Konstsmide med sagoskimmer

Intervju med smeden Niko Caspers

När barnen i Niko Caspers sons klass skulle ta med sig varsin ljusstake till skolan i adventstider såg alla nästan identiska ut: en traditionell i trä. Men Jonathans ljusstake utmärkte sig: en gigantisk drake i järn med ett ljus i munnen. Ett föremål med sagoskimmer, skapad av hans pappas händer.

– Jag har alltid haft fullt av barn i smedjan, säger konstsmeden Niko Caspers medan han tänder elden i ässjan.

Snart sprider sig värmen i smedjan som flyttade in på Stafva gård i Barlingbo för tre år sedan och som han döpt till ”Iron Made It”. En lekfull blinkning till det brittiska heavy metal-bandet Iron Maiden som avslöjar hans kärlek till rock.

– Min son är uppvuxen i smedjan och hans kompisar kom också dit och lekte. Jag började hitta på sagor om alla figurer jag smidde, som jag berättade för ungarna, säger han.

Under Medeltidsveckan har han smideskurser för barn på Kapitelhusgården, han skriver på en fantasyberättelse i tre delar om två syskon i unga tonåren och överskottet av den frivilliga entréavgiften till hans rockfestival Smé-Rock i augusti gick oavkortat till neonatalavdelningen på Visbys lasarett. Niko Caspers engagemang för barn bottnar i hans egen svåra uppväxt i Holland. ”Alla barn har rätt att vara barn” är hans motto.

Vi tar en promenad, vadar i havet av oktoberlöv medan han visar mig runt på gården.
– Här är saffransodlingen, säger han med ett brett leende och pekar.
– Lökarna blommar i olika nyanser av lila och purpur i november och december. När turisterna stannar till här på sommaren är det inte mycket att se, men nu slår de ut.

Inger och Patrik Von Corswant driver Stafva gårdsmejeri där man tillverkar främst dessertostar. Här finns även andra mat- och dryckesproducenter samlade med gemensam gårdsbutik och restaurang. I taket i entréhallen hänger en takkrona med en osthyvel i mitten, som Niko Caspers tillverkat och på väggen i trappan hänger hans tre tjurhuvuden i järn.
– Det var så jag lärde känna Patrik, när han skulle designa entrén och gav mig det här uppdraget, säger han.

I maj i år ställde Niko ut på GKF, Gotländska konsthantverkare och formgivares galleri på Wallers plats i Visby. Titeln på utställningen var ”Fire & Ice” som även är temat i smedjan under hela året, ett projekt där han samarbetar med glasblåsaren och konstnären Jennie Olofsson.

– Jag har även ett samarbete med Christer Mattsson på Visby glasblåseri sedan lång tid tillbaka. Det är kontrasterna i uttrycket mellan de två materialen som är häftiga. Jennie och jag jobbar tillsammans med en minneslund för Follingbo kyrkoförsamling just nu.

”We can be Heroes, just for one day”
Den 19 augusti i år var det rockfest på den rymliga gårdsplanen utanför smedjan i Barlingbo. Den tredje upplagan av Smé-Rock med både gotländska och fastlandsbaserade band, arrangerad av rockfantasten Niko Caspers. Han berättar så målande om dagen att jag tycker mig höra musiken eka mellan gårdshusen.
– Jag hade gjort en stor skulptur, två drakar som flyger kring en skål, där vi tände en eld när mörkret föll över smedjan, säger han.

Han vill att rockfestivalen ska vara en trivsam familjefest, dit musikintresserade i alla åldrar känner sig välkomna.

– Det är kul att lägga fokus på något som inte är kommersiellt. Banden spelade gratis och fick mat, öl och framför allt bra ljud. Jag tänkte lite på David Bowies låtrad ”We can be Heroes, just for one day”. Det här är ett sätt för mig att ge ett bidrag till något som jag tycker är viktigt, säger han och tillägger:
– Jag har fått otroligt fin respons, vilket är väldigt roligt.

Niko Caspers föddes och växte upp i den holländska byn Lemmer. Efter militärtjänstgöringen flyttade han till staden Ermelo, uppbyggd kring ett av landets äldsta mentalsjukhus, där han började arbeta som vårdare.
– Jag skulle förändra världen genom psykiatrin och hade ett väldigt starkt engagemang. Men när man blir kär kastar det omkull allt, jag fick en annan verklighet, säger han.

Några hönor och en tupp som Niko tagit hand om har promenerat in i smedjan, där dörren står på vid gavel. Hemtamt strosar de omkring på stengolvet.
– De trivs bra här, säger han med ett leende som sedan bleknar medan de isblå ögonen blir en nyans mörkare.

– Min uppväxt var inte sådär jättekul. Min pappa var narkoman och båda mina föräldrar dog tidigt, när jag bara var 24 år. Knark är ju ett gift som drabbar en hårt, säger han.
– Han var sjuk och fick opiater som smärtstillande, något som man fort blir beroende av. På 50- och 60-talen var det väldigt lätt att få tag på dem, och det var vanligt att läkaren skrev ut dem trots att det är en tung drog.

Niko är yngst i syskonskaran och växte upp med tre äldre systrar.
– Jag blev nästan lite av ett gatubarn. Vi fick ingen hjälp utifrån och ibland när jag inte orkade vara hemma sov jag på gatan, berättar han.

När han var tre år hittade han sin far i koma och trodde att han var död. Man placerade Niko i en annan familj och han pratade inte på ett helt år, det var svårt att nå honom. Han minns bara fragment av den tiden.

Kärleken i Torremolinos
Niko Caspers flyttade till Sverige i början av 80-talet och den berättelsen börjar med att han tillsammans med en kompis köper en gammal uttjänad ambulans, som ska ta dem med ut på äventyr i Europa. Året är 1979 när Niko Caspers tar två veckors semester och följer med i bilen. Vännerna hamnar i Torremolinos på Spaniens sydkust, en klassisk charterturistort redan på den tiden.
– Det var där jag träffade min blivande fru Mosa-Hanna, som sålde konsthantverk på gatan, berättar han.

– Ett par veckor efter att jag kommit hem igen knackade det på min dörr och där stod hon. Hon hade liftat hela vägen till Holland och vi blev ihop. Jag sålde allt jag ägde, sa upp mig från jobbet och så flyttade vi till Spanien, där vi levde ett hippieliv. Det var så jag började arbeta med metall då jag gjorde cyklar i ståltråd och aluminium, som vi sålde till turister.

De flyttade till Mosa-Hannas hemort i Dalarna för att jobba över vintern och tjäna ihop till nya reseäventyr.
– Hon blev gravid, så det blev ändrade planer. Vi flyttade till Stockholm, där jag började jobba med handikappade. Som extrajobb gjorde jag mina metallcyklar som jag sålde på gatan i Gamla stan, säger Niko Caspers.

Sonen Jonathan föddes och Niko startade ett företag med en vän.
– I Holland var återbruk vanligt på den tiden, i Sverige var det ett okänt begrepp. Vi kallade oss för ”recycling reparationer”, men folk missuppfattade namnet. Vi fick in en mängd olika slags cyklar som vi började bygga och smida om och göra konst av: kandelabrar och ramar.

Berättelse om två parallella världar
Familjen åkte till Gotland för att hälsa på vänner, där de bestämde sig för att stanna – först i ett kollektiv i Follingbo innan de köpte ett hus i Dalhem, där Niko Caspers byggde sin första smedja. Under en utbildning i svetsning lärde Niko känna smeden Sture Johansson och de blev goda vänner. Det var han som uppmuntrade Niko att satsa på smide på heltid.
– Han var en fantastisk mentor som lärde mig väldigt mycket, säger han.

På en arbetsbänk inne i smedjan ligger en väggklocka i järn med ett Ninja Turtles-ansikte som urtavla.
– Jag hittade den nyligen bland allt bråte, men de flesta grejer som min son fått av mig har han kvar, säger han.
– I Holland firade vi inte julafton med julklappar och när vi fick Jonathan började jag tillverka hans leksaker. Till hans födelsedag och till julafton smidde jag det som var inne just det året: dinosaurier, robotar, superman… Det gällde att bräcka varje present. Man håller sin egen barnslighet vid liv.

Niko Caspers har nyligen skrivit klart den tredje och sista delen i en berättelse, som han hoppas kunna ge ut i bokform. Första delen Den andra världen, som redan finns ute på biblioteken på Gotland, har han gett ut på eget förlag.
– Ramberättelsen handlar om två systrar. Den äldre systern är sjuk och den yngre tillbringar mycket tid i en smedja i Visby, där hon söker tröst. En dag när hon kommer dit är smeden inte där. Det visar sig att han ligger på lasarettet. Då sätter historien fart, berättar han.
– Det finns en annan parallell värld med drakar och andra figurer, inspirerade av mina skulpturer och smidesföremål.

När han själv var barn läste han mest skräckberättelser av främst Edgar Allan Poe.
– Det var en sorts verklighetsflykt, säger han och funderar ett slag medan han rör med en spiskrok bland de glödande kolen i ässjan.
– Något så mörkt och negativt som jag var med om i min barndom kan också leda till något konstruktivt. Jag tror att jag har lättare att se det vackra i livet, tack vare det.

Text och foto: Maria Molin