Skulptören Sanny Laurin hamnade i kvällstidningarna när han fick i uppdrag att föreviga den omtyckta Visby-katten Knäcken. Om somrarna bor och verkar han i Burgsvik, en hemkär plats där han finner arbetsro – även när sjuttio TV4-medarbetare står parkerade på hans uppfart.
Evert Lindfors örn har tappat ena vingen.
Sanny Laurin tar upp fågeln från sin arbetsbänk och pillar eftertänksamt på den. På 90-talet fick han ett arbetsstipendium av Evert Lindfors, idag är de två konstnärerna vänner och Sanny håller för tillfället på att sammanställa en utställning med Lindfors för Gotlands konstmuseum. Han säger skulptörens namn lite trevande, som för att försäkra sig om jag känner till honom. Jag nickar. Han berättar att Evert Lindfors föddes på 20-talet men lämnade ön redan som ung och bosatte sig i Frankrike. De hörs ibland över telefon, senast häromdagen.
─ Han låter exakt som hämtad ur en pilsnerfilm, hans svenska har liksom konserverats i ett slags tydligt 50-talsuttryck. Och han är fortfarande pigg, innan vi sa hej då gav han mig till exempel ett tips på hur man kan göra sig av med besvärliga människor med hjälp av en keramikugn…, säger Sanny och skrattar.
Ljuset är sommarskarpt och det doftar nyklippt gräs. Sanny Laurin visar runt bland ateljéer, verkstad och galleri. På hans uppfart är det fullt av bilar, en stor lastbil står parkerad i ena hörnet och överallt småspringer människor fram och tillbaka. Uppfarten, liksom hans galleri, tillhör för tillfället den grupp på 70 personer som just påbörjat arbetet med årets säsong av ”Så mycket bättre”, som spelas in granne med Sanny på pensionat Grå gåsen.
Han visar mig en annan del av galleriet. Det är ljust och vackert, han har byggt huset själv – han gör det mesta själv, verkar tycka om att hålla händerna upptagna. När vi sitter utanför och pratar kommer folk ur TV- teamet förbi, de stannar upp och hälsar, vänligt men lite stressat.
Sanny Laurin gick på konstskola i Visby på 80-talet, for sedan till Stockholm och arbetade bland annat som dekormålare för Operan och på SVT. På 90-talet återvände han till Gotland och gick skulpturlinjen och idag är han verksam i Burgsvik där han har sin ateljé och sitt galleri. Vi vandrar vidare. Människor, kameror, vagnar och bilar passerar förbi.
Är det inte en stor omställning att plötsligt ha 70 personer på tomten?
─ De sköter sitt och jag mitt, det går bra. Första året tyckte jag väl att det var lite spännande, med kändisarna och sådär, allt med TV blir så stort. Men nu bryr jag mig inte längre, svarar han artigt och pekar bort åt höger.
Där, i hörnet av gräsmattan, ligger hans verkstad. Mellan februari och november arbetar Sanny Laurin oftast utomhus. Många skulptörer gör det, det är så mycket tryckluft och maskiner och damm och därför bra att hålla sig ute om man har möjlighet. Längs långsidan sträcker sig en hög hylla full av trä- och stenblock, prototyper av djur och människor, figurer långsamt på väg fram ur de platta ytorna. Verktyg, virke, sten, träbitar, flaskor och burkar står tätt om varandra. Alltsammans påminner om Pettsons, Sven Nyqvists omtyckta barnboksfigurs, verktygsbok – fast under bar himmel. Men jag behåller den iakttagelsen för mig själv, kanske kan det verka oseriöst att likställa en konstnärs arbetsplats med en bilderboksgubbes uthus.
─ Att utveckla en skulpturidé är lite som att fånga ett byte. Man måste vara koncentrerad och jobba snabbt och fokuserat medan man har sin idé igång och då är det viktigt med arbetsro, säger Sanny.
Ytterligare en bil kör in på uppfarten, någon vinkar till hej. Överallt syns spår av att en konstnär bor och arbetar här: En träfågel svävar i fruktträdet ovanför utemöblerna, en elefant står dörrstopp ovanför trappen, en litet stenansikte sitter inmurad i en husgavel. En av de saker Sanny Laruin vill visa sina besökare är just hur man kan ha konst omkring sig.
─ Det ska vara rörligare, roligare, rörigare. Det är sånt som ofta är rätt självklart för oss konstnärer, men jag vill bjuda in och visa upp det för andra, visa att det finns många olika sätt att göra saker på, säger han och tittar sig omkring.
I inomhusateljén är det svalt. På väggarna hänger skisser, förvånansvärt många föreställande hönor (ett djur Sanny är särskilt svag för, berättar han). Det är högt i tak, skulpturer och prototyper i täljbar frigolit uppradade på hyllor, ett par leriga stövlar står lutade mot dörren. Sanny går bort och lyfter ner en svart skulptur från en hylla i hörnet, den föreställer hans farmor. Han tittar på den en stund.
─ Vissa saker vill jag behålla för mig själv. Så är det bara, säger han och ställer sedan försiktigt tillbaka den igen.
På en bänk står en fiolspelande kvinna, intill en annan skulptur föreställande en tjur. De har bara råkat hamna där intill varandra men Sanny konstaterar förtjust att det ser ut som om det var menat att de skulle mötas: som om tjuren står och lyssnar på den spelande kvinnan. Han föser dem lite närmare varandra. Många av konstverken i ateljén förställer djur. Sanny tycker om att arbeta med djurmotiv och förklarar att han vill försöka använda sig av jordens resurser med vördnad.
─ Jag vill inte tvinga in design i mina material, jag ser övergrepp på material lite som en symbol för övergrepp på naturen. Det är viktigt att arbeta i samklang med jordens resurser, det är allt fler som tänker så idag och det tycker jag är bra.
Jag frågar honom vad konst är för honom. ”Mesta möjliga uttryck med minsta möjliga medel”, blir det korta svaret. Men hur är det då att försöka leva på sin konst, anpassar man sig till marknaden och vad den vill ha? Sanny säger att han gör det – ibland.
─ Då och då hittar man något som fungerar, som man kan ta form på och då gör jag kanske det. Som med de här baggarna, säger han och lyfter upp en grå lammskalle med snurrade horn. De är ju en klassisk Gotlands-souvernigrej. Men vissa har sagt till mig: ”Sanny, de där baggarna devalverar dig”.
Vad tycker du om det?
─ Jag tycker nog att de har rätt.
Vi kliver in Sanny Laurins stora galleri, som för tillfället förvandlats till kombinerat lager och lunchmatsal för TV4- folket. Det är sorligt, matångor och färgglada vaxdukar, telefoner, datorer och papper ligger utspridda över borden. Vi hälsar och går uppför en trappa, kryssar förbi balar med toapapper, juiceförpackningar och en låda med nallebjörnar som allt tillhör ”Så mycket bättre”- gänget. Innanför lagret finns ett litet rum där Sanny tillfälligt ställt undan sina skulpturer. Det är som att plötsligt kliva in i en annan värld: stilla och mörk. Jorddoftande. Två hönor står på golvet, en stor blomma lutar sig mot väggen.
På andra sidan ladan står stolar och en stor skärm uppriggad, där samlas TV- teamet om kvällarna och går igenom dagens tagningar. All konst är nedtagen från väggarna, allt utom två ugglor i sten som sitter på en takbjälke och glor ner på alltsammans. Sex kända artister i en gotländsk lada i sex dagar. Pressen har redan rapporterat deras ankomst, Carola blev kissnödig och toaletten på ICA var stängd. Jag frågar Sanny vad han tänker om kändisskap. Är det viktigt att vara välkänd, att få uppmärksamhet för det man gör?
─ Jag försöker vara den kille jag alltid varit, jag ser mig inte som någon offentlig person. Folk har sagt till mig att jag är en sån som aldrig kommer bli mallig och det tar jag som en komplimang, säger han och tycker på axlarna.
Aningen mer offentlig har han ändå blivit de senaste månaderna, och det genom en lokal profil vid namn Knäcken. Knäcken var en stor och omåttligt populär hankatt som hängde runt Stora torget i Visby. När Knäcken nyligen dog kom någon på idén att uppföra en skulptur över honom, kommunen sa ja och Sanny blev tillfrågad att utforma den. Han berättar att han blev rörd av erbjudandet och tillägger, lite syrligt, att det inte heller direkt hör till vanligheten att en lokal konstnär får möjligheten att skapa konst för offentliga rum på ön.
Men det var kämpigt att få in de pengar som krävdes, så Sanny avsade sig sin del av arvodet helt för att ro projektet i hamn. Nu kommer det ibland fram äldre personer när han är inne i Visby och sticker åt honom några sedlar. ”Vi kan inte det där med nätet, men sätt in det på Knäckens konto”, brukar de säga.
Varför tror du att Knäcken-statyn fått sådant genomslag, även i rikspress?
─ Jag är faktiskt förvånad, men glad, över det stora genomslaget. Jag tror att det kanske handlar om att människor älskar djur mer än människor. Djur kan inte ljuga, en katt kan inte vara falsk.
TV- teamets paus är slut. Vi sätter oss i trädgården och Sanny bjuder på lunch, sill (”fransk löksill, inte den vanliga, tråkiga”) och potatis. 2007 flyttade han till huset i Burgsvik permanent, det har tillhört hans farmor och farfar och han bodde här som liten innan familjen flyttade till Visby. Han pekar ut sina gamla klätterträd, de står kvar.
─ Jag är en ganska kaotiskt reflekterande person, så jag måste ha möjlighet till lugn och då blir omgivningen väldigt viktigt. Sedan kommer jag ju härifrån, och det betyder mycket för mig. Det är helt enkelt hemkärt, säger han.
Många drömmer säkert om en plats som den Sanny skapat sig här i Burgsvik, det håller han med om. Men hur är det på vintern? Det blir lite ödsligt, erkänner han och tillägger att han beundrar alla de som arbetar och engagerar sig i saker på ön året runt. Bönderna med sina åkrar, de som driver företag. Stretar på.
─ Jag tycker att de är hjältar, säger han och börjar duka av.
Han ska fortsätta arbeta, jag tackar för sillen och vi skiljs åt. Sanny vänder sig om och vandrar bort mot sin verkstad, på grusvägen kör en kvinna förbi med blicken nedsjunken i mobilen. Han verkar inte se henne, hon inte honom.
Några timmar senare får jag ett sms: ”Vingen lagad. Nu kan Everts örn flyga igen”.
Sanny Laurins galleri och ateljé ligger i Burgsvik, närmare bestämt på Hoburgsvägen 1. Under juli- augusti har han öppet alla dagar. Utställningen ”Stones and friends” pågår i Laurins lada mellan 13 juli- 10 augusti.
AV: Yrsa Winbergh