Intervju med keramikern Maria Kaungs
Rustikt, genuint och unikt i en jordnära färgskala. Maria Kaungs gör stengods i rena, enkla former där ledstjärnan är behov. Tidigt bestämde hon sig för att skapa tidlösa bruksföremål som hon själv vill omge sig med. Mötet med leran under en kvällskurs blev kärlek vid första drejningen.
Maria Kaungs är hemmakär. Hon reser gärna, men vill helst inte bo någon annanstans än här på Gotland. När vi möts en tidig februarimorgon i verkstan på Klintegårde i Väskinde har Maria och hennes familj just kommit tillbaka från en resa till Sri Lanka. Hon är från Stånga på södra ön och hamnade i Väskinde eftersom hennes man Anders, som är lammbonde, har sin släktgård här i socknen, Kaungs gård. När de gifte sig tog de gårdsnamnet, ett efternamn som de troligtvis är ensamma i världen om.
– Jag växte också upp på en gård, men här ägnar jag mig helt åt min egen verksamhet. Jag tror att det är bra att man får ha sitt eget område, vi tillbringar mycket tid tillsammans ändå, säger hon.
Kärleken till det praktiska och kreativa skapandet fanns där från början. På gymnasiet valde hon teknik med inriktning färg, form och funktion och hon har även gått ett år på Konstskolan i Visby. Maria var 20 år när hon upptäckte leran på en kvällskurs hos keramikern Anki Wolter. Omedelbart kände hon en kärlek till materialet som formas av händer och rörelse.
– Jag blev kär i leran. Från den stunden visste jag att det var det här jag skulle hålla på med. Det första vi gjorde när vi köpt den här gården var att bygga ateljén.
Verkstan fick flytta in i en kalkstenslada från 1800-talet bara några steg från familjens hus och interiören har de byggt upp efter hand, allt eftersom produktionen och butiken växt. I ett av rummen säljer hon inredningsdetaljer och gårdens egna lammskinn och ett anslutande rum är vigt åt keramiken. Butiken har sommaröppet och håller dessutom öppet vissa storhelger under våren, under påsken och Kristi himmelsfärdshelgen. Hon säljer även sina produkter i sin webbshop året om och genom Made by Gotland, en gemensam plattform för några av öns konsthantverkare, samt i inredningsbutiken Berså i Tofta.
När Maria Kaungs startade sin verksamhet under namnet Mariaform arbetade hon samtidigt heltid med tryck och brodyr på kläder på Företagsspecialisten i Visby, innan hon för tre år sedan bestämde sig för att satsa helhjärtat på keramiken.
– Med två barn hemma gick det inte riktigt att ha det här som ett litet jobb vid sidan av, utan jag kände att jag måste testa att starta eget. Det var inget lätt beslut att säga upp sig från en fast anställning, men jag har inte ångrat det en enda gång – det här är så starkt.
Jag tänker på några ord som jag läst någonstans, om att leran är ett levande material med en rytm i sig själv.
– Fast jag håller på med det jämt är jag nyfiken på materialet varje dag. Jag är förtjust i färg, form och funktion, att det jag gör ska vara användbart. Spänningen stiger varje gång du öppnar ugnen, för även om du gör samma produkt blir det aldrig exakt likadant, säger Maria.
Under hösten har hon workshops och märker att hon delar fascinationen för lera med många andra.
– När deltagarna kommer hit är de bubbliga efter en dag på jobbet, men när de börjar dreja blir de alldeles tysta och är där i nuet, i skapandet. Det är väldigt meditativt att forma lera, du kan koppla bort allt annat och bara låta händerna jobba.
De stora fönstren med djupa nischer släpper in skimrande ljus i verkstan. Foto är ett stort intresse och kameran som står på en hylla bär tydliga spår av lera. Här sitter hon vid drejskivan och bygger upp sitt lager under vintern och våren. Längs en vägg ligger stora block lera på hög, skyddade av plast.
– Jag jobbar med olika slags lera. Det hade förstås varit mer praktiskt att hålla sig till en sort, men jag älskar materialet för mycket. Till exempel jobbar jag mycket med lavalera med järn i. När du bränner den i 1240 grader så blöder den ut prickar i ytan, som bildar ett vackert oregelbundet mönster.
Hon visar också sitt senaste tillskott i verkstan, en lerkvarn som knådar leran innan drejningen, för att få ur luften och få den smidig och jämn.
– Innan jag skaffade den fick jag stå och knåda leran för hand, men nu vill jag spara axlar och rygg för att kunna hålla på med det här länge. Det var en ganska dyr investering, men det sparar både tid och kraft, berättar hon nöjt.
Maria Kaungs tycker om att göra unika föremål och har aldrig haft något sortiment. Däremot har hon vissa produkter som hon hela tiden återkommer till – till exempel ljusfat och ljusstakar med läderdetaljer. Det första stora beställningsjobbet hon gjorde var koppar till Själsö bageri några kilometer härifrån. Nu under intervjun dricker vi svart kaffe ur sådana koppar, gjorda i mörkgrå lera täckt av vit glasyr.
– Jag hörde av mig och frågade om de inte skulle ha handdrejade koppar och de nappade direkt. Det var precis innan jag skulle öppna butiken här och det blev svettigt att göra tre hundra koppar när verksamheten var helt ny. Jag är jätteglad att jag gjorde det, eftersom det visade sig vara fantastisk marknadsföring för mig. Efter att ha suttit där på caféet och druckit kaffe ur mina koppar tog många en sväng förbi här.
Inspiration hämtar hon från den omgivande naturen: jordfärgerna, det rustika, äkta och karga. Landskapets vita, svarta, bruna och grå nyanser. Runt några koppar löper en rand av glimmande guld, kanske som en kärlekshälsning till leran. En stor inspiratör är krukmakaren och glasformgivaren Ingegerd Råman, en av svensk formgivnings förgrundsgestalter, som skapar en personlig, exklusiv känsla i sköna, enkla och klockrena former.
– Hon utgår också från att skapa sådant som hon själv vill ha eller är i behov av. Skulle jag vilja ha den här hemma och hur skulle den då se ut? Det är en fråga som jag alltid ställer mig när jag ska formge något nytt, säger Maria Kaungs.
Arbetsprocessen kan börja med små skisser, men helst gör hon prototyper direkt i leran och testar sig fram tills hon är nöjd. Först drejar hon och sedan ska leran torka innan hon bränner den första gången, glaserar och bränner en gång till, en lång och tidskrävande process.
– Det kan ibland vara ganska frustrerande, för det är inte alltid som allt blir bra när det väl kommer ut – du har ju inte kontrollen hela vägen.
Det speciella med handgjord keramik vill hon gärna betona, en mänsklig närvaro till skillnad från fabriksgjorda massproducerade bruksföremål.
– Jag väger och mäter allt när jag drejar, men det blir inte exakt på millimetern. Avtrycken av de händer som skapat föremålet ska finnas där.
Maria Kaungs lyssnar mycket på ljudböcker när hon sitter och drejar. Just nu har hon Hjorth Rosenfeldts deckare ”Fjällgraven” i hörlurarna.
– Ibland blir jag så uppslukad av en berättelse att jag helt plötsligt har drejat fyrtio koppar utan att veta riktigt hur det gick till. Det är som att cykla, drejandet sitter i ryggmärgen och går av bara farten, säger hon och fortsätter:
– Men ibland får det vara tyst i verkstan. Om man inte uppskattar att ha tyst runt omkring sig och att vara för sig själv ska man nog hålla på med något annat. Det är ett yrke med mycket ensamtid och jag har verkligen inget bekymmer med det.
På sommaren när butiken har öppet får drejskivan vila. Hon berättar att hon har svårt för att avbryta arbetet när hon väl satt igång och vill helst vara helt själv när hon skapar.
– Jag är spontan och inte en sådan som planerar hur mycket jag ska utvecklas och hur mycket jag ska omsätta i framtiden. Det som är viktigt för mig är att göra något varje dag som jag verkligen är hängiven inför och att jag kan livnära mig på det. Jag kommer inte bli miljonär på det här yrket, men jag blir rik i mig själv. Att jag får vara hemma på en plats som jag tycker så mycket om och får vara nära mina barn betyder så mycket mer, säger hon och tillägger:
– Lera har så många uttryck och jag tröttnar aldrig.
Text: Maria Molin
Foto: Maria Kaungs