Möten under körsbärsträden

Vintern och sommaren är skilda världar på Körsbärsgården. Under vinterhalvåret bor 23 personer i Sundre, Gotlands sydligaste socken. På sommaren strömmar 22 000 besökare till konsthallen och kaféet, som författaren Marita Jonsson driver tillsammans med sin man och två döttrar. När turister och sommargotlänningar lämnat ön framåt höstkanten väntar skrivande, långa promenader över strandängarna och resor till konstmässor.

Landskapet liksom ljuset förändras när jag kör in i Sundre: öppna gula och gröna fält, låga stenmurar, en allt kurvigare landsväg, himlen som en kupol över heden och havet i tre väderstreck. Jag hittar Marita Jonsson i trädgården i full gång med att plantera grönkål bland fågelsång, humlesurr och skir körsbärsblom.

– Det var för naturen och närheten till havet som vi flyttade hit, säger hon. Jag promenerar varje dag, så här års i kvällningen, runt Hoburgen eller längs kusten norrut. Då kopplar jag av från dagens intryck. På vintern kan det vara så att jag fastnat i mitt skrivande och behöver gå för att komma tillbaka.

I ett hörn av trädgården står en skulptur av konstnären Karin Lind som föreställer Körsbärsgårdens förra ägare, textilkonstnären Signe Enström. Klädd i röd klänning och stövlar och med blicken lyft mot fruktträdens grenverk vakar hon över visningsträdgården som hon skapade en gång. Storsudret har sedan lång tid tillbaka varit tillhåll för konstnärer och Körsbärsgården var redan på 40-talet en viktig samlingsplats. På sommaren hade Signe kurser här om växtfärger och ställde ut konsthantverk i den före detta ladugården, där det även funnits ett kafé sedan 1947.

Marita och Jon Jonsson och deras fyra barn bodde i Visby och hade sommarhus i Vamlingbo på andra sidan höjden. Tillsammans med barnen gick Marita över fältet och drack te hos Signe.
– Vi tyckte väldigt mycket om att vara här, berättar hon.

När Signe gick bort vid 90 års ålder och huset blev till salu år 2000 bestämde de sig för att köpa det.
– Det var trädgården som lockade, vi kände att vi ville vårda hennes arv. Vi flyttade ner här för gott efter att vårt yngsta barn Agnes tagit studenten.

Dottern Helga som är fotograf har sedan dess haft ansvar för kaféet, där de började med utställningsverksamheten i liten skala redan första sommaren. Den förvildade trädgården vaknade sakta upp ur sin törnrosaslummer och fick efter hårt arbete tillbaka sin ursprungliga form indelad i ett rosarium, en perenn-, krydd-, grönsaks- och fruktträdgård.

För sex år sedan, sommaren 2010, öppnade konsthallen och senare har en flygel, ett skulpturgalleri, paviljonger och en skulpturpark kommit till, alla ritade av Maritas man Jon Jonsson. Här visas svensk och internationell samtidskonst i ett samspel mellan olika konstarter. Föreläsningar, performances, musik- och poesiaftnar är välbesökta evenemang under sommarmånaderna. Sedan ett par år tillbaka finns även Barnens konstverkstad, där alla under 18 år får pröva på att vara konstnärer. Den drivs av Maritas och Jons dotter Nanna Nore, som är skådespelare och konst- och teaterpedagog.

Konst som något självklart
Marita är författare och fotograf till en lång rad böcker inom ämnena kulturhistoria, konst och arkitektur och har även skrivit flera romaner. Hon är född i Linköping, växte upp i Köping och läste språk och konsthistoria vid Uppsala universitet med inriktning på byggnadsvård. Hon studerade även några år på Chalmers i Göteborg och det var där hon träffade sin blivande man, som läste till arkitekt. När det var dags för Marita att disputera tog hon med honom till Uppsala.

– Jag var den första som tog studenten i vår släkt, men hela min pappas sida var antingen musiker eller konstnärer så intresset för konst har alltid funnits med mig som något självklart, säger hon.

Maritas och Jons förstfödda barn Gustav låg och sov till knattret från skrivmaskinen då hon skrev sin avhandling om restaurering i Rom under Napoleontiden, Monumentvårdens begynnelse.
– Man hade ingen mammaledighet att tala om. Jag hade en tjänst på universitetet och drog med honom i barnvagnen och ställde den utanför fönstret som stod på glänt.

När Marita jobbade på Riksantikvarieämbetet var hon inblandad i en statlig utredning som skulle ge ekonomiska förutsättningar för bevarande av bebyggelse. Ett av förslagen som hon var med och formulerade gällde två byggnadshyttor i landet, varav en på Gotland. Resorna till ön fick henne att längta efter att stanna kvar.

– Några vänner från Uppsala hade flyttat hit och skrev brev till oss härifrån. Vi tänkte att vi också måste flytta till Gotland.

Marita fick jobb som museilektor på Gotlands museum, där hon hade ansvar för barnverksamheten.
– Jag fick en bred erfarenhet av hela kulturområdet på ön och lärde känna mycket människor. Det var fantastiska år, tycker hon.
– Vi hade världens bästa chef som gav oss frihet, som trodde på sina medarbetare och var intresserad av att vidga publiken på museet och till kulturen på ön.

Tillsammans med museichefen Sven-Olof Lindquist gjorde Marita Jonsson en bok, Vägen till kulturen på Gotland, där de skrev om hundra besöksplatser runt om på ön. Under femton år arbetade hon som länsantikvarie och var en av initiativtagarna till Medeltidsveckan och till att Visby blev ett världsarv 1995.
– I praktiken skulle vi byggnadsminnesförklara över 200 fastigheter inom ett år, vilket krävde alla fastighetsägares godkännande. Vi jobbade dygnet runt, berättar hon.

Venedig som fond
Det var under sina år som ordförande på Konsthögskolan i Stockholm som hon fick kontakt med konstnärer som hon senare bjudit in till Körsbärsgården. Konsthallen invigdes 2010 med en samlingsutställning med verk av bland andra Harald Lyth, Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström, Dan Wolgers, Sivert Lindblom och Lars-Olof Loeld.
– Vi hade haft en ganska blygsam verksamhet innan, som successivt växt till sig. Den sommaren fick vi mycket publicitet och många hittade hit, säger hon.

Ända sedan starten har de ställt ut verk av en avgångselev från Konstfack och en från Konsthögskolan. Marita och Jon åker till deras respektive vårutställningar och även till konstnärer i deras ateljéer. Mycket inspiration och lust väcks även på Venedigbiennalen och konstmässan Frieze i London.
– Ett år var vi på Art Basel i Miami. Det var samtidigt som Klara Kristalova ställde ut på Norton Museum i Palm Beach. Nu kan vi ställa ut Klara i sommar, tack vare att vi etablerade en relation med henne där, säger Marita.

I arbetsrummet på övervåningen i boningshuset på Körsbärsgården ligger manuset till hennes senaste roman, som hon snart ska lämna in till förlaget. Det är en delvis sann historia som utspelar sig i de mörka skogarna i Småland, där maken Jon har sina rötter.

Hennes första roman Abdikationen (Forum 2005) handlar om drottning Kristina. Den kom till när Marita funderade på varför man väljer att lämna ifrån sig kronan som man är född till.
– Hon blev drottning när hon var sex år och abdikerade efter 25 år. Då hade hon faktiskt haft det här ansvaret länge även om man uppfattade henne som ung. Descartes filosofiska resonemang om den fria människan var avgörande för hennes beslut, det är jag säker på.

Romanen Syndafloden (Forum, 2012) handlar om hur musikverket till baletten med samma namn blev till. Berättelsen om kompositören Igor Stravinskij har Venedig som fond. Marita Jonsson var under några år styrelseledamot i en internationell förening om Venedigs bevarande. Hon reste till styrelsemötena där en gång i månaden och familjen skaffade sig en övernattningslägenhet.
– Jag var uppfylld av intryck av staden och letade efter ett ämne där Venedig kunde spela en roll, säger hon.

Av en ren händelse hittade hon en tidningsnotis med en bild som föreställde Igor Stravinskij på hotellet i Venedig där han satt och skrev på en balett när staden översvämmades 1960. Han stannade kvar i dimman i den övergivna staden, där han fick ro att komponera.
– Jag gick igång på det. Här har jag mitt ämne, tänkte jag.

”Eldorado för konst- och naturälskare”
En av hennes inspiratörer inom litteratur är Ernest Hemingway. Hon har allt av honom i bokhyllan inklusive brevväxlingar och poesi.
– Jag uppskattar hans berättarstil för att den är så rak och precis. Främst gillar jag Den gamle och havet och även En fest för livet och andra romaner som gavs ut postumt.

En annan favoritförfattare är Karen Blixen, som är ”romantisk på ett helt annat sätt”, menar hon.
– Och Per Wästbergs haikudikter kan inspirera mig att skriva en roman, så funkar jag.

På sin blogg skriver hon om årstidernas växlingar på Gotlands sydspets, om konstresor och kulturpolitik. Vad tycker hon om kulturlivet på ön?

– Det finns en stark medvetenhet om kulturen och konsten här och en mycket bra kulturförvaltning, säger hon och fortsätter:
– Jag tror inte politikerna inser vad de gör när de stryper verksamheter som biblioteken och slår ihop skolor. Det återverkar också på turistnäringen på lång sikt. För att få fler turister till ön och till kryssningskajen räcker det inte med att båtarna anlöper – det måste finnas något som de vill se här. Visby innerstad är en attraktion i sig, men måste alltid ha ett innehåll. Därför tycker jag att man politiskt aldrig ska nagga på småpengarna som går till kulturen.

Förra året fick Marita Jonsson ta emot Region Gotlands kulturpris för att ”hon har skapat ett eldorado för konst- och naturälskare i det vänaste av kulturlandskap.”
– För mig var det oväntat, jag hade inte en tanke på det. Det var jätteroligt och jag blev väldigt rörd, säger hon.
– Idag kommer 60 procent av Körsbärsgårdens besökare utifrån. Kanske kommer kulturpriset leda till att fler gotlänningar blir nyfikna och söker sig hit.

Text och porträttfoto: Maria Molin
Övriga bilder: Helga Jonsson

Maritas blogg

Utställningar på Körsbärsgården 2016

Körsbärsgårdens öppettider
kl. 11-17 alla dagar juni, juli, augusti
helger maj, september
I övrigt på förfrågan

 

Boktips
Körsbärsgården – möten mellan konst och natur
Marita Jonsson (text och foto)
och Helga Jonsson (foto)
Körsbärsgårdens förlag, 2011