Intervju med författaren Jakob Ringbom
Han snubblade över John Bauers livsöde av en slump, så som över en knotig rot i skogen som gömmer en underjordisk skatt. I höstas kom Jakob Ringboms historiska roman Öster om sol, väster om måne ut, om konstnären vars illustrationer flera generationer växt upp med i sagosamlingen Bland tomtar och troll. 2018 är det hundra år sedan han miste livet i Vätterns mörka djup.
Det är en sen måndagseftermiddag i december när vi möts i Almedalsbibliotekets foajé, omgivna av ett mjukt sorl från kaféborden intill och Visby inbäddad i snö och mörker utanför de höga fönstren. Jakob har kört den hala landsvägen från Hemse, där han jobbar som lärare, till kvällens författarsamtal, då han ska berätta om och läsa ur sin nya bok Öster om sol, väster om måne.
– Den enda Gotlandsanknytningen som boken har, förutom att den är skriven här, är att John Bauer var på semester på ön i knappt en vecka år 1913, säger han.
Han besökte John Bauers hemtrakter utanför Jönköping i ett helt annat ärende. När han fick reda på att konstnärens hus fanns i närheten blev han nyfiken och tog en promenad dit, till Björkudden vid sjön Bunn strax söder om Gränna.
– Då visste jag bara att John Bauer målade sagomotiv och att han hade omkommit i en fartygskatastrof på Vättern, säger Jakob Ringbom.
Här i stillheten och ensligheten, omgiven av den täta granskogen, jättelika rotvältor och mossbeklädda stenar som han kände igen från illustrationerna, väcktes intresset och fantasin som växte till hans tredje roman Öster om sol, väster om måne. Även de två tidigare romanerna Jeanne. Av rädsla för eld och När äppelträden blommar har han spunnit kring en historisk person eller händelse. Den första handlar om det franska nationalhelgonet Jeanne d´Arc och den andra om Hansa-katastrofen 1944, då den gotländska passagerarbåten S/S Hansa träffades av en sovjetisk torped och sjönk och där Jakobs farfar var en av de omkomna i besättningen.
Eftersom han var mitt uppe i manusarbetet till sin debutroman Jeanne. Av rädsla för eld dröjde det några år innan han satte igång att forska i John Bauers liv och verk. 2015, då han påbörjade arbetet med sin tredje roman, började han gå igenom biografier och den intensiva brevväxlingen mellan John och hans fru Esther Ellquist, som finns bevarade på Kungliga biblioteket i Stockholm. Esther och John gick på Konstakademien samtidigt och deras kärlekshistorias berg-och-dalbana står i fokus i romanen.
– Esther är Johns sagoprinsessa och hans livs stora kärlek. Hon är en förlaga till de prinsessor som syns i Bauers konst genom åren, som prinsessan Tuvstarr vid skogstjärnen, en av hans mest kända bilder, säger han och fortsätter:
– Jag hade större behållning av de personliga breven, där man får ta del av bådas perspektiv, deras tankar och känslor för varandra, än biografierna som främst handlar om Johns konstnärskap. Jag insåg undan för undan hur Bauers liv följde en perfekt dramaturgisk kurva och förstod också att han led av depressioner till och från under större delen av sitt liv, som innebar inre konflikter, tvivel och sviktande självkänsla, säger han.
Jakob skildrar de sista veckorna i John Bauers liv, med tillbakablickar. Nutid och historia möts då han 36 år gammal står och väntar på kanalångaren Per Brahe i Gränna tillsammans med sin fru Esther och deras son Bengt, som de kallar ”Putte”, en novemberkväll 1918, på väg från Småland till ett nybyggt hus Stockholm. Det som ska bli samtliga passagerares och hela besättningens sista färd, då fartyget förliser i stormen strax utanför Hästholmen. John Bauer hade vid den tiden tröttnat på att måla sagomotiv och var mitt uppe i ett sökande efter nya konstnärliga uttryck.
– Vart var hans konstnärskap på väg? är en fråga vi ställer, men aldrig kommer att få svar på, säger Jakob.
Han berättar om John Bauers sista målningar där mörkret inom honom lyser igenom och där hans troll förvandlats till monster. Nästan allt går i blå toner, i stället för de varma umbra- och ockrafärgerna från hans tidigare illustrationer.
– Boken bygger på historiska fakta och konversationerna är till viss del baserade på brev och saker som jag vet att han sagt eller tänkt. Mitt arbetsfält där fantasin fått spelrum är det vi inte vet om John Bauers liv, luckor som jag fyllt med mitt eget DNA, säger han.
– Det mest spännande i den här processen var att jag fick kontakt med Johns brorsdotter, Margaretha Blomberg Bauer, som är i 80-årsåldern idag, berättar han sedan entusiastiskt.
I hennes hem i Falköping fick han sitta i konstnärens möbler från hemmet på Björkudden och lyssna till en mer nyanserad bild av hans personlighet.
– Hon menade att han inte var så genommörk i sinnet som jag hade trott, utan tvärtom oftast glad, men att han då och då föll ner i de här depressionerna, säger han och tillägger:
– Jag frågade om det var okej för henne att jag skrev den här boken om hennes farbror. Inte för att jag behövde be henne om lov, men det kändes ändå som ett erkännande när hon hade läst boken och sa till mig att hon tyckte mycket om den.
Jakob Ringboms skrivande tog avstamp i musikens värld, med en lång rad låttexter som han skrev i 20-årsåldern. Efter att ha sett Luc Bessons film Jeanne d’Arc från 1999 väcktes intresset för historia och religion, som han började läsa på högskolan i Visby, och som några år senare resulterade i en magisterexamen i både historia och religionsvetenskap.
– Jag blev så fascinerad av Jeanne d’Arcs livsöde: den lilla människan som gör ett så stort avtryck och offrar livet för det hon tror på – den perfekta hjälterollen, säger han och fortsätter:
– Där har jag ingen spärr. En normal person kanske nöjer sig med att läsa en biografi om någon intressant person, men jag blir helt uppslukad och måste ta reda på mer, förstå mer, snöa in ordentligt – så har jag varit sedan jag var liten.
Det var när han skrev uppsatser på högskolan och satt där i ensamheten omgiven av travar med böcker och letade fakta som han upptäckte glädjen i skrivarprocessen.
– En kurskamrat frågade mig om jag inte skulle prova på att skriva prosa. Det gjorde jag och blev helt fast. Sedan dess kan jag inte sluta, säger han.
Säg till mig att det är omöjligt, och jag lovar att jag kommer att försöka, sa han när han sommarpratade på Radio Gotland för några år sedan, då han just skrivit och gett ut sin första roman. Jakob Ringbom bor i närheten av sitt barndomshem i Hamra på södra Gotland tillsammans med sin sambo Nina och deras tvååriga son i ett hus från 1800-talet. Sedan sommaren 2013 driver han och Nina, som är kock, den familjeägda Hamra krog, där deras gemensamma intresse för Frankrike har fått blomma ut i en fransk bistro.
– Jag brukar säga att mitt sociala konto är tömt i augusti. Då har jag pratat hela dagarna tre månader i sträck och det är skönt att återuppta skrivandet i september, säger han.
Han börjar i regel på ett nytt kapitel varje dag, så att han först får ramen till berättelsen klar för sig. Efter en månad har han 30 kapitel i datorn och då kan ett kapitel bestå av en enda mening medan ett annat kan vara 20 sidor. Senare i arbetsprocessen går han tillbaka och fyller i luckor och gör mer research om det skulle behövas. Efter en månad eller två är råmanuset färdigt.
När han skulle skriva sin första roman Jeanne. Av rädsla för eld reste han till Frankrike, till Jeanne d´Arcs hemby Domremy-La-Pucelle i Lorraine, för att göra research. Här skrev han det första kapitlet och återvände senare för att avsluta manuset och skriva det sista kapitlet på samma plats.
– Det var häftigt att gå in i kyrkan där hon döptes med vetskapen om att hon befunnit sig där inne under samma valv för 600 år sedan, säger han.
Snart är det dags att ta sig an nästa historia. För att orka med det krävande manusarbetet, med många stillasittande timmar framför datorn hemma i Hamra, kopplar han av ute i garaget där han renoverar gamla Citroën-bilar.
– Jag har hittat en sorts vila i det. När jag känner att jag kört fast i skrivandet går jag ut och skruvar på något – ofta händer det att man får nya infallsvinklar då, säger han.
Eller så promenerar han, så som John Bauer gjorde dagligen i skogslandskapet runt Jönköping, för att inspirationen skulle komma tillbaka och fantasin få flöda fritt. Storsudret är Jakobs Björkudden.
Text: Maria Molin
Foto: Emily Evans / EMJO Collaboration
Bokomslag: Sjösala förlag