Ett norrsken rör sig över den klara hösthimlen ovanför medeltidskyrkan på östra Gotland. Lennart Kinnander, klädd i sin överstyrmansuniform, ser det när han kommer ut från kyrkan där han blivit döpt och konfirmerad. Är det ett tecken? Nästa dag ska han hålla sin första gudstjänst.
Fyrtio år senare kommer prosten Lennart Kinnander farande på en cykel, som han parkerar framför ingången till Skepparegillet på Katarinagatan, runt hörnet från Stora Torget i Visby. Han har just haft en morgonmässa i domkyrkan, men bytt om till khakibyxor och en marinblå kavaj med gillets emblem på bröstet. Här har han varit medlem i ett halvt sekel, sedan 1965 då han var styrman i Rederi AB Nordö. Sedan fjorton år tillbaka är han en av gillets två ordföranden.
Han låser upp porten och vi går uppför trapporna till en rymlig våning, där vi sjunker ner i stora djupa skinnfåtöljer vid ett mahognybord. Väggarna är täckta från golv till tak av fartygsmålningar och porträtt och på byråerna trängs inglasade fartygsmodeller. Sällskapet grundades 1682 och det finns mycket här som signalerar klassisk herrklubb, men idag är tre av gillets 160 medlemmar kvinnor. En torsdag i månaden träffas medlemmarna för att äta ärtsoppa och dricka punsch.
– Jag brukar gå hit själv och duka, det tycker jag är roligt, säger Lennart Kinnander.
Han är född i Byxelkrok på norra Öland och växte upp med sju syskon. Eftersom föräldrarna var baptister blev barnen inte döpta. Inom den delen av frikyrkorörelsen vill man att det ska vara ett självständigt och moget val i vuxen ålder. Endast 16 år gammal gick han till sjöss, uppmuntrad av sina äldre bröder som också jobbade på fartyg.
Predikan om första sjöresan
Många år senare, innan han blev prästvigd och då han just bestämt sig för att bli sjömanspräst, ville han pröva på hur det kändes att tala i kyrkan. Det blev hans allra första predikan. På bänkarna nedanför predikstolen satt hans sjömansvänner, som han kallat till Follingbo kyrka strax öster om Visby den här höstkvällen 1975.
Jag hade mönstrat på ett malmfartyg i Narvik och vi skulle gå till Philadelphia i USA. Eftersom det var min första sjöresa, upplevde jag denna resa speciellt svår, men hade man frågat kaptenen ombord skulle han säkert svarat att detta var en helt normal resa på nordatlanten vintertid.
– Temat var människan och överheten och för mig var det hierarkin på båtar – jungman och kapten, säger han där vi sitter på Skepparegillet fyra decennier senare. Det var en väldig skillnad på befäl och manskap ute till sjöss på den tiden. Man sa ofta ”han där uppe”. Kapten var ju Gud själv.
Jag mådde fruktansvärt dåligt och kunde inte äta annat än knäckebröd på en hel vecka. Jag knäböjde på toaletten långa stunder, kanske inte så mycket för att det var en böneställning, utan mest för att det var den naturligaste ställningen för mig i det tillståndet. Min hemlängtan var svår och jag fällde många tårar och bad till Gud att ovädret skulle ta slut. När fartyget sedan låg väl förtöjt i hamn, behövde jag inte Gud längre.
– Det var mäktigt att stå där i kyrkan och lite nervös var jag naturligtvis. Det kändes riktigt, det var det viktigaste. Det var nog min bästa predikan. Den handlade om mitt sjömansliv, det jag känner för mest, och så fanns förstås vår herre i bakgrunden, säger han och skrattar.
Och det är väl oftast så med oss människor, att när allting går väl för oss, då behöver vi ingen att hålla i hand, men när vi kommer i nöd eller är förtvivlade, då söker vi tröst i Gud.
En aha-upplevelse för vännerna
Lennart Kinnander läste till styrman på Sjöbefälsskolan i Kalmar. När Rederi Nordö köptes upp hamnade han i Gotlandsbolaget, där han blev personalchef. 35 år gammal kommer han hem en januarikväll, nedtyngd av arbete efter att ha suttit kvar på kontoret sent.
– Då sa min kloka hustru: Varför läser du inte teologi och blir sjömanspräst? Det jag fick inplanterat i barndomen bland baptister fanns kanske i ryggraden och jag plockade fram det där och då.
Lennart och Eva växte upp i samma by på Öland. I tidiga 20-årsåldern möttes de igen, under en dans på Teaterkällaren i Kalmar, och gifte sig två år senare. Idag har de nio barnbarn och ett barnbarns barn.
Evas ord den där januarikvällen räckte. Han funderade hela natten. På morgonen gick han till direktören på Gotlandsbolaget och delgav honom sina planer.
– Det var den helige anden, kan man lite skämtsamt säga.
Han berättade nyheten för sina vänner vid kaffet och konjaken under en herrmiddag med några befäl på båtarna.
– Då sa maskinchefen: ”Ska du?” och ögonblicket efter: ”Fanimej, varför inte?” De uppfattade mig som en munter speleman och det var en aha-upplevelse för dem. Sedan har jag fått ställa upp i både glädje och sorg för så många inom rederiet.
Lennart fick komplettera ämnena religion, filosofi och psykologi på gymnasiet i Visby för att kunna söka in på Uppsala universitet. Samtidigt gick han ut till sjöss igen som överstyrman, där han jobbade på natturerna. När han kom i land i Visby på morgonen cyklade han till lektionerna.
– När jag sedan kom till Uppsala tänkte jag att det skulle vara enkelt att bara studera, men det var det inte. Man skulle prestera 20 poäng per termin och jag hade bara tre efter den första. Jag läste så att ögonen blödde, men kunde inte sortera ut vad som var viktigt att ta fram på skrivningarna.
Men han gav inte upp, gjorde resttentor och var klar efter två och ett halvt år.
Tro och tvivel
Det är en lördag i april 2015 och dags för stiftmässa i S:ta Maria domkyrka i Visby. En liten skara har samlats i ett avgränsat hörn av kyrkan. En av dem är en sjökapten som var med på Lennart Kinnanders allra första predikan 1975.
– Tro bygger på tvivel, säger Lennart Kinnander. Ibland undrar man över det här med Gud, hela skapelsen och lilla jag. Vad kan jag betyda i det stora sammanhanget? Men jag har aldrig tvivlat på mitt uppdrag, varenda minut som präst har det känts rätt.
Nu står han här och sjunger psalmen Det finns en väg till himmelen:
Men tvivla ej, allenast tro –
det går en bro från tro till ro
Lennarts predikan handlar om vägen till livet och han citerar en berättelse ur boken Små salta stänk om en sjöman som tycker att livet känns meningslöst, men finner mening genom en nyvunnen tro efter att ha tillfrisknat från ett blödande magsår. Sjöfolk och kyrka har alltid varit tätt sammanflätade, menar Lennart Kinnander.
Det handlar om utsattheten långt ute på ett stormigt hav och om behovet av tröst när oron, rädslan och hemlängtan tar överhanden.
Förutom gudstjänst handlar prästyrket om livets tre stora förrättningar: dop, vigsel och begravning.
– Jag gör alltid ett hembesök innan varje begravning. Jag har aldrig haft några problem att träffa familjer och prata om det svåraste. Det jag har upplevt är att det bästa är att vara sig själv. Många präster har sin egen själavårdare att lätta sitt hjärta för, men jag har inte behövt det. Jag tror att mina 17 år till sjöss har lärt mig en hel del om livet, säger han, funderar och tillägger:
– Man har två öron och en mun, det är viktigt att lyssna innan du säger för mycket. De anhöriga har ju oftast ett stort behov av att berätta.
Sjömanspräst i São Paulo och Alexandria
Att det är tio år sedan han gick i pension märks inte i hans kalender. Mobilen ringer ofta och hans före detta kollegor från åren till sjöss frågar om han skulle kunna viga, döpa eller begrava en nära släkting.
Direkt efter pensionen reste han till Costa Blanca-kusten i Spanien tillsammans med sin fru Eva, som är diakon. Där jobbade de i Torreviejas församling i två år innan de reste vidare till norra Spanien och gick en 78 mil lång pilgrimsvandring.
Lennart Kinnander har varit sjömanspräst för utlandssvenskar och sjöfolk i São Paulo i flera omgångar.
– Min fru hade haft en missionärstanke sedan hon var barn, hon ville ut i världen. Vi bestämde att vi skulle söka den första utlandstjänst som utlystes av Svenska Kyrkan i Utlandet. När jag hade varit präst i knappt ett år fick vi chansen, säger han.
I maj 1980 reste han tillsammans med Eva och deras tonårsdotter Rebecca till São Paulo i Brasilien på ett treårigt kontrakt. Sonen Christian stannade kvar i Sverige, där han skulle ta sin sjökaptensexamen. De hade sålt huset i Visby och magasinerat allt de ägde.
– En del tyckte att vi var tokiga, andra sa att vi var modiga. Vi var världens lyckligaste, säger Lennart Kinnander. När vi landade utanför São Paulo och körde genom regnskogen kände vi att här kommer vi att trivas.
När de kom tillbaka till Gotland fick Lennart en tjänst som kyrkoherde i Eskelhem. Men prästparet drömde om att resa igen och sommaren 1985 tog de tjänstledigt för att jobba i sjömanskyrkan i Alexandria i Egypten under tre år.
– Där kände jag mig som fisken i vattnet, då jag fick åka runt i hamnen och leta efter fartyg att besöka, säger Lennart Kinnander.
Saknar långa resor till sjöss
I hallen i deras hem i Visby hänger ett fotografi av Lennart och Eva som rider på kameler i öknen och här finns också kungens utnämnande av Lennart Kinnander till konsul i Alexandria. I det rosa stenhusets fönster seglar fartygsmodeller och i trädgården hörs havets brus.
Lennart Kinnander kan sakna långa resor till sjöss på tankbåtarna. Då hade man ofta trettio dygn ute på det ständigt skiftande havet från Persiska viken upp till Rotterdam. När han går på bryggan är det tyst och lugnt.
– Fyra till åtta-vakten var en behaglig vakt. Man steg upp i gryningen och kunde ta det lugnt mitt på dagen. Om det var vackert väder kunde man ligga och sola. Det var en fin och förtrolig gemenskap ombord, man fick lära sig att ta hänsyn till varandra.
Han har alltid bott nära havet, förutom i São Paulo som var några mil ifrån. Då körde de till kusten nästan varje helg. Utlandsverksamheten och sjömanskyrkan har betytt mycket för honom.
– Men jag finner mig till rätta som präst här hemma också. Mötet med människor, att man känner att man är till hjälp, är det bästa med yrket.
När Lennart Kinnander en novemberkväll 1975 kommer ut från kyrkan, där han just blivit döpt och konfirmerad, lyfter han blicken mot himlen.
– Norrsken är ovanligt på Gotland. I min enfald såg jag det som Guds tecken: Jag är med dig, don´t worry. Det har levt med mig, det där norrskenet. När jag såg det kände jag att det finns någonting ändå som vill mig väl. Jag känner en trygghet i det, att det finns någon som bryr sig om mig.
Text: Maria Molin
Foto: Maria Molin (från Skepparegillet)
och privat (från São Paulo, 2009. Eva och Lennart Kinnander på prästgårdens terrass)
