Intervju med regissören och projektledaren Linnéa Grimstedt
Redan som sexåring började hon med teater – och har bara fortsatt. Scenkonst och kultur i vid bemärkelse är Linnéa Grimstedts drivkraft framåt. I konsten ser hon kraften och möjligheten att förändra och öppna ögonen för nya perspektiv. ”Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer, utan att se med nya ögon”, för att citera författaren Marcel Proust.
”Creator of impossible project”, läser jag om Linnéa Grimstedt när jag letar på nätet inför vårt möte. Någon gång kanske Gotlands Kulturrum kändes just som ett omöjligt projekt, men nu är det ändå i hamn. Till slut, efter många turer och nödbromsar, blev det verklighet av planerna att göra om gamla Kulturskolan till kulturrum – en blandning mellan ett företagshotell, ett kulturhus och en levande mötesplats mitt i Visby. I slutet av januari öppnades dörrarna till en storslagen invigning med musik, konst och dans i dagarna tre. Linnéa Grimstedt och Christian Hoffman, som är arkeolog, delar på rollen som verksamhetsledare.
I Röda rummet på Berns i Stockholm satt August Strindberg och diskuterade politik och konst. Även Visby har sitt röda kulturrum, där vi dricker kaffe under intervjun – och pratar om konst. Under invigningshelgen var det ett välbesökt dansgolv.
– Det är helt och hållet utmaningen som driver mig. Allting som känns som en omöjlighet vill jag gärna kasta mig in i. Ordet omöjlighet består ju av ordet möjlighet. Man har lagt till ett ”o”, men det är ju fortfarande möjligt, annars skulle det inte finnas i ordet. Det är ungefär som ordet misslyckas, som rymmer ordet lyckas, säger Linnéa entusiastiskt.
Hon är något av en allkonstnär i sina olika roller som skådespelare, regissör, konstnärlig ledare och verksamhetsledare, med scenen som gemensam nämnare.
– Genom att belysa problemlösning i vårt samhälle, kan vi förändra världen till en bättre plats. Hur kan vi använda oss av konsten som medel? Det handlar hela tiden om att försöka hitta något som är drabbande. När folk går hem från en föreställning med starka känslor så har det hänt någonting, för då föds ett samtal.
Linnéa växte upp i den lilla byn Västra Skedvi i Västmanland, inte långt ifrån platsen där Richard Dybeck skrev nationalsången.
– Det är en otroligt vacker omgivning vid en sjö. Jag är uppfödd med att gå till lagården hos bonden i granngården och hämta mjölk i spann, berättar hon.
Gymnasiet gick hon i Västerås och valet av inriktning, det estetiska programmet med teater, kändes självklart. Hon stod på scen redan i sexårsåldern, på amatörteatern Hagateatern i Köping.
– Det som var så roligt var att vi alla var vänner över generationsgränserna, att åldern inte spelade någon roll. Vi spelade teater för att vi älskade det, vilket ju ordet ”amatör” ursprungligen betyder, ”en som älskar”.
Den allra första pjäsen hon medverkade i var Köping mellan eld och vatten, som handlar om stadens historia. Flera i familjen var med i uppsättningen, hennes mamma och två äldre systrar. Linnéa spelade tecknaren och författaren Knut Hallström som barn.
– Efter föreställningen fick jag träffa Knut i verkligheten. Jag såg ut som Emil i Lönneberga, men när jag tog av mig mössan och släppte ut mitt långa hår skrattade han och sa: ”Du är ju en flicka.” Den känslan var så häftig, att kunna bemästra skådespelarkraften så att jag verkligen fick publiken att tro att jag var en annan person. Det var något magiskt över det.
Under gymnasietiden startade Linnéa Grimstedt en clownteatergrupp efter att ha gått en clownkurs med skådespelaren Lasse Beischer. I slutet av gymnasiet var hon även skådespelare i den experimentella teatergruppen Liljaensemblen. Efter studenten läste hon teaterpedagogprogrammet på Musikhögskolan i Örebro och pendlade till ett jobb som verksamhetsledare för amatörteatern Teater Oliver i Västerås. Vid sidan om teatern löper en annan röd tråd genom hennes liv.
– Jag har velat läsa en utbildning inom mänskliga rättigheter, men varje gång jag varit på väg åt ett annat håll har teatern knackat mig på axeln och sagt ”Kom tillbaka!” På sätt och vis kan man säga att jag ändå jobbar med just mänskliga rättigheter på daglig basis, för inom konsten kan man verkligen göra det.
Det var när Linnéa blev konstnärlig ledare för Funk i 4D, ett treårigt Arvfondsprojekt som ägs av Kulturens bildningsverksamhet, som hennes väg bar till Gotland. Projektet handlar om allas rättighet att kunna ta del av och utföra kultur på lika villkor.
– Hur kan en blind, en döv och en person i rullstol sitta bredvid varandra i teatersalongen och få näst intill samma upplevelse och även vara på scenen som skådespelare? Funk i 4D handlade om möjligheter att skapa nya uttryck och att se lösningar istället för hinder, säger hon och fortsätter:
– Vi kunde förlägga projektet var som helst och föreställningen turnerade runt i hela landet.
Då såg jag min chans att lämna Västerås, som jag kände mig klar med.
Hon vände först blicken mot Malmö, där hon tittade på småhus, och det var slumpen som omdirigerade henne till Gotland.
– Jag hade länge närt en dröm om ett litet hus på en ö, men hade ingen tidigare relation till Gotland och kände bara en enda person här. Jag tittade in på Blocket på skoj och blicken föll direkt på ett litet ”Hobbit-hus” från 1700-talet innanför ringmuren – med förstahandskontrakt.
Det visade sig att huset låg mitt emot Länsteatern i Visby.
– När jag kom hit och upptäckte det, kändes det så självklart att jag skulle bo här, berättar hon och tillägger:
– Det var helt fantastiskt att komma hit, en befrielse, framför allt skönheten och lugnet och närheten till allt och alla i ett litet samhälle.
Hon skulle vilja fortsätta att utveckla metoden som hon arbetade med i projektet Funk i 4D, att jobba med att tillgängliggöra konsten.
– Det handlar också om demokratiska frågor som ”Vem är konsten till för?”, ”Vem får vara med?”, ”Vem får synas?”, ”Vem är egentligen normal?” Tyvärr ser man fortfarande att vissa kroppar är mer accepterade än andra inom scenkonst. Det är något som jag tycker är otroligt viktigt att lyfta, för det är ju faktiskt genom tv, film eller teater som vi får den normen. Om vi hela tiden rättfärdigar att vi ska ha en viss norm kommer vi aldrig att visa något annat.
Linnéa Grimstedt ute på Gotlands Kulturrums gård, intill Lennart Dahlqvists skulptur ”Skiss på ung flicka”.
Linnéa Grimstedt kom in i projektet Gotlands Kulturrum då drömmen om ett kulturkluster hade funnits i ett år. Kulturrum startade som en ekonomisk förening 2017, men historien om projektet tar sin början redan 2015 när Kulturskolan skulle flytta från sina lokaler och Region Gotland ville sälja av fastigheterna. Den ideella föreningen Kulturklustret Visby, som sedan bildade Gotlands Kulturrum, stoppade en försäljning.
– Styrelsen hade jobbat stenhårt gentemot politikerna och tjänstemännen för att försöka få till det här. När den ekonomiska föreningen bildades och de sökte en ordförande anmälde jag mitt intresse, för jag hade sett lokalerna under en visning och blivit helt kär. Det har varit enormt mycket arbete för att nå hit, med flera hinder utefter vägen med bygglovsansökningar, renovering och en tidsplan som inte håller. Ändå har vi haft ett bra samarbete och kommunikation med Region Gotland under arbetets gång.
Till invigningen tidigare i år hade Linnéa Grimstedt bjudit in den italienska bodypainting-konstnären Johannes Stötter, som under en performance förvandlade en kvinnas kropp till en färgsprakande fjäril. Förra året började Linnéa spela in en dokumentärfilm om konstnärsparet Johannes Stötter och Vilija Vitkute, som båda är verksamma inom bodypainting.
– Jag mötte dem helt slumpartat på båten då de skulle besöka Gotland, och vi blev vänner direkt. Jag har själv blivit målad till ett träd och du går verkligen upp i det som du ska föreställa tills du känner dig som den växten eller det djuret, det är fascinerande. Tanken att göra en dokumentär om processen föddes från bådas håll och nu tar jag med mig teatern in i filmen, säger hon.
Slutligen frågar jag om hon har något drömprojekt inom scenkonsten.
– Någon gång skulle jag vilja regissera Momo eller kampen om tiden som teater eller film. Den är ständigt aktuell, politiskt, mänskligt och filosofiskt, och både barn och vuxna kan känna igen sig i den. Återigen handlar det om olika generationer som möts genom text, så som jag mötte teatern första gången.
Text och foto: Maria Molin