I de brutna löftenas land

Intervju med Magnus Carlson i Weeping Willows

Deras allra första spelning under namnet Weeping Willows ägde rum på Munken i Visby i mitten av 90-talet. De startade som ett coverband och sångaren Magnus Carlson är van vid att tolka andras låtar. I höst medverkar han i sjunde säsongen av TV4:s Så mycket bättre.  

Stillhet råder vid träborden i den L-formade lokalen med film noir-känsla, där studenter och stamgäster sitter försjunkna i laptops eller förtroendefulla samtal. Café Valand på Surbrunnsgatan i Vasastan öppnade 1954, samma år som Elvis Presley skivdebuterar hos Sun Records i Memphis, Tennessee med låten ”That´s all right”. Inredningen på Valand är drygt 60 år senare oförändrad.
– Jag hade faktiskt min allra första intervju här 1996, säger Magnus Carlson och pekar mot ett bord en bit bort från vårt. Det var DN som var intresserade av oss redan på den tiden, när vi fortfarande var ett coverband.

Han har en kasse med skivor med sig, som han just köpt på Stadsmissionen. I den här stadsdelen bor han med sin familj och några kvarter härifrån föddes han 1968, på Sabbatsbergs sjukhus vid Vasaparken. Året innan Elvis släpper albumet From Elvis in Memphis.

I våras släppte Weeping Willows sitt tionde album, Tomorrow Became Today, och nästa år fyller debutalbumet Broken Promise Land 20 år. Jubileet firas med en stor konsert i Globen den 1 april. Konserten kommer att förstärkas av Gävle symfoniorkester, som tar plats på arenascenen tillsammans med bandmedlemmarna Magnus Carlson (sång), Ola Nyström (gitarr), Anders Hernestam (trummor) och Niko Röhlcke (gitarr, keyboard).
– Jag var på The Cures konsert i Globen i förrgår. Det blir verkligen maffigt att spela där, säger Magnus Carlson. För oss är det en speciell skiva för att den är så slitstark, en skiva som man kan vara lite stolt över fortfarande. Vi kommer att spela hela albumet från låt ett till tolv och efter pausen fortsätter vi med andra låtar.

Weeping Willows ger uppemot hundra konserter om året, oavsett om de släpper en skiva eller inte, men nästa år blir det lugnare för bandet, som koncentrerar sig på jubileumskonserten. Efter nyår släpper Magnus Carlson en skiva som soloartist, som bland annat innehåller hans ”Så mycket bättre”-tolkningar.
– Det kommer bli souligt och mest på svenska, säger han.

Alla vägar bär till Kvarnen
De har kallats Sveriges mest dystra band. Vemod och moll har blivit Weeping Willlows signum allt sedan första skivan Broken Promise Land. Texter om olycklig kärlek, hjärtesorg och ensamhet.
– När jag lyssnar på vår debutskiva idag tycker jag bara att jag härmar andra sångare, som Elvis. Det är väl så man gör i början medan man lär sig formen. Och så skulle jag ha ägnat mer tid åt texterna, men när man lyssnar på texter i den amerikanska blues-country-soul-traditionen som vi verkar i så är det ju så här, mycket hjärta och smärta, säger Magnus Carlson och fortsätter:
– De handlar om saker i verkligheten. Även om de kan upplevas ganska klyschiga och enkla, så var det ju så det kändes. Man blev ledsen för att någon gjorde slut och gick hem och skrev en låt om det. Det är viktigt för mig att försöka uttrycka mig så ärligt som möjligt.

Idag, nio skivor senare, vill de vara trogna formen och samtidigt inte upprepa sig för mycket.
– Det är som att uppfinna hjulet hela tiden om man ska göra sådan här musik, för den är ju redan gjord under hela 60-talet, säger han.

Magnus Carlson växte upp i Tumba söder om Stockholm. Efter gymnasiet jobbade han bland annat som lärarvikarie och på skivavdelningen på PUB. När han var 25 år började han arbeta som bartender på Kvarnen på Söder.
– Jag hängde där så mycket att ägarna tyckte att jag lika gärna kunde jobba där. Alla musiker i stan var på Kvarnen i mitten av 90-talet och alla som gick dit då var stammisar. Det var lite som en fritidsgård.

Kvarnen är också ett legendariskt tillhåll för Bajensupportrar och Magnus är en hängiven sådan, som fortfarande går på alla Hammarbys matcher. Som ung spelade han själv fotboll i elitserien i Stockholm. Det är av ren sällskapssjuka som han har sökt sig till grupptillhörigheten i ett band och ett fotbollslag. Det bottnar i uppväxtens ensamhet, utan syskon att ty sig till.

Första spelningen på Munken
Det är på Kvarnen den börjar, berättelsen om Weeping Willows. Det var där bandmedlemmarna träffades och byggde en replokal i källaren. De andra i bandet som senare blev Weeping Willows var vid den tiden Stefan Sundströms kompband, som kallade sig Apache. Magnus Carlson brukade vara gäst hos dem och sjunga covers, mest Elvis och Johnny Cash-låtar.

Innan dess hade han inte varit intresserad av att spela musik professionellt. I skolan var han trummis i ett punkband, men det var inget som han hade tänkt satsa på. Redan på gymnasiet var han musikfantast och köpte alla skivor han kom över: indiepopbandet The Smiths var den stora idolen.
– Om Morrissey i en intervju nämnde att han älskade en viss artist från 60-talet kollade jag upp den. Det var så man hittade musik då, den info man kunde få om sina favoritartister var i någon engelsk musiktidning och i skivaffärer, säger han.

Deras första spelning under namnet Weeping Willows ägde rum på Munken på Stora torget i Visby sommaren 1994. Gitarristen Ola Nyström, som tillbringar mycket tid på Fårö där hans föräldrar bor, ordnade spelningar tre kvällar i rad. De behövde ett gruppnamn och hittade på Weeping Willows, tårpilar, som gick hand i hand med det vemodiga temat som de bestämt sig för att följa.

Efter Gotlandsspelningarna började de spela på konstnärsfester i Stockholm och fixade egna fester med konserter i lånade lokaler.
– Det blev ganska omtalat i Stockholm. Vi blev hypade och många tyckte att vi var spännande. Vi kallades ”de där sorgliga jävlarna”.

De började skriva egna låtar, som blev debutalbumet Broken Promise Land 1997. Magnus Carlson skriver alltid texterna, men musiken gör de tillsammans. Sångstilen är en klassisk croonerstil med Elvis, Frank Sinatra och Morrissey som influenser.
– Det var jag som fick de andra i bandet att börja lyssna på 60-talsinfluenser som Elvis Presley, Roy Orbison, The Walker Brothers och Velvet Underground. Det var kärnan redan från början. Trummisen Anders Hernestam lyssnade mycket på finsk tango, vilket också har influerat vår musik, berättar han.
– Vi sökte alltid det mest vemodiga och storslagna vi kunde hitta. Det var under grunge-eran med band som Oasis och det mesta var ganska punkigt och rockigt. Därför tyckte vi att det punkigaste vi kunde göra var att sjunga ballader. Det var ett sätt att sticka ut.

Vänskap uppstår i Burgsvik
Vemodet i hans sinne tillhör det förflutna, även om det lever kvar i musiken. Det fick ge vika när han fick barn, som idag är 8 och 2 år gamla.
– Det är en sådan sak som förändrar allt. Barn gör att man måste skärpa sig och vara positiv för deras skull, säger han och tillägger:
– Det är därför jag blivit väldigt engagerad i miljöfrågor de senaste åren. Jag stöttar organisationer som arbetar för att förbättra miljön och ställer upp på insamlingsgalor. Det har en direkt koppling till mina barn och deras framtid.

I mitten av juni i år reste han till Gotland och Burgsvik för att spela in TV4:s sjunde säsong av Så mycket bättre, där en samling utvalda artister tolkar varandras låtar. Denna gång kantades mötet på Pensionat Grå Gåsen av sorg. Freddie Wadling, en av deltagarna, gick bort bara en vecka före inspelningen.

– Vi gjorde ett avsnitt som tillägnas Freddie, det var hans änka Bella och hans närmaste vänners önskan, berättar Magnus.
– Eftersom jag känner Bella hade jag mycket kontakt med henne på telefon när vi var där. Jag förlorade båda mina föräldrar förra året, så jag vet vad det handlar om. Jag tror att Freddie-programmet blir jättefint. Det blir en hyllning.

De flesta av deltagarna kände inte varandra sedan tidigare.
– Programmet bygger på att lära känna varandra. Det är som att vara på kollo fast med kamera, säger Magnus Carlson.

Artisterna filmas 19 timmar om dygnet tio dagar i rad och det blir inte mycket sömn.
– Det var tufft, men jättekul att vara med. Jag åkte till England sedan och spelade in mina versioner, säger han.

I programmet har Magnus Carlson sällskap av Jill Johnson, Danny Saucedo, Little Jinder, Lisa Ekdahl och Tommy Nilsson. När första avsnittet för säsongen sänds den 22 oktober ska de samlas och se det tillsammans.
– Vi trivdes väldigt bra ihop. Man delar ju nervositeten och upplevelsen med de andra. Alla var ambitiösa och seriösa med sina tolkningar. Det vi sitter och surrar om vid middagarna är kanske glömt efter en vecka, men musiken lever kvar.

Romantisk som protest
Magnus Carlson har en bred musikalisk palett och har sjungit i nästan alla genrer. Han har gett ut house-, country-, soul-, synth- och jazzlåtar – och både på engelska med Weeping Willows och på svenska som soloartist. Som soloartist har han släppt två popalbum på svenska, två jazzalbum tillsammans med kompbandet The Moon Ray Quintet och ett internationellt popalbum under bandnamnet Tandem Sky.
– Det är för att vi också kan göra andra saker utanför Weeping Willows som vårt band har hållit så länge. Det gör att vi får in nya influenser och nya människor. Jag kanske jobbar med någon producent som skulle vara bra för bandet, det blir ett nätverkande också, menar han.

Han nämner skivan From Elvis in Memphis från slutet av 60-talet som kännetecknande för sin egen musik och sitt artistskap. På albumet blandar Elvis många olika stilar, såsom pop, rock, soul, country och blues, och ”In the Ghetto” är en av låtarna.
– Det är en ganska spretig skiva, men den hålls ihop av Elvis. Jag har alltid älskat den skivan. Så ser jag lite på Weeping Willows: det är ingen motsättning att ha en soullåt och en rocklåt på samma skiva, så länge man har sitt eget uttryck, säger han.

Att delta i Så mycket bättre fanns med på hans lista över framtidsdrömmar och kan nu bockas av.
– Förr kunde det vara saker på listan som man ville ha gjort innan man dör, men nu ser den inte ut på det sättet. Man kan aldrig planera framgång, det beror på publiken. Det enda man vet är att man inte kan ta något för givet.

Magnus Carlsons låtar är genomgående retroromantiska, så jag undrar slutligen:
– Betraktar du dig själv som en romantiker och en drömmare?

– Ja absolut, det är ett roligare sätt att se på världen, svarar han. För vad är motsatsen? Det vore fruktansvärt tråkigt att leva ett sådant liv. Jag är hellre naiv och romantisk. Då sätter man ju värde vid allt, istället för att gå runt och hata. Livet är kort, så vad är det för waste of time att vara cynisk och misstänksam.
– Det är därför jag är väldigt romantisk i min musik, det är mitt sätt att protestera. Jag skriver om kärlek och så får man hoppas att det sprider sig lite.

Don’t take away my breath
The air that I am living of
These tears are signs of strength
I´m still in love with love
(…)
Please don’t give up
Cause only love can save us
Please don’t give up
Only love can save us

(Tomorrow Became Today, Weeping Willows 2016)

Text: Maria Molin
Foto: Karl Melander och Per Kristiansen