En bubbla i verkligheten

En isolerad värld kommer tillbaka gång på gång i hennes böcker. Tydligast skildras den i romanen Himmelsdalen, om en vacker dal i schweiziska Alperna som inte är vad den ser ut att vara. Till Visby kommer hon för att skriva, en isolerad plats där flera av hennes berättelser blivit till, där fantasin får fritt spelrum. Innanför murarna finns Marie Hermansons Narnia.

Visby innanför muren är en helt fantastisk plats att sitta och skriva på. Ibland tror jag att den bara finns i mitt huvud, det är svårt att tro att den är verklig, skriver hon i ett mejl före vårt möte.

I den tysta avdelningen på tåget mellan Stockholm och Göteborg läser jag Marie Hermansons gripande berättelse Musselstranden och förflyttas till den bohuslänska kusten där drivor av pärlemoskimrande snäckskal krasar under fötterna. Jag färdas i kajak över ett kristallklart vindstilla hav i den tidiga morgonen. Senare får jag veta att stranden finns på riktigt, att det är Marie Hermansons barndomsstrand på Lyrön utanför Orust där hon fortfarande tillbringar somrarna. Alldeles säkert har vi alla en sådan magisk plats, tänker jag. De ser bara olika ut.

I backen upp till Konstepidemin, ett före detta epidemisjukhus som idag inhyser ateljéer för olika kulturutövare, strömmar ljudet från cymbal och elbas emot mig från ett öppet fönster i ett grått trähus. En inspelningsstudio bor granne med konstnärers ateljéer och författares skrivarlyor. På andra sidan av en trafikled finns Slottsskogen, där Marie gärna gör en paus från skrivandet och promenerar omkring.
– Jag är en enstöring när jag skriver och håller mig i mitt rum. Samtidigt är det en skön känsla att vara omgiven av alla människor som jobbar med sina olika projekt, säger hon och pekar på en fårskinnsfåtölj vid ett litet bord.
– Det där är besöksstolen.

I det ögonblicket känns det som att jag just klivit in hos en terapeut, men i så fall blir rollerna genast omkastade när jag börjar ställa frågor.
– Jag trivs mycket bättre i din roll, säger hon och syftar på sin bakgrund som journalist.

Persiennerna är nedrullade och gardinerna fördragna för rummets enda fönster, men septembersolen värmer ändå som en sommardag. Datorskärmen på skrivbordet på andra sidan rummet är igång, kanske kom jag mitt i en mening. Marie Hermanson skriver just nu intensivt på en roman som utspelar sig i Göteborg och som måste bli klar senast till jul. Hon vill inte avslöja något om handlingen, mer än att hon förflyttat sig till en annan tid – till 1920-talet.
– Det är första gången som jag verkligen fått sätta mig in i en annan tid, säger hon. Jag har inte varit så intresserad av historia förut, men när man blir äldre känner man tydligare att allt förändras hela tiden.

I verklighetens utmarker
Debuten med novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten för exakt 30 år sedan blev tongivande för hela Marie Hermansons författarskap. Tio romaner senare är det fantastiska elementet och utmarkerna i vardagsverkligheten fortfarande ett bärande tema. Att röra sig i gränslandet mellan det verkliga och overkliga har blivit hennes signum, men det är inte fantasy hon skriver. En utrotningshotad fjärilsart som förpuppas i en kvinnas lår (Värddjuret), en liten märklig man som bor under en familjs trappa (Mannen under trappan), en vacker alpdal fylld med psykopater (Himmelsdalen) och en herrgård där tiden verkar ha stannat (Skymningslandet) är några exempel.

Hon tycker själv att det är svårt att placera sina böcker i en genre. En gåta eller ett brott används ofta som drivkraft i historien, men hennes berättelser är inga deckare. Marie Hermansons romaner är något skruvade utan att vara absurdistiska. Atmosfären och intrigen är viktig.
– Jag plockar lite från alla möjliga genrer och tycker själv att det är roligt när det är ett spänningsmoment i romaner, säger hon och fortsätter:
– När jag får en idé vet jag ofta inte var den kommer ifrån, den bara dyker upp i huvudet. Jag tänker i bilder, som en film, och får översätta det till ord. Ofta får idén vila ett tag. Det som jag håller på med nu försökte jag skriva om för flera år sedan och då fungerade det inte alls. Jag skrev Skymningslandet emellan, som jag i sin tur började på tidigare, men som inte funkade då. Så är det för mig: jag börjar, släpper det, ställer in det i en pärm i bokhyllan, går över till något annat, för att senare återuppta manuset.

En stark dröm
Marie Hermanson växte upp i Sävedalen utanför Göteborg, äldst i syskonskaran. Efter studenten gick hon på Journalisthögskolan och läste även litteraturvetenskap eftersom hon drömde om att bli författare. Redan som barn var berättelser viktiga för henne.
– Mamma har berättat att jag gick runt i trädgården och pratade högt för mig själv. Berättelserna fanns i lekarna, fantasin och sagorna som morfar läste för mig. När jag lärde mig läsa blev böckerna en inspirationskälla för egna berättelser.

Efter examen jobbade Marie som journalist på olika tidningar runt om i landet, bland annat Arbetet i Göteborg och Aftonbladet i Stockholm. Hon hoppade runt mellan olika vikariat medan drömmen om att bli författare fortsatte att gro inom henne.
– Journalistiken var lite som ett andrahandsval. Det var intressant att komma in i olika miljöer, ställa frågor och vara nyfiken, men jag hade svårt för nyhetsjournalistik. Snabbheten och sättet att se på verkligheten, att hela tiden bara fråga sig: vad är det som är nytt? Jag var mer intresserad av det fördjupande, att ha tid på mig att gräva ner mig i någonting.

Den första boken, en samling berättelser, skrev hon under en period då hon var arbetslös och promenerade mycket och grubblade.
– En natt hade jag en stark dröm, som fortsatte inom mig när jag var ute och gick. Så jag skrev ner den berättelsen. En kvinna sa till mig i drömmen: ”Det finns ett hål i verkligheten”. Det blev titeln på en berättelse, som sedan blev titeln på hela novellsamlingen.

Hon fortsatte att skriva berättelser parallellt med journalistjobb. Då hon skickade en novell till Bonniers Litterära Magasin fick hon kontakt med Hans Isaksson, som sedan blev hennes förläggare på Albert Bonniers förlag.
– Han uppmuntrade mig att skicka in fler berättelser. Att bli publicerad stärker ens självförtroende. Jag var väldigt osäker och visste inte själv vad det var jag hade skrivit. Var det en saga? För barn eller vuxna? säger hon och tillägger:
– När jag hade tio noveller som jag tyckte var bra skickade jag dem till Bonniers som ville ge ut dem.

En mystisk inneboende
När hon som 30-åring bestämt sig för att satsa fullt ut på att bli författare med målet att kunna leva på det, jobbade hon först halvtid som hotellstäderska – en erfarenhet som hon långt senare kunde använda sig av när hon skrev Skymningslandet. Hon var ensamstående med två små barn och skulle försörja sig själv och dem, tillbringa så mycket tid som möjligt med dem och samtidigt hinna skriva.
– När det fungerar bra är skrivandet som nattliga drömmar och jag har ingen känsla av att själv styra eller hitta på. Det är som att vara med i en film, säger hon.
– Jag tänker att man hämtar sitt material, både drömmar och skrivande, från en gemensam källa i det undermedvetna. Skrivande är för mig som en sorts vakendröm.

En av Marie Hermansons berättelser som verkligen sprang direkt ur en dröm är den skruvade thrillerartade romanen Mannen under trappan, där en familjeidyll krackelerar då pappan Fredrik upptäcker att de har en ovälkommen och mystisk inneboende i villan. Romanen filmatiserades och blev en teveserie på SVT 2009 med Jonas Karlsson i huvudrollen.

En dag kom en granne och knackade på hemma hos Marie, som uppmanade henne att låsa ytterdörren ordentligt eftersom en underlig man gick omkring i kvarteret och öppnade dörrar. Mannen hade gått in hos grannen, bara stått där i hennes hall en dag. Den kvällen kände Marie noga efter att dörren var låst innan hon gick till sängs.
– På natten drömde jag att jag kom ner i hallen och där stod en kortväxt smutsig man. När jag frågade var han bodde någonstans, pekade han på skrubben under vår trappa. Sedan kilade han in där och när jag tittade in och lyste med ficklampan var han spårlöst försvunnen. Det var en speciell känsla i den drömmen som satte igång fantasin, berättar hon.

Alla har vi väl varit med om att man har försökt återge en fantastisk dröm, men när man sätter ord på den faller den platt ner och tappar sin magi. Det går helt enkelt inte att berätta.
– Då måste man göra om den, gestalta den. Det är det som är själva jobbet och hantverket, säger hon.

Mardröm i alpidyll
Två av de författare som betytt mycket för Marie att läsa är de amerikanska Anne Tyler och Joyce Carol Oates. Tyler för att hon har en skarp blick för vardagens mysterier och rör sig i utmarkerna av människans psyke. Oates för att hon tar ut svängarna, skriver socialrealistiska skildringar, ibland med övernaturliga inslag, och för att hon spänner över alla genrer.
– Hon är en naturkraft. Jag tror att hon kommer att läsas långt in i framtiden, en stor berättare, säger hon.

Marie Hermanson inspireras även av filmmediet och tycker mycket om skruvade filmer, som bröderna Cohens. Hon är även intresserad av science fictionartade historier och Blade Runner är en favoritfilm.
– Det är en sådan otroligt stark stämning i den, säger hon.

Det var när hon satt och spelade dataspelet World of Warcraft som hon fick idén till romanen Himmelsdalen. Hon gjorde research för en annan roman som hon aldrig fullföljde, som skulle handla om en ung kille som spelar dataspel.
– Jag kom in i spelet och blev fascinerad av att vara i den världen. En stor varg jagade mig och jag var instängd i en klaustrofobisk dal med branta berg på alla sidor. En känsla av panik grep tag om mig. Plötsligt fick jag en idé om en dal i Schweiz som spelplats.

Hit reser Daniel för att besöka sin tvillingbror Max som kurerar sig på ett lyxigt vilohem. Brodern har skrivit ett brev där han förklarar att han behöver pengar till räkningen och ber Daniel ta hans plats några dagar medan han åker i väg och ordnar sina affärer. För sent inser Daniel att den vackra dalen inte är vad den ser ut att vara – mer helvete än himmel med andra ord.

Marie Hermanson sökte på Google Earth efter en trång dal i Alperna och fick syn på en som såg ut precis som hon tänkt sig, omgiven av lodräta bergväggar. Det var Himmelsdalen i hennes fantasi, byn Lauterbrunnen i verkligheten. Samma vecka bokade hon ett flyg till Genève och tåg upp i fjällvärlden och snart befann hon sig på platsen. Hon hämtar ett vykort från alpdalen och visar mig.
– Sedan tog det flera år att skriva den, jag krånglade till det för mig, berättar hon.
– I början skrev jag vartannat kapitel om Daniel och vartannat om Max, men jag fick inte ihop en bra struktur och till slut strök jag alla kapitel med Max som utspelade sig utanför dalen. För mig var det en mycket större vision, en hel värld, som ett dataspel. Det var för stort för att få in i en roman.

Att lägga till rätta
Författarlivet går i cykler. När hon kommit ut med en bok är det dags för det utåtriktade livet med föreläsningar, författarsamtal och bokmässor. Hennes böcker har blivit översatta till arton språk och särskilt i Tyskland har hon en stor läsekrets.
– Man behöver vara två helt olika sorters människor, menar hon.
– Det är roligt att möta läsarna som ibland har sett saker som jag inte har tänkt på själv. Jag fascineras av vad som händer när man läser och hur man tolkar saker och ting utifrån sina egna erfarenheter.

För ett par år sedan besökte Marie Hermanson en berättarfestival. Innan hon reste dit tog hon reda på vad ordet berätta kommer ifrån.
– Jag fick veta att det kom från tyskans berichten, som betyder att lägga till rätta. Det är ju precis vad man gör när man berättar; lägger saker till rätta. Livet är så himla rörigt, och när man skriver kan man skapa ett mönster, få ordning på upplevelserna, säger hon.
– Om det händer något på sidan 23 får det en viss betydelse för det som sedan händer på sidan 67. I verkliga livet händer det saker som bara dyker upp och sedan inte får någon som helst betydelse. I skrivandet kan man bearbeta och skapa mening i kaoset. Att bara leva är så förvirrande. Jag tror att det är därför jag skriver.

Även om hon inte skriver direkt om sina egna upplevelser finns de ändå i bakhuvudet i en ”erfarenhetsbank”, som hon kallar den för.
– Som författare har man aldrig upplevt något i onödan. Alla känslor av sorg, ilska, besvikelse, glädje, kärlek och svartsjuka – allt har man användning för sedan och kan plocka fram när man behöver det. Och erfarenhetsbanken blir större och större ju äldre man blir.

Ett rum med utsikt
Drygt en timmes flygresa från Göteborg och sedan är hon här. En gång om året reser hon till Visby för att skriva, helst på våren eller hösten. Då bor hon på Östersjöns författar- och översättarcentrum uppe på Klinten.
– Det är så skönt med Gotland, för jag har inga kopplingar till platsen sedan tidigare. När jag är i Visby åker jag ingenstans, jag sitter bara där. Det är verkligen som en bubbla, som jag kliver in i innanför ringmuren. Som att man hamnat i Narnia eller någonting, säger hon.
– Jag vill gärna behålla den känslan, att det är overkligt, att det får fortsätta vara så.

Från sitt fönster på centret ser hon ut över havets obrutna horisont och domkyrkan alldeles intill. När hon tittar upp efter en kvarts skrivande har ljuset redan förvandlats och havet har skiftat färg.
– Första gången jag var där vaknade jag varje gång tornklockan slog, sen vande jag mig och ljudet kom in i mina drömmar, säger hon.
– Känslan att man är på en ö är så härlig, det känns som att man är så långt borta och att ingen kan få tag i en. För mig är Visby innerstad en scen där alla mina romaner på något sätt utspelar sig – en scen där jag går och fantiserar.

Hon tycker om att promenera i gränderna och i ”murgröneskogen”, en benämning som får även den att skimra av saga.
– Portarna i ringmuren är oerhört fascinerande, de är verkligen hål i verkligheten där man stiger in i en annan värld.

Text och porträttfoto: Maria Molin
Bilder från Visby: Marie Hermanson