medelhavet och resan genom Europa – ända till Norrbotten! Jag skriver filmen tillsammans med Jean-Pol Fargeau, som skrivit den franska hyllade filmregissören Claire Denis filmer.

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig i Paris och var får du ro att skriva?
– Jag eller min sambo lämnar våra tre barn på förskola och skola i kvarteret och sedan går jag hem genom botaniska trädgården, så att jag hinner känna av vädret innan jag sätter mig och skriver, hemma eller på ett kafé på min gata. Vi, liksom många Parisare, bor i en pytteliten lägenhet, så jag och flera av mina grannar skriver på kaféer. Ibland skriver jag tillsammans med min medförfattare, och ibland ser jag film som inspirerar eller träffar skådespelare som ska provspela för filmen.

Ibland gör jag ”rekresor” i filmens verkliga miljöer i Marseille eller Norrbotten och om det är inspelning är jag borta flera veckor i sträck. Men en vanlig arbetsdag när jag skriver film är faktiskt ganska ensam – det tar ofta flera år att utveckla samma filmmanus innan inspelning – så då brukar jag ”bolla” med andra regissörer som också sitter och skriver, till exempel med svenska Lisa Langseth. Sedan hämtar jag barnen och så stundar kvällens helmysiga men så klart kaotiska barnfamiljeliv.

Du har under flera år arbetat periodvis för Bergmancenter. Jobbar du med något projekt på Fårö nu?
– I höstas tog vi tillsammans med Stockholms Dramatiska Högskola hit den franska regissören Ariane Mnouchkine och sju skådespelare från hennes legendariska orientaliskt inspirerade teatertrupp Théâtre de Soleil. De gjorde en två veckor lång workshop i ett teatertält på Fårö för cirka 70 svenska och utländska unga skådespelare. Projektet kallades ”Nomadskolan” och idén till den föddes när Ariane blev inbjuden till Bergmanveckan 2010 – eftersom hon och Ingmar Bergman fann inspiration i varandras arbete – och hon då fick idén om att göra en stor workshop i Fårös vackra landskap.

Just nu förbereder jag tillsammans med Bergmancenter en filminstallation med internationellt kända filmfotografer som ska filma på Fårö med Sven Nykvists personliga kamera och hans ljusfilterlåda. Nykvist, som fotade nästan alla Ingmar Bergmans filmer blev ju Oscarsbelönad två gånger och anses som ”ljusets mästare”, så det är en fantastisk magi att få låta hans kamera släppa in ljus igen och göra nya bilder i nutida mästares händer.

Hur föddes din dröm om att jobba med film?
– Först visste jag att jag ville regissera teater – och det gör jag ju fortfarande. Jag minns väldigt starkt när känslan föddes, på fritids, där jag skapade världar till ljudkassetter med Astrid Lindgrens berättelser. Jag tvingade kompisar att spela olika roller och jag älskade det! Jag vet inte om alla var lika glada åt det som jag, men mina barndomsvänner minns det fortfarande. Mest gillade jag att regissera Bröderna Lejonhjärta.

Efter att ha jobbat med olika teatergrupper så upptäckte jag filmen i Paris, det som kallas ”auteurfilm”, poetiska och originella filmer som visar världen som väldigt personliga betraktelser. I Norrland hade jag mest hyrt filmer på bensinstationen och aldrig sett sådana slags filmer, så jag upptäckte att film kunde vara konst, helt enkelt. Det fascinerade mig och jag ville pröva och nu använder jag båda uttrycken, teatern och filmen.

Har du några inspiratörer?
– Jag inspireras mycket av filmregissörer som Claire Denis, Jane Campion och den ryske Andrej Tarkovskij, som även filmat vid Närsholmen på Gotland. Precis som Ingmar Bergman inspireras jag av den franska teaterregissören Ariane Mnouchkine, som jag varit assistent hos länge. Och så inspireras jag av poeter som Tomas Tranströmer och Leonard Cohen, av all slags musik egentligen.

Vilket är ditt första minne av Gotland?
– Vi seglade ofta från Norrland till Fårö med min svenskfinska familj – Gotland ligger ju mellan länderna – och hyrde cyklar för en summa pengar som vi lämnade i en burk, cyklar som vi monterade ihop själva. Jag minns blå vackra blommor vid vägkanten, för sådana hade jag aldrig sett tidigare. Vi hade pappas kusin med oss, som var biologilärare och lärde mig om fossiler och om urtiden, och vi besökte ett fantastiskt magiskt skomuseum i en rauk på stranden på Fårö, med historier om de sandaler och skor som hade spolats upp av havet.

Du tillbringar somrarna på Gotland med din familj. Vilka platser brukar ni besöka då, har ni några smultronställen?
– Vi är mest på Fårö, där vi fantastiskt nog också fått bo i Bergmangårdarna på stipendievistelser för konstnärer och forskare. Min sambo är forskare så vi har även kunnat sitta och skriva där under våren. Vi återvänder till Fårö varje år för hela familjen älskar att vara där och barnen, som gått en tid på Fårö förskola, har nära kompisar där. Och så trivs vi väldigt bra i Visby, som är så magiskt också på vintern.

Hur ser din drömtillvaro på Gotland ut, som du ser den om du blickar in i framtiden?
– Jag vill väldigt gärna vara med och verka för nya, stora konstnärliga projekt på Fårö och kring Fårösund med Kustateljén. Just nu är fantastiskt fina projekt på gång, både för film och andra konstarter. Och vi skulle väldigt gärna vilja bosätta oss på Gotland på sikt, gärna i Visby.

Vad är det som är så speciellt med denna plats, som får dig att återvända hit gång på gång?
– Jag älskar verkligen naturens skönhet och karghet, det vilda, som på sätt och vis liknar Norrland ibland. Och så tidlösheten, en slags närhet till urgammal tid och tiden som är större än oss, evigheten kanske, på karga stränder och i den vilda, lummiga naturen, och under stjärnhimlarna så långt ifrån alla stadsljus.

Berättat för: Maria Molin
Foto: Erika Irmler