Närheten till det magiska

Intervju med illustratören och formgivaren Emma Prowse

För några år sedan bytte Emma Prowse och hennes familj tillvaron i London mot kontrasten Gotland. Här, en hundpromenad från Fridhems stenstrand, började ett nytt äventyr. Det är i den närmaste omgivningens färger och former som Emma hittar inspiration till sin nya satsning på mönsterdesign.

Hon står på Packhusplan och fotar vildvin som klättrar över muren. Drygt hundra bilder i mobilminnet. Med skissblocket framför sig funderar hon på vilka element hon vill plocka ut och hur hon ska renodla dem till en enklare form. Som en novell som skalas av och blir en dikt.
– Det är de starka formerna som är intressanta för mig. Vildvinet liksom murgrönan och stenarna på stranden i Fridhem har vilat i mitt huvud sedan vi flyttade hit. Jag mår bra av att låta idéer mogna och växa fram under lång tid, säger Emma Prowse när vi möts i huset i Västerhejde, där hon bor med sin man och två döttrar och där hon har sitt rum för skapande.

För ett år sedan tog hon tjänstledigt från arbetet som universitetsadjunkt vid institutionen för speldesign på Campus Gotland för att satsa helhjärtat på sitt eget företag. I vintras sa hon upp sig för att fortsätta jobba med verksamheten som har fokus på mönsterdesign för textil, i första hand kuddar och tyg på metervara.
– Visby kallas för rosornas stad, men det är svårt att få ett mönster med rosor att kännas nytt, unikt och personligt. Då får man hitta en annan ingång, kanske titta på något som vissnat, på nyponet eller knoppen. Det som lockade med murgrönan är att bär och blad varierar så mycket och växer med ett repeterande mönster som en tapet. Det gäller att hitta något som ger det en konstnärlig och stiliserad vinkel.

Hon serverar kaffe i Muminmuggar och berättar att Tove Jansson alltid varit hennes favoritillustratör framför alla.
– Andra illustratörer som jag uppskattade redan som barn var Sven Nordqvist och Hans Arnold, vars illustrationer i Astrid Lindgrens bok Allrakäraste syster trollband mig. Jag kunde inte sluta titta i den, för jag tyckte de var så fantastiska. Jag gillade detaljrika bilder som målade upp olika världar.

Emma och hennes två systrar växte upp i ett jordbruks- och skogslandskap på en annan ö – Visingsö i Vättern, som man når med båt från Gränna. Ön har drygt sju hundra invånare under vinterhalvåret, men folkmängden ökar till det tredubbla på sommaren då turisterna strömmar till. Med en mamma som är textilkonstnär och en pappa som arbetade som möbelsnickare låg konstnärlighet nära till hands. Kreativitet och skapande löper som en röd tråd genom Emma Prowses liv, från barndomens ritblock till högskoleutbildningar i arkitektur och konst och vidare till karaktärer och världar inom speldesign och dagens textilmönster.
– Det bästa jag visste som liten var att rita. Jag tyckte mycket om att läsa böcker också, men bilder kom alltid mycket enklare till mig än ord, säger hon och fortsätter:
– Det var så självklart för mig att det var min grej och det som ledde till att jag tog omvägar och gjorde andra saker på vägen var alla åsikter man fick höra om hur svårt det var att lyckas. Jag såg också hur tufft det var för mina föräldrar att försörja sig på sina yrken och att de fick jobba med annat parallellt för att få det att gå runt. Därför vågade jag till en början inte satsa fullt ut på att bli illustratör.

Efter gymnasiet bar det av till Australien, hennes pappas hemland, där hon reste runt ett tag innan hon återvände till Sverige för att läsa arkitektur i Lund. Ett och ett halvt år senare hoppade hon av och började istället på Konstfacks bildpedagogutbildning i Stockholm.
– Jag tror att jag var för ung och lite för oerfaren för att kunna fortsätta på arkitektbanan då. Efter två år på Konstfack tog jag studieuppehåll och flyttade till mina systrar som jobbade i London – och blev kvar där i tretton år. Jag fick en omedelbar hemkänsla och kände att det var rätt plats i rätt tid för mig.

Första året i London, som var 1990-talets sista, arbetade Emma på en restaurang, där hon snart blev befordrad till biträdande chef.
– Redan från första dagen jobbade jag med människor från fjorton olika länder och det var så intressant. På en restaurang lär du dig vad som är viktigt i grupparbete, att läsa andra människor så att man bemöter dem på rätt sätt och att kunna vara effektiv, lugn och trevlig under stress.

Hon insåg att hon måste ge sig in i 2000-talets gryende digitala värld om hon skulle kunna arbeta med illustration. På London Metropolitan University hittade hon den utbildning hon sökte: Multimedia, Technology and Applications som senare döptes om till Game Design.
– Där och då, i en annan miljö, såg jag äntligen möjligheterna istället för begränsningarna. Jag kände att om du är duktig på det du gör och har privilegiet att kunna satsa på det, så kommer du förr eller senare att klara det.

Efter kandidatexamen fick Emma en fast anställning för företaget 2Simple, där hon gjorde grafik till digitala läromedel för barn.
– Det grundades av två hängivna lärare som verkligen brann för att skapa produkter som de uppfattade saknades i skolan. Det var roligt att få arbeta med något som kändes viktigt och genomtänkt, där det fanns själ. Det handlade om att använda digitalt interaktivt innehåll för att ge förståelse på ett visuellt sätt för mycket små barn.

Därefter jobbade hon för företaget Miniclip, som då var världens största hemsida för spel online.
– Det var ett litet företag med en jättestor publik och som anställd fick man göra mycket och unna sig friare tyglar. Under de fyra år som jag arbetade där växte företaget enormt, från åtta anställda (där jag var den första tjejen men tredje svensken) när jag började till en personalstyrka på 150 medarbetare världen över när jag slutade.

Det var i London som hon träffade sin blivande man Richard Atkinson, som också är grafisk designer. Innan de flyttade till Gotland bodde de en tid i Brighton, där de hyrde ett hus. Det var när de fick barn som de började planera en flytt och när de tog steget var Emma gravid med den yngsta dottern. En av hennes systrar hade flyttat till Gotland tidigare och de hade hyrt ett hus i Gnisvärd under vinterhalvåret för att prova på ö-tillvaron.
– Det kändes omöjligt för oss att få livskvalitet i London eftersom huspriserna är skyhöga och barnomsorgen tio gånger dyrare än i Sverige. Efter att ha besökt och testat att bo på Gotland kände vi att det var en självklar plats som inbjöd till ett naturnära, skapande liv, berättar hon.

Richard kunde fortsätta jobba i sitt eget företag med sina kunder inom mediebranschen och efter föräldraledigheten såg Emma annonsen om tjänsten på institutionen för speldesign på Campus Gotland.
– När jag kom till jobbet första dagen upptäckte jag att alla pratade engelska, skämtade och skrattade. Jag tänkte att här kan jag känna mig hemma, jag var inte långt ifrån London trots allt, säger hon med ett leende.

Efter en tid i lärarrollen och med administrativa uppgifter kände hon ett alltmer trängande behov av att skapa själv. Emmas berättelse landar i nutid, då hon sagt upp sig från universitetet och för första gången i livet kan skapa helt fritt, utan ramar och riktlinjer, och få ut de idéer som formats i hennes huvud under flera år.
– Jag längtade efter att jobba taktilt med papper och vattenfärger. Men när jag såg resultatet insåg jag att det är det grafiska, det stiliserade färg- och formfokuserade som är min grej. Den omgivande naturen här är min främsta inspirationskälla.

Bilderna som växer fram i en blyertsteckning och sedan byggs i programmet Illustrator har hittills blivit fyra färdiga mönster, som hon gett namnen vildvin, murgröna, Fridhem och Strandgatan. Färgerna kommer intuitivt och formerna baseras på verklighetens växter och stenar.
– Jag väljer motiv som lämpar sig för en viss färg och som tilltalar mig på något sätt. Den typiska Gotlandstilen har ofta neutrala och kalkiga toner, men jag vill gärna plocka ut det färgsprakande också, hitta klickar i det karga och lyfta fram kontraster, säger hon och tillägger:
– I mitt huvud finns minst tio mönster till i olika variationer, som inte kommit ut på papper än men som också är inspirerade av området där jag bor. Jag vill tillåta det här som jag har närmast, det som blicken möter varje dag, att fortsätta vara lika magiskt som vid första ögonkastet.

Text och porträttfoto: Maria Molin