Livslång upptäcktsfärd i fåglarnas värld

Intervju med konstnären, författaren och ornitologen
Lars Jonsson

Lars Jonsson har målat fåglar i 60 år. Redan som femtonåring hade han sin första utställning på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Inspiration får han i hemmets och ateljéns närhet – det rika fågellivet i södra Gotlands öppna landskap och långgrunda stränder.

November gör sitt intåg på Storsudret med ihållande regnskurar. Det bildas djupa pölar på gräsplanen utanför hemmet i Hamra, där Lars Jonssons marinblå folkabuss står parkerad. Från fönstret i det stora kalkstenshuset från 1800-talet ser vi koltrastarna som tar sig ett bad.
– De har kommit hit i natt, och jag har sett fler rödhakar också de senaste dagarna, säger Lars Jonsson. Så här på hösten har jag koll på väder och vind. Det var mycket fåglar ett tag, men de minskade när nordvästvindarna kom och det blev kallare. Idag har vinden ändrat riktning till sydost.

Två golden retrievers, Maja och Ronja, möter mig i hallen. I trappan upp till köket hänger porträtt som Lars Jonsson gjort av de fyra barnen, som nu är utflugna ur boet. Förutom fåglar och ett och annat porträtt målar han även växter och landskap.

Lars Jonsson växte upp i Stockholmsförorten Hökarängen och var fyra år när den några år äldre grannflickan tog med honom och hans bror ut i skogen för att titta på fåglar. Sedan dess har han ritat och målat dem, i block efter block.

Det var 40 år sedan han flyttade till huset i Hamra, 23 år gammal. Som barn hade han tillbringat somrarna i Västergarn på Gotland tillsammans med sina föräldrar.
– Där väcktes intresset för stranden och dess fåglar: ruvande ejdrar, strandpipare, strandskatebon och häckande skrattmåsar vid Paviken. Det blev en fortsatt upptäcktsfärd som pågår ännu, berättar han.

– I mitt fall, som har fåglar och naturen som fält, är hösten väldigt intressant. De senaste dagarna har det kommit in snösparvar och vinterhämplingar från norr, och jag såg en flock sidensvansar idag. Det kan vara skönt med vinterns mörker och kyla, så att man får tid att smälta intrycken som man samlat på sig sedan sensommaren.

Närheten till motivet
Han pekar på folkabussen utanför fönstret, som han haft i nära 30 år.
– Ofta sitter jag och skissar eller målar där inne. Det är ett bra gömsle när man ska se på fåglar, som i morse när jag satt och tittade ut över havet i regnet. Den är så pass sliten nu att jag inte behöver vara rädd för repor när jag kör på de smala vägarna här, genom enbuskar och slånbuskage.

Så här års ger han sig ut varje dag. Han målar akvarell i framsätet och olja i bakutrymmet, där han drar ut ett säte och kan ha sitt staffli. Han öppnar dörren och tar fram sitt främsta redskap – tubkikaren. Oftast målar han plein air direkt inför synintrycket, eftersom det är närvarokänslan och närheten till motivet han vill åt.

– Nio av tio akvareller är gjorda på det viset. I vissa fall gör jag efterarbetet i ateljén, men helst inte. Jag målar min upplevelse av motivet i ögonblicket. Om man lyckas måla något snabbt i fält, tvingas man till förenklingar. Då byggs det omedvetet in någon slags känsla av det tillfälliga i bilden, säger han och fortsätter:
– Det är något magiskt med ljuset i stunden, som jag inte kommer åt i efterhand. Det är svårt att sitta och skapa en autentisk ljussituation inomhus, eftersom det händer saker runt omkring: ljus som återspeglas under fågelns buk eller när vinden burrar upp fjädrarna. Det händer saker hela tiden i naturen som ger liv åt bilden. Det är viktigt att fånga det som är liv och upplevelse, att få in det i själva konsten – det är det som är motivet.

Fåglar är undflyende karaktärer – de är eteriska, de lyfter och försvinner. Ett snabbt möte och så är de borta. Ofta åker han iväg på vinst och förlust. Han har vissa ställen i omgivningarna på Storsudret där han vet att han brukar se mycket fåglar: Yttre Stockviken, Faludden, Hamrakusten och Hoburgens alvarmark och fria vyer.

– Motiven kan dyka upp lite varsomhelst, säger han. Plötsligt kan jag få syn på några ripor på en plöjd åker, som får mig att stanna till vid vägkanten och titta i tubkikaren. Jag ser valörer, ett speciellt ljus den här dagen och kan bli stående där några timmar fast jag hade tänkt åka någon annanstans.

Första utställningen som tonåring
Under sommarhalvåret jobbar han och hans fru Ragnhild intensivt med museum, kafé och trädgård på Vamlingbo prästgård några kilometer härifrån. Prästgården, numera ett av Gotlands främsta besöksmål, köptes 2003 av Heligholm Utvecklings AB från Svenska kyrkan, och museet öppnade året därpå. Sedan förra året ägs den av Lars Jonsson och drivs i regi av honom och hans familj.

För ett år sedan kom hans bok Vinterfåglar (Bonnier Fakta, 2015) ut, där han blandar snabbtecknade skisser och mer detaljrika målningar med berättelser om fåglarnas egenskaper. Många av fåglarna i boken har han studerat genom panoramafönstret i sin ateljé. En intensiv målarperiod kan följas av en mer sökande.

– Det handlar om att hitta tillbaka till en känsla. Den kommer inte riktigt på beställning. Jag har lärt mig under åren att om jag är ute mycket så börjar idéer och motiv växa fram, jag börjar se saker och sedan kan jag aktivt börja skissa, berättar han.

Många av motiven i Vinterfåglar är småfåglar som sitter i vackra miljöer.
– Det kanske var ett sätt att försöka återknyta till det som jag jobbade med när jag var i 20-åldern, säger han. Ibland kan det vara en saknad av en viss känsla långt tillbaka i tiden som man vill återkomma till.

Under en praoperiod på högstadiet skulle Lars rensa ogräs i ett växthus. Han bad sina föräldrar om att få skolka och istället åka till Naturhistoriska riksmuseet och måla fåglar. När han satt där på en pall och studerade en uppstoppad fågel kom en intendent förbi och frågade om han kunde visa några fler teckningar och målningar som han gjort. Det blev en utställning på museet och en stark uppmuntran för honom att fortsätta på det spåret. I samband med utställningen träffade han konstnären och naturskildraren Gunnar Brusewitz, som blev hans mentor.
– Han tittade på mina grejer och sa: ”Det här kan du leva på”, berättar Lars Jonsson.

Efter gymnasiet reste han runt några månader i Afrika med en folkabuss tillsammans med sin bror. När han kom hem vikarierade han som teckningslärare. Han sökte in på Konsthögskolan i Stockholm, men blev inte antagen. Lars funderade på att studera biologi eller zoologi på universitetet då han fick en förfrågan om att börja arbeta med ett projekt med fälthandböcker över Europas fåglar. Resor till olika platser i Europa följde, då han studerade fåglar som han tecknade och målade. Böckerna kom ut i fem delar på flera språk och han fick renommé som fågelmålare ute i världen. Senare arbetade han om dem och även fälthandboken Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern (1992) blev en stor framgång både i Sverige och internationellt.

Fåglar som instrument
– Fåglar har alltid varit starka symboler och figurerat i litteratur och bibliska sammanhang, säger Lars Jonsson. De är förknippade med drömmar och frihet. De är lättillgängliga – fåglar finns överallt. Deras livshistoria och förmågan att flytta är fascinerande, liksom fjäderdräkten med fantastiska färger och mönster.

När han ska fånga en fågels uttryck tittar han direkt på ansiktet. Han söker ett uttryck som man kan projicera mänskliga känslor och upplevelser på.
– För mig är varje fågel en enskild individ. De flesta bilder jag gör är en ensam fågel. Om det är flera fåglar med så är det ofta en som man möter blicken på, som uttrycker någon slags känsla.

Om Lars Jonsson gör två eller tre fåglar som sitter i en grupp kan bara placeringen av kropparna intill varandra indikera att två är nära och en är lite distanserad från dem. Om det är två fåglar som står tätt så är det ett par, en relation som kan sätta igång tankar. Det handlar också om relationen mellan fåglar och människor. Vem har inte blivit förtjust i en speciell fågel, som man ser i en park eller i en trädgård. Plötsligt sitter den där utanför fönstret och tittar på en.

– I grunden kan man väl säga att fåglar är mitt instrument där jag försöker uttrycka mig själv, säger han. För mig handlar det om tidiga upplevelser, minnen som jag kanske bearbetar, men som jag inte kan sätta fingret på exakt vad det är. Därför vill man hela tiden jobba vidare och se. Det blir ju väldigt lätt att säga att jag målar fåglar för att de är så vackra. Det är någonting djupare som man söker. Jag gör någon färgkombination, något uttryck, och kan känna att något berörs inom mig på ett abstrakt, känslomässigt plan.

Han fotar fåglarna också, men målar aldrig enbart efter fotoreferens eftersom betydelsefull information går förlorad: valörer, fjädrarnas fluff och ljuset. När han inte målar fåglar på Storsudret reser han gärna till platser som påminner om Gotlands öppna kustnära landskap. Stäpplandskap och tundra intresserar honom och han har bland annat gjort resor till Sibirien, Alaska och Antarktis.

Följer sin känsloinstinkt
Bruno Liljefors blev en förebild för Lars Jonsson när han började måla mer med olja. Han visar mig en målning, en studie av ett snölandskap av Liljefors, som hänger på stenväggen i vardagsrummet.
– På 1800-talet såg det ut som bomull när man målade snö, eftersom konstnärerna stod i ateljén. Liljefors är formad av sena 1800-talets impressionism och plein air, att se och tolka synintrycken, säger han och går närmare målningen.
– Ser du de här lila tonerna? Hur han fångat snödiset som ligger på enen. Titta på formen, det är små medel – men det känns så väldigt mycket snö. Jag kan få en mäktig upplevelse av att han står där och tittar direkt ute i naturen. Just nu upptäcker han vilka färger som skapar den här utomhuskänslan.

En annan inspiratör är mentorn Gunnar Brusewitz. 1970 kom hans Skissbok ut. Lars Jonsson var 18 år och tog starkt intryck av den. Än idag arbetar han med skissböcker, där han samlar studier av fåglar, landskap, olika ljuseffekter och kompositioner.

Jag följer med till den rymliga ateljén någon kilometer från hemmet, som han haft sedan slutet av 80-talet. Där visar han teckningar och akvareller i lådor som han sorterat efter årtal, plats eller fågelart. Två akvareller av en fiskmås fångar hans intresse.
– Jag är nöjd med det ena ansiktet, inte det andra. I den här målningen har jag hittat personligheten och uttrycket, medan den andra är opersonlig och distanserad.

På gräsmattan utanför ateljén har Lars Jonsson en matplats för fåglarna, ett utmärkt ställe att komma nära och studera dem. Bortom buskarna och träden finns ett stort fält innan strandängen och havet tar vid.
– Min slutsats efter några decenniers målande är att man egentligen bara kan följa sin egen känsloinstinkt på något sätt. Känner man starkt för att måla vissa saker, blir man berörd av att se vissa motiv som man vill förmedla, så är det faktiskt det enda man kan göra. Man måste vara ärlig mot sig själv, det är det viktigaste. Då hittar man sin alldeles egna röst och uttryck.

Text: Maria Molin
Porträttfoto: Rebecka Jonsson