– Konst kan vara så mycket, en plattform för så många spännande uttryck. Och en verksamhet som kan ta mig med på resor på olika sätt. Det här med Gotland är ju en sådan resa, säger galleristen Magnus Karlsson som under juli månad visar en grupputställning i en kalkstenslada i Hellvi.
Det är söndag och dagen efter vernissagen, då solen sken liksom varje vernissagedag sedan sommargalleriet öppnade 2011. Galleristen Magnus Karlsson, som är ledigt klädd i shorts och t-shirt med budskapet ”Freedom cannot be simulated”, ska strax öppna utställningshallen i kalkstensladan och kiosken intill.
Han gäspar då och då när vi slagit oss ner i de randiga solstolarna ute på grusplanen, där en och annan bil svischar förbi eller bromsar in på landsvägen. Det var vernissagemiddag igår och gästerna stannade till sent.
Från solstolarna ser vi ut över ett böljande hav av grönskande sädesfält på nordöstra Gotland. När Magnus Karlsson anlände till ön första gången i vuxen ålder kände han nästan omedelbart att han kommit hem.
– Det är något exotiskt samtidigt som det är bekant, menar han. Där vi sitter nu ser vi ut över ett typiskt svenskt landskap som skulle kunna vara var som helst i södra eller mellersta landet. Men alldeles i närheten finns ytterligheterna, den dramatiska naturen vid Furillen, S:t Olofsholm, Bungenäs och på Fårö.
Familjen hittade sommarhuset vid Hellvi Kännungs för sex år sedan och byggde till ett inre vitt skal i kalkstensladan. Den ljusa salen blev Galleri Magnus Karlssons projektrum sommartid och kan även användas som ateljé för konstnärerna som ställer ut.
Årets utställning ”Jag ser ett mörker” visar verk av Klara Kristalova, Sara-Vide Ericson, Idun Baltzersen och Roger Andersson. Titeln kommer från låten ”I See a Darkness” av den amerikanske musikern Will Oldham, framförd tillsammans med Johnny Cash i en av hans sista inspelningar. En sång om vänskap, kärlek och livslust i dödens och förgänglighetens närhet.
En av de tematiska röda trådarna i utställningen på galleri Hellvi Kännungs är navigeringen genom mörkret i livets övergångsfaser. Här ryms livets kontraster såsom dröm och verklighet.
– Titeln ”Jag ser ett mörker” kom ganska tidigt in. Jag kände att jag ville visa konstnärer som arbetar med ett visst mörker men också som berör gränslandet mellan barndom och vuxenliv, skildringar av utanförskap eller utsatthet under den perioden, berättar Magnus Karlsson.
Alla har de ett starkt intresse av traditionellt hantverk och är hängivna sina respektive material: Klara Kristalovas keramik och Idun Baltzersens grafik. Sara-Vide Ericsons textilier som hon iscensätter, dokumenterar och sedan målar av. Roger Anderssons detaljrika akvareller målade med pigment som blandats till av rost från gamla verktyg och trädgårdsredskap.
– Det frånvända återkommer också i alla konstverk, påpekar Magnus Karlsson. Det finns egentligen bara en blick i hela utställningen: i en av Klara Kristalovas skulpturer. Alla andra figurer döljer sig och vi ser endast ryggar. De vänder sig bort mot en hemlig värld eller är instängda i sin egen.
På Fabriken Furillen visas hela sommaren en miniutställning, där verk av alla fyra konstnärerna finns i restaurangens matsal och i hotellobbyn, ett samarbete med syfte att locka folk åt båda hållen.
Sveriges yngsta gallerist på 90-talet
Som tonåring drömde han om att bli filmregissör efter sin första filmupplevelse, ”Närkontakt av tredje graden” av Steven Spielberg. Han var med i en amatörfilmklubb och anordnade en filmfestival.
– Om jag ska sadla om någon gång är det film jag ska arbeta med. Det är ju angränsande världar. Som gallerist lånar man ut konstverk till filminspelningar och det finns intressanta beröringspunkter mellan branscherna.
Magnus Karlsson är uppväxt i Västerås, där han öppnade sitt första galleri 1990, 20 år gammal.
– Det var en stad där sport dominerade och det fanns ganska lite kultur. Jag var Sveriges yngsta gallerist väldigt länge, säger han.
Han lärde känna unga lokala konstnärer, som han kunde ställa ut. I början satt han i galleriet och gjorde olika formgivningsuppdrag för att det skulle gå ihop ekonomiskt.
– Jag har väl alltid velat vara en arrangör, en sorts spindel i nätet. Intresset växte allt eftersom. I början var det inget livsval, det var roligt och jag sammanförde folk som jag kände. De skulle ha någonstans att ställa ut och mitt galleri blev en mötesplats.
Ju mer han arbetade med galleriet desto mer öppnade sig en värld där han tyckte det var fascinerande att vistas.
Klara Kristalova, Övningen, 2014 (glaserat stengods) framför Idun Baltzersen, Flocken, 2016 (träsnitt på tyg, bemålade träreliefer)
– Det jag lockades av var det småskaliga och direkta: konstnären, jag och publiken, säger han. Om man tänker sig andra kulturformer som till exempel teater eller film som jag är väldigt intresserad av, så är man en kugge i ett maskineri och det finns en massa människor som man är beroende av.
Magnus utvecklade verksamheten, började ta in konstnärer även från andra delar av landet och deltog i mässor i Stockholm. Han byggde på så sätt upp ett kontaktnät med konstnärer, som han kunde ställa ut i Västerås.
– Efter några år kände jag att det jag gjorde skulle få större betydelse om jag flyttade till Stockholm och fick en större publik, säger han.
Första lokalen i huvudstan låg en halv trappa ner på Riddargatan på Östermalm. 2005 flyttade galleriet till en av Konstakademiens lokaler på Fredsgatan.
– När man har ett galleri i Stockholm innebär det att man måste ha sina egna konstnärer som man representerar, det är i alla fall så som de flesta jobbar. Det innebar förstås mer ansvar.
Sara-Vide Ericson, Manta Ray, 2016 (olja på duk)
Ett fruktsamt samarbete
Av de tio första utställningarna han hade i Stockholm var sju debututställningar. Några konstnärer hade ställt ut på andra gallerier tidigare men var ännu inte etablerade, som till exempel Jockum Nordström. Han och de flesta andra av dessa konstnärer födda på 1960- och 70-talen har följt med Magnus Karlsson genom åren allt eftersom galleriet växt. Idag finns 32 konstnärer knutna till galleriet. Så hur gör man för att behålla förtroendet gentemot konstnären?
– Det gäller att ha ett fruktsamt samarbete, svarar han. Båda parter måste vara nöjda och tycka att det är stimulerande, det finns inget annat sätt. Galleristens jobb är att hjälpa konstnären att kunna överleva på sitt yrke och samtidigt får också galleriet överleva.
När Magnus Karlsson öppnade galleriet fanns inte den internationella scenen på samma sätt som idag. Han tycker att det är en spännande utveckling.
– Nu finns det större möjlighet att nå ut utanför Sverige och verka i ett internationellt konstliv. Det gäller ju inte bara konstvärlden, det har med internet och globalisering att göra. Det har hänt en massa saker som gjort att världen har blivit mindre, säger han och tillägger:
– Samtidigt som det är lättare att nå ut är det också hårdare konkurrens idag.
Roger Andersson, Nightshade, 2012 (akvarell (rost) på papper)
Jag frågar vilka egenskaper han tror är viktiga för en gallerist att ha, förutom ett öga och en känsla för konst.
– Det är bra att vara en diplomat, att kunna hantera människor, säger han. Man jobbar med något som betyder väldigt mycket för konstnärerna. Det är viktigt att ta på allvar och respektera att det är mer än ett jobb för dem. Man måste vara beredd att vara väldigt flexibel och lyhörd.
Sommargalleriet i Hellvi är relativt frikopplat från verksamheten på Fredsgatan i Stockholm, där kontoret får stanna kvar.
– Jag tycker om den vardagliga kontakten med besökare och att själv befinna mig i konstrummet. En av de saker som jag uppskattar med Gotlandsverksamheten är någon form av ”back to basics”. Här stannar folk till med bilen eller cykeln, de går in och ser konsten, pratar med mig och dricker kaffe. Ett personligt möte mellan publiken, konsten och mig själv.
Text och foto: Maria Molin
Läs mer om utställningen ”Jag ser ett mörker” här.
Adress: Hellvi Kännungs 207, Lärbro