Många är de som fastnat för Gotland. Som skrivit ner, målat av, inspirerats och intresserats av ön. Men språkforskaren, kulturhistorikern och fossilnörden Mathias ”Masse” Klintberg (1847-1932) är kanske en av de mest intresserade av dem alla – han har i alla fall kallats en av Gotlands främsta forskare. Någonsin.
Mathias ”Masse” Klintberg föddes i När på den gotländska östkusten i mitten av 1800-talet. Han levde ett långt liv och det går att följa hans spår i olika riktningar – det här skulle kunnat bli en text om en prästsons uppväxt, en ung man smått besatt av att samla fossil eller en polska- expert som fick sjunga för kungen. Men det blev det inte. Istället är det här ett porträtt av en man vars fascination för äldre gotländska folkmål och allmogens liv ledde honom till skapandet av en banbrytande språkforskningsteknik och efterlämnandet av en smått unik kulturhistorisk gärning.
Det första man kan säga om Mathias Klintberg är att han måste varit mycket hemkär, nästan hela hans forskningsarbete utgår nämligen från den trakt på sydöstra Gotland där han växte upp. Det andra är att han var en nitisk man, till synes oavbrutet upptagen med och uppslukad av sitt arbete och sina projekt. Det tredje som är svårt att undgå är hans samlande – som i det närmaste var maniskt. ”Masse” samlande på fossiler och böcker, han hade tidningar, kartor och handskrifter i mängder, sällan i någon särskild ordning (förutom om de avhandlade Gotland). Han samlade på fåglar och insekter och hade ett herbarium översvämmat med gotländska växter. Men, mest av allt samlade han på ord.
Konsten att fånga ett döende språk
Det började i mitten av 1870-talet, hos en gubbe vid namn Gannor Buddäin, den då äldsta personen i socknen. Han talade Laumål, ett ålderdomligt folkmål Mathias Klintberg hört under hela sin uppväxt och som han blivit allt mer nyfiken på. Han talade med gubben Gannor, ställde frågor, nickade och började anteckna. Vad som intresserade honom var det ålderdomliga i gubbens tal – i Laumålet verkade ord och uttryck som sedan länge varit försvunna på resten av ön (undantag Fårö) fortfarande finnas kvar och användas. Det ville Mathias Klintberg undersöka närmare. Men nog hade han också en önskan om att fånga ett språk han själv vuxit upp med, och som han nu förstod var på väg att dö ut.
I närmare 40 år talade och brevväxlade ”Masse” med folk på trakten. Han skrev ner och samlade in mängder av ord och uttryck, som så småningom kom att bli till både en akademiska avhandling och en omfattande ordbok. Mathias Klintbergs arbete låg rätt i tiden – 1800-talet präglades av nationalistiska och nationalromantiska strömningar och intresset för all typ av folklig kultur, däribland dialekter och folkmål, var stort. Men det framgår trots detta, om man läser Svante Hedins grundliga bok om Klintberg (Mathias ”Masse” Klintberg- mångsidig forskare med Gotland i fokus), att han i stunder känt sig förbisedd av akademikerna på fastlandet.
”Masse” fortsatte med sitt arbete. Men det var något som inte riktigt fungerade. Han funderade. De Lau-bor han talade med över köksbord, på gårdsplanen eller nere vid strandkanten var bönder och fiskare, de ord han skrev ner rörde nästan uteslutande deras arbete och livet på gården. Om han verkligen ville förstå hur de här människorna talade, var han först tvungen att lära sig vad det var de talade om.
Med kameran som dagbok
Så Mathias Klintberg gjorde återigen det han gillade bäst – han började samla. Den här gången på information om allt som rörde den gotländska allmogen: Han förde anteckningar över redskap och tillverkning, över flistakstekniker, linkardning och fiskrensning och försökte också själv lära sig några olika hantverk. Men det var när han började fotografera som hans forskning verkligen kom till liv.
Stora delar av Mathias Klintbergs fotosamling finns bevarad, och bilderna är en unik dokumentation. Han använder kameran som en dagbok och ögat vilar nyfiket på de gotländska bönderna i deras vardagssysslor. Ansikten fladdrar förbi – ibland i stilla allvar, ibland i suddig rörelse orsakad av den långa exponeringstiden. På ett fotografi står kvinnfålki finklädda på rad utmed ett fiskeläge och väntar hem sina män från havet, på ett annat sitter en kvinna på huk och kokar kaffe på ett änge medan männen står och tittar på. Alla bilder följs av noggranna anteckningar över motiv, tid, plats, väder och teknik. En bild föreställande två män som drar fingerkrok över en tredjes axel har t.ex. följande anteckning: Dräg krokfingrar, bäi Halsrä, kl 7 e.m., sol (skugga), bl 24, 2 sek.
Fotografierna, alla de vardagliga ögonblick som fångats, är rörande i sin nyfikna uppmärksamhet. Samtidigt är det svårt att låta bli att fundera över vad de avbildade människorna egentligen tänkte om den lärde lektorn Klintberg när han dök upp en dag och riktade kamera mot gamla grepar och fiskrens. Lite halvtokig måste de väl ändå tyckt att han var? Vissa fotografierna föreställer människor i färd med företeelser som är svåra att begripa vad de är. Vad gör till exempel den djupt koncentrerade mannen, Botls Lars, på bilden där han sitter med ett snöre fastbundet vid en stol och en pinne in i munnen? Vad betyder smasnarår meläs? Jag försöker googla det – men utan resultat. För varje ny bild blir skildringen av ett då allt tydligare; av människor som var precis som vi men som besatt färdigheter och kunskaper som redan under deras levnad började försvinna bort.
I gungstolen i Lau
Idag är Mathias Klintbergs spårkundersökningar och dess kulturhistoriska betydelse erkänd. Fotografierna av Lau-bornas liv utgjorde en del av hans forskning, och det sättet att dokumentera och berätta på var något nytt inom den språk- och kulturhistoriska forskningen och sågs som banbrytande. Men Mathias Klintberg skildrade inte bara den gotländska allmogens liv och ett folkspråk på utdöende. Tittar man närmare visar hans fotografier oss också något annat: Bland gamla nät och bakom draghästar dyker nya, moderna verktyg, maskiner och metoder plötsligt upp –industrialismen gör sitt intåg i bondesamhället.
”Masse” pensionerade sig så småningom men fortsatte att arbeta, han for runt och föreläste och hoppade ibland in som språkvikarie på läroverket i Visby (även om studenterna påpekade att hans franska uttal hade drag av Lau-mål). När han blev äldre satt han i sin gungstol i Lau och tyckte att allt kändes avlägset – det var långt till Visby, och än längre till vetenskaps- och förlagsvärlden i Stockholm. Under åren hade han sett andra publicera vetenskaplig artikel efter artikel som nått framgång, och kanske kände han sig lite förbisedd där han satt i sin gungstol, på sin ö. En aning bitter och avundsjuk på kollegorna på fastlandet. Förstod de sig egentligen alls på det arbete han gjort? Det gjorde de nog, så småningom blev Mathias Klintberg i alla fall uppmärksammad bl.a. av Nordiska Museet för sin stora kulturhistoriska gärning. Och idag betraktas han alltså som en av Gotlands främsta forskare. Inte så illa, för en fossilnörd från När.
Av: Yrsa Winbergh
Intressant läsning!