Intervju med illustratören, barnboksförfattaren, grafiska formgivaren, animatören och konstnären Kenneth Andersson
I sin ateljé i Vall arbetar Kenneth Andersson för svenska, brittiska och amerikanska uppdragsgivare inom tidnings-, reklambyrå- och förlagsbransch. Sedan 25 år tillbaka gör han bilderböcker, pekböcker och animerad film. Parallellt arbetar han med egna konstnärliga projekt – en bildvärld där underfundig humor bor granne med svärta i ett grovhugget och avskalat formspråk.
Ateljén i Vall är filmisk där den tornar upp sig i utkanten av trädgården till huset där Kenneth Andersson bor tillsammans med sonen Erik. Genom de höga gavelfönstren ser han ut över en vidsträckt åker där skogen avtecknar sig i horisonten som ett havsband mot den stålgrå himlen. Det bländande vita ljuset som väller in på arbetsbordet reflekteras i snövidderna utanför. På bordet bor hans idésamling innanför läderpärmarna i högen med Moleskine-böcker i olika färger.
– Förr slängde jag alla skisser, det är först på senare tid jag har använt mig av skissblock som jag ritar oavbrutet i och sparar. När jag får ett nytt uppdrag kan jag bläddra i dem som en fram- och tillbakarörelse för att sätta igång idéprocessen, säger han.
Förutom teckningarna skriver han ner enstaka, till synes slumpartade ord.
– Det behöver inte betyda så mycket, ett ord kan låta och se bra ut – och det kan leda till nya idéer. Ett tag var jag helt besatt av skissblocken och hade alltid ett i fickan, nästan som en dagbok.
Han lägger snart sista hand vid illustrationerna till två lättlästa ungdomsböcker med den gemensamma övertiteln ”Stjärnor och planeter”, som kommer ut på Rabén & Sjögren i vår: ”Hemma i rymden” och ”Språkomaten” skrivna av Mats Wänblad. Spåren av arbetet dröjer sig kvar på fingrarna i form av svarta stänk. Kenneth Andersson tecknar nästan alltid för hand – skisserna i blyerts, originalen i tusch som han målar med pensel, för att sedan färglägga bilderna i datorn.
Ett annat uppdrag som han arbetar med i ateljén just nu är grafiskt handskrivna bokstäver och små illustrationer med olika uttryck för en engelsk reklambyrå.
– Grunden för mig är pensel och tusch, som jag återkommer till hela tiden, vare sig jag gör collage, illustrationer eller målningar, säger han.
Intill det stora arbetsbordet vid fönstret finns ett mindre och högre bord där han kan stå och teckna och på den persiska mattan i mitten av rummet står ännu ett skrivbord med datorn.
Intresset för musik tar plats i ateljén i form av ett trumset. Kenneth har tidigare spelat trummor i ett popband.
– ”Kan vi inte göra en sån där far och son-grej”, sa Erik till mig en dag. ”Du kan väl lära mig att spela trummor?” Då tänkte jag att det var dags att köpa ett nytt trumset och letade länge efter en Ludwig, jag kan inte ha något annat märke, det är samma sak som med Fender-gitarrer, säger han med ett leende.
Bild och musik är tätt sammanflätade för honom, som en röd tråd hela vägen från barndomen till idag.
– Vi var ett gäng kompisar som träffades och lyssnade på musik och ritade när jag var barn. Än idag lyssnar jag alltid på musik när jag tecknar, allt möjligt men mest pop, berättar han.
Intresset för att uttrycka sig i bild vaknade tidigt i barndomshemmet i Örebro, där han växte upp med två yngre systrar.
– Jag läste mycket serietidningar som barn, främst Läderlappen och senare Tintin, som jag och mina kompisar gick och köpte i affären och lånade av varandra. Sedan satt jag och ritade av seriefigurerna och glädjen i att teckna har funnits med mig sedan dess, säger han och tillägger:
– Vi hade inte så många bilderböcker hemma när jag var liten, men en av dem som jag har kvar är Tove Janssons ”Hur gick det sen?” Lustigt nog kunde vi bara läsa halva boken, eftersom andra hälften var på finska. Den är helt sönderläst, jag tyckte den var så spännande.
Efter gymnasiet fick Kenneth jobb på Liljedal reklambyrå i Örebro och när han kom in på utbildningen i grafisk design på Berghs i mitten av 1980-talet flyttade han till Stockholm.
– Det var en väldigt rolig och extremt intensiv utbildning. Under åren på Berghs började jag förstå vad de ville ha, att det var idéerna som var viktiga, säger han.
Efter studierna kom han tillbaka till reklambyrån i Örebro som AD, och började även frilansa som illustratör i Stockholm, dit han till en början pendlade innan han flyttade igen.
– Jag tog min portfolio under armen, gick runt till olika reklambyråer och fick uppdrag nästan med en gång.
Han fick en plats på Rithuset i Stockholm, som fungerade lite som dagens agenturer, en inspirerande miljö där han kom i kontakt med andra illustratörer. Idag är han representerad på Söderberg agentur och den engelska agenturen Eyecandy Illustration.
– Ibland får jag också amerikanska uppdragsgivare, som tar kontakt med mig direkt. Det är en stor skillnad mot när man började – det är betydligt lättare att få internationella uppdrag nu för tiden.
Han beskriver sig själv som ”en pendlande person”, en som inte riktigt kan lämna en plats bakom sig. När han började frilansa i Stockholm spelade han fortfarande i ett band i Örebro och pendlade mellan städerna. Sedan tolv år tillbaka pendlar han mellan hemmet på Gotland och uppdragsgivare i Stockholm, där han nu söker efter en ny frilansstudio efter att ha lämnat sin gamla på Block Stockholm på Södermalm. Två dagar i veckan är han i huvudstan och ”springer omkring” mellan olika möten på kaféer och förlag, som han beskriver det själv.
Varannan vecka träffar han ”Pino-gänget”, det vill säga författarna och pedagogerna Eva Pils och Agneta Norelid som står bakom idén till karaktären. Sedan första boken om Pino kom ut 2002 har det blivit ett 20-tal böcker om björnen som även dykt upp i tv, på bio, dvd och som kramdjur.
– Det började med en interaktiv saga på cd-rom med en nalle som huvudperson. Från början var målgruppen barn med speciella behov, men vår idé var att den skulle kunna läsas för alla barn, som steget efter pekbok, berättar Kenneth.
Gorillan från pekboken ”Lilla Pussboken” hänger inramad på väggen ovanför ett fönster i ateljén.
– Den trycks om i nya upplagor hela tiden. Det är jätteroligt, säger han.
Stötnisse, Ufo och Yoyo är andra kända barnboksfigurer som Kenneth Andersson illustrerat. Han har fått flera priser inom illustration och formgivning, såsom Guldägget, Kolla, The Critic´s Award in Images 30, Best of British Illustration och Svensk bokkonst.
– Det roligaste priset att få var nog Svensk bokkonst, som jag fick för både ”Lilla Monsterboken” och ”I Stockholm med öppna ögon”, skriven av Thomas Halling, båda utgivna av Alfabeta. Critic´s Award i England var också kul att få såklart.
Oavsett om han gör egen fri konst eller illustrationer på uppdrag, rör han sig i en populärkulturell bildvärld. Hans inspiratörer är förutom ”en miljon serietecknare” även konstnärerna Joan Miró, Paul Klee och Man Ray.
– Hela avantgarde-gänget från den här tiden, det tidiga 1900-talets modernism, är jag fascinerad av och har läst mycket om. De är konstens The Beatles, om du förstår vad jag menar, säger han.
På väggarna hänger flera av hans konstnärliga verk, vissa ställde han ut här i ateljén för några somrar sedan, andra har nyligen blivit till. Uttrycket är ofta grafiskt, illustrationer på dukar och kartong, tvådimensionella inom ram och som skulpturala verk med både abstrakta former och figurer.
– Jag tycker om att göra tavlor av skräpmaterial, som den här rostande plåtskylten eller den här, säger han och visar upp ett använt brevpaket där han tecknat och målat mellan frimärken och adressetikett.
Min blick fastnar vid en pappershög i utkanten av skrivbordet, som väcker associationer till barndomens pärlband av tuschteckningar i ritblock efter ritblock.
– Jag gillar verkligen det här papperet, som jag hittade på Ica Maxi, känslan i det som för tankarna till barnteckningar. Det är skisser till ett konstnärligt projekt som jag går och drömmer om – får se vad det blir av det, säger han och fortsätter:
– Jag har inte så många rutiner, mer än att kaffet är viktigt och att jag styrs av deadlines hela tiden. Även när man gör egna projekt får man se till att sätta en deadline, så att det blir av. Jag satsar på en helgutställning här i ateljén i sommar.
Tanken är att göra monokroma tavlor, stora bilder i akryl och tusch, det var länge sedan han målade i så stort format.
– För några år sedan gjorde jag svartvita grafiska affischer till Galleri Pascal i Stockholm, där jag ställt ut. Nu tänkte jag försöka översätta dem till målningar, andra bilder men i samma anda – delvis abstrakta och delvis nästan som urspårade barnboksteckningar, säger han.
Text och ateljéfoto: Maria Molin
Övriga bilder: Kenneth Andersson
