En rebells berättelser

Från barndomens fantasivärldar till verklighetens bilder. Det var en ren slump att Karl Melander blev fotograf. Sedan 20-årsåldern lever han i en värld av bilder.

Han har jobbat på landets stora kvälls- och morgontidningar, på lokalpress och på teve. Redan 1986, 28 år gammal, prisades han som ”Årets fotograf” och 2008 tog han ”Årets bild” på en etanolfabrik i Brasilien. 2012 var han nominerad till en guldspade för reportagen i Sydsvenska Dagbladet om papperslösa flyktingar i Malmö, då Grävande journalister höll sin årliga gala.

Nu känner Karl Melander att han hittat hem. Hem till Gotland, hem till månadsmagasinet Horisonts granskande journalistik med långa reportage, personporträtt och en stor satsning på bild. Vi sitter på Horisonts redaktion på Öster Centrum i Visby, där han jobbar en stor del av tiden samtidigt som han tar andra frilansuppdrag.
– Det finns en trygghet i publiceringen och jag kan bygga upp ett eget språk som är unikt för Horisont, säger han och fortsätter:
– Vi har ett bra samarbete med inbördes respekt som gör att ingen tvivlar på den andra. Vi hittar historier tillsammans.

Varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.

Det är den polska poeten och Nobelpristagaren Wisława Szymborskas ord. Jag tänker på dem när jag hör Karl Melander berätta om slumpens spel och om ödet. För han tror på ödet: ombord på färjan från Gotland när han fick platsen bredvid den som kom att bli hans stora kärlek. Alla viktiga brytpunkter och personer han mött i sitt liv, som lärt honom saker och tagit honom vidare.

– Det är ödet att jag är här också, säger han och gör en yvig gest över kontorsrummet där redaktionen sitter samlad.
– Jag tror att man hittar de där platserna och människorna, som GT:s redaktionschef Rune Jacobsson. Jag brukar säga att han adopterade mig då jag pryade där på gymnasiet. Han blev min mentor och läromästare.

Men det var slumpen, inte ödet, som gjorde att han blev fotograf, hävdar han bestämt.
– Jag gick till sjöss en tid när jag var 16 år och kom till Tokyo med en kylbåt som fraktade apelsiner. Flera av mina kompisar fotade och berättade att det var billigt att köpa en kamera där. En Olympus OM1 blev min, säger han och tillägger:
– Det fanns inte en tanke på att det skulle bli mitt yrke. Jag kommer från en värld där alla jobbar med händerna, med lantbruk.

Karl Melander gick social linje på gymnasiet när han mönstrat av båtarna och bestämt sig för att ta steget i land. Han började göra inhopp på Gotlands Tidningar och uppmuntrades att gå fotolinjen på Folkhögskolan i Hemse.

Ett internationellt språk
Karl, eller Kalle som de flesta säger, växte upp på en lantgård i Havdhem socken på södra Gotland. Där byggde han som barn sina egna fantasivärldar och redan då väcktes behovet av och fascinationen för berättelser. Han var yngst med fyra betydligt äldre syskon och var ofta ensam under uppväxten.
– Jag hade en enda bok som barn, som handlade om ett lodjur. Den läste jag säkert tusen gånger. Jag fick hitta på egna berättelser. Jag var en busig unge med väldigt mycket fantasi, säger han.

– Precis som den här tjejen var jag!
Han pekar ivrigt på en bild på datorskärmen. En liten flicka åker skateboard på en tågstation i Kina, ett projekt som han gjorde för Rädda Barnen. Hennes blick rakt in i kameran, en spegel av hans egen.
– Det är inte svårt att fota ett sådant barn, för man hittar varandra utan att behöva prata. Känner igen. När man ser bilden vet man att det är en helt ostyrig unge, säger han.

Karl Melander har tre barn, som är vuxna idag. Under 90-talet drev han en gård i Hablingbo med sin dåvarande hustru. Efter uppbrottet från gården och äktenskapet arbetade han ett tag på GT igen och reste sedan ut i världen, till Haiti, Brasilien och Ghana med sikte på att synliggöra orättvisor och miljöförstöring. Han visar mig några av sina bilder som betytt något alldeles särskilt för honom, som gett honom insikter och varit början på en ny inriktning i yrkesbanan. En av dem är en bild som tagits vid en morgonbön på en flickskola på Haiti 2004. Han vikarierade då som bildredaktör på Dagens Nyheter, men resan var hans eget projekt.

– Det kom en orkan den hösten som dödade hundratals på Haiti och det blev en notis i DN. Dagen därpå svepte samma orkan in över Florida och tre människor omkom. Då gjorde DN ett uppslag. Jag kände att jag måste berätta mer om Haiti, om de utsatta människorna där, säger han.
Han kom i kontakt med en frilansskribent som hade varit på Haiti innan, Gunilla Kinn. De reste dit tillsammans flera gånger.

– Jag insåg att bilder är ett internationellt språk, som inte är bundet till ett land eller ett språk som du själv förstår. Du kan uttrycka något som alla förstår. Jag fortsatte att resa och gjorde bland annat jobb för en brasiliansk tidning. Mina bilder fungerade ju lika bra i deras värld som de gjorde i Sverige, säger han och tillägger:
– Jag insåg också att jag genom att medvetandegöra och berätta de här historierna kan påverka och förändra.

En av historierna som han berättat i bilder och som påverkat och förändrat inställningen hos många är ett reportage som han gjorde om elektronikskräp i Ghana 2009. Reportaget publicerades i Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.
– Det är verkligen hemskt att använda vissa länder, som Ghana, som soptippar. Det vi gör här hemma påverkar andra långt bort och det som är billigt här skapar ofta dåliga villkor för andra, säger han och fortsätter:

– Innan det reportaget gjordes fanns det ingen lag i Sverige som förhindrade export av icke fungerande elektroniskt material, nu finns det en sådan lag. Folk fick upp ögonen för det här. Jag tror ingen hade haft en tanke på att det fanns barn i Afrika som skalade ur elektronikprylar och brände dem för att få loss koppar.

Han visar en av de starka bilderna. En grupp ungdomar har sopat undan elektronikskräp för att det ska kunna bli en fotbollsplan, på samma sätt som man sopar undan snön i Sverige för att kunna spela bandy på en isrink.
– Det handlar om att hitta och sedan förhålla sig till de människor som är utsatta på ett sätt som gör att de blir värdiga. De vet inte hur fel det är och kan inte påverka. Man måste förhålla sig väldigt respektfullt mot dem, säger han.

Hur får man folks förtroende så att man kan komma nära och fotografera?
– De bodde på tippen. Jag gick ett varv runt den varje morgon vid exakt samma klockslag. Det gick två eller tre dagar innan någon frågade vad jag gjorde där. Sen fick jag vara med. Det lättaste är när de tar kontakt, att man finns där tills de blir tillräckligt nyfikna, svarar han.

Närvaro och problemlösning
En annan bild som betytt mycket för Karl Melander är ett foto han tog några timmar efter att statsminister Olof Palme hade blivit skjuten på Sveavägen i Stockholm den 28 februari 1986. Han var vikarie på Expressen och jobbade den natten.

– Det var också en upplevelse av att bilden är värdefull och kan berätta något. Jag litar på min intuition och känsla. Då blir det något oväntat och annorlunda. Den här bilden är tagen bakom och utanför folkmassan där jag fångade in något som tydliggör händelsen och berättar på ett väldigt enkelt sätt. Man kan känna igen sig i omfamningen, i känslorna av sorg och vanmakt som den förmedlar.

Han bläddrar vidare i arkivet och visar en bild med nutida datering. Förra sommaren gjorde Horisont ett porträtt av författaren Håkan Nesser vid hans hus på Furillen.
– Jag har alltid känt mig som en ganska usel porträttfotograf, säger Karl Melander.
– Det var en brutal omställning i huvudet för mig att göra det här. Förut har jag tänkt att man ställer folk på en viss plats och tyckt att det var lite jobbigt, att man tar deras tid på något sätt. Med Håkan Nesser tänkte jag att jag tillbringar tid med honom och så ska jag försöka ta bilderna som det kommer, berättar han och fortsätter:
– Jag sa till honom att nu går vi ut och tar lite Anton Corbijn-bilder.

Han skrattar till. Det gör han lika ofta som han är allvarlig och begrundande, svårmodig enligt honom själv.
– Med åren har jag blivit gråtmild, jag gråter som fan hela tiden, säger han och skrattar igen innan han återgår till bilden.

– Sen blev det ju så, åt Corbijn-hållet. Jag följde med honom till de platser som han själv valt ut, vi pratade om allt möjligt och det var första gången jag tänkte att det får ta tid. Sedan dess har jag gjort porträtt på det sättet och bestämmer inte i förväg hur det ska se ut. Det får bli som det blir.

Han menar att det viktigaste av allt i rollen som fotograf är närvaron, att vara med i ögonblicket.
– Jag är inte bara en betraktare av en människa, utan delaktig fysiskt och mentalt. Det är den kontakten som gör att man får dem att leva på bild, säger han.

Han är en problemlösare och tycker det svåraste är att bemöta personer som man inte får en bra kontakt med.
– Då måste man klura ut hur man ska göra i stunden. Man måste försöka ta sig runt det, en riktig utmaning, säger han.

Att kunna läsa kroppsspråk är också väldigt viktigt, menar han.
– När man inte kan språket, så är kroppsspråk internationellt. Jag tror att det växer fram som en kunskap. Först tänker man inte på det, det är som en intuition, sen kan man lära sig hur folk rör sig.

Punken som följeslagare
Ett pågående projekt handlar om Gotlands sydligaste socken Sundre, som kanske blir en bok.
– Socknen var en av de fattigaste på ön förr och nu finns det enbart dyra fastigheter där, en ort för rika människor. Det är kontrasterna jag vill fånga. När jag kom tillbaka från Malmö och mitt jobb på Sydsvenskan kände jag att jag ville göra något som var mycket Gotland, berättar han.

Det var fyra år sedan som han var tvungen att sluta på Sydsvenskan på grund av arbetsbrist. Det var med sorg som han lämnade sitt drömjobb, där han fått arbeta med långa projekt med duktiga medarbete.

En av hans förebilder är den isländska fotografen Ragnar Axelsson, som enbart fotar på hemön.
– Jag tänkte att kan han göra det på Island så kan jag göra det på Gotland. Det tog ett tag innan jag hittade till det här, säger han.

Han visar mig andra typer av bilder, som han också brinner för: produktbilder då han får arbeta mer med teknik och form och så mingelbilderna: gästerna på Landshövdingens 60-årskalas och författarna på deckarfestivalen Crimetime.
– Det gäller att skapa stämning, att hoppa lite själv om man vill få andra att hoppa. Jag kramar och busar lite med dem. Det är som en föreställning, säger han.

Han menar att det gäller att få folk att känna sig lugna och trygga, så att de kan återgå till det de höll på med.
– Så fort du går in i ett rum förändrar du något. Sen kan du vara på ett sätt som gör att allt ändå är som det brukar.

Andra förebilder är fotograferna Christopher Morris: ”för att han har en fantastisk förmåga att få in så många berättelser och känslor i sina bilder” och Martin Parr: ”för att han är galen och skruvad”.
– Framför allt vill jag väcka känslor, få människor att känna. Och för att kunna förmedla något till någon annan måste man själv känna, säger han.

Punken har alltid varit viktig för Kalle. Han växte upp med den musiken och den jämnårige Joakim Thåström har alltid varit en sorts själsfrände och idol.
– I hans musik speglas mitt eget trots mot övermakten och min oförmåga att vara underdånig gentemot auktoriteter, säger han.

I punken finns också paralleller till hans journalistiska patos: att uppdaga orättvisor och synliggöra de utsatta i samhället. Och liksom Thåström berättar han om olika människoöden.

Så fortsätt fortsätt å va rebell,
Fortsätt fortsätt å va dej själv,
Fortsätt fortsätt å va rebell!

(”Vad Skall Du Bli?”, Ebba Grön)

Text: Maria Molin
Foto: Karl Melander
Porträttfoto på Kalle: Klara Waldenström