Intervju med musikern och skådespelerskan Clara Strauch
Poetiska, sårbara och personliga texter om förlust och att släppa taget om illusioner för att kunna hitta hem till sig själv. Singer-songwritern Clara Strauchs kommande debutalbum ”Persephone” handlar om hennes resande mellan två hem: Gotland och New York, men också mellan mörker och ljus. Här följs vintrigt piano och stråkar av somrig amerikansk folkmusik på gitarr – ett möte mellan två världar.
När hon berättar att hennes debutalbum har titeln ”Persephone” ser jag prerafaeliten Dante Gabriel Rossettis 1800-talsmålning ”Proserpine” framför mig. För det är något hos henne som påminner om den unga kvinnan på målningen, gudinnan med sitt grekiska och romerska namn. Drottningen av underjorden, vars öde av evigt resande skapade årstiderna enligt myten.
– Det är en metafor för mitt liv. De senaste tre åren har jag varit frilansande och kringresande. Många av låtarna kom till under den här perioden, då jag kände mig rotlös. Jag kände mig hemma på flera ställen, men samtidigt ingenstans, mittemellan, säger Clara Strauch där vi sitter i Almedalsbibliotekets inglasade foajé och tittar ut på oktobers kopparröda och ockrafärgade palett.
– Så har det kanske alltid varit, men inte så påtagligt som under de här åren. Det är förstås en styrka och ett privilegium, men samtidigt stundtals förvirrande, tillägger hon.
Sedan i mars i år har hon landat på Gotland, i alla fall tillfälligt. Naturen och havet inspirerar och inger lugn, och här har hon kunnat fokusera på musiken.
– Det är en otrolig kontrast, men jag mår bra av att vara här och känner att jag vill ha Gotland som bas just nu, säger hon.
Jag följer hennes blick mot den övertäckta flygeln i kaféet och uppfattar en längtan.
– Här skulle jag kunna tänka mig att slå mig ner och spela, säger hon med ett leende.
Hon har skrivit text och musik till alla låtar på debutalbumet, som spelades in i Homefry Studios i Brooklyn förra vintern och släpps den 26 januari nästa år. Redan under hösten kan vi få en försmak på några av låtarna: I augusti i år släppte hon skivans första låt på singel, ”Weeds”, i oktober kom ”Tempest” och den 1 december kan vi lyssna till singeln ”Islands”.
– “Weeds” är en berättelse om bryta sig loss. Den handlar om att göra sig fri från rädsla, instängdhet, lögner, normer, illusioner och destruktiva relationer, berättar Clara Strauch och fortsätter:
– Det innebär att helt enkelt våga leva det liv man vill leva, och sluta försöka ”göra rätt” och passa in. Den processen är inte alltid lätt och det kan vara läskigt att belysa det som legat gömt i mörker ”where 
the weeds grow”.
All the doors are open wide
But I’m petrified
Like a stone
Tumbling to fall
Not asking you to catch me
Maybe
I won’t hide in your lie
Anymore
(ur ”Weeds”)
Skivan skildrar en resa från underjorden till ovan jord och rör sig från en rädsla till att lära sig att leva i nuet och tycka om sig själv så som man är.
– Det här finns hela tiden, sida vid sida, mörker och ljus. Jag tror att mörkret kan vara en öppning till ljuset, det uttrycker jag i mina låtar, säger hon.
Skådespelardröm och låtskrivande i New York
Clara Strauch växte upp i en storstadsfamilj, som flyttade till Gotland när hon var barn. Som liten upplevde hon scenens magiska dragningskraft då föräldrarna tog med henne på teater, och kände tidigt att hon hörde dit, till scenrummet. Det var samma sak med musiken. Hon började spela på pianot hemma när hon var 6 år och i tidiga tonåren fick hon en gitarr och började skriva egna låtar.
– Inom både teater och musik kommer du i kontakt med något mycket större än det vardagliga, det var det jag sökte, säger hon.
När hon ville följa skådespelardrömmen efter gymnasiet flyttade hon till New York. Hon reste dit själv, men eftersom hennes pappa kommer därifrån har hon släkt i stan och behövde inte känna sig ensam. Hon fick en av de åtråvärda plasterna på scenskolan NYU Tisch School of the Arts. Under utbildningen fortsatte hon att skriva låtar vid sidan av – hon liknar det vid dagboksskrivande – och spelade på olika klubbar.
– Jag får ofta frågan om jag kan välja mellan teater och musik, men det skulle jag aldrig kunna göra. De kompletterar varandra och är lika viktiga i mitt liv, säger hon.
Hennes inspiratörer inom musik är många, med en gemensam nämnare: singer-songwriters med sårbara, poetiska och personliga texter, utan att bli privata. Clara uppskattar historieberättande och det lite teatraliska: Joni Mitchell, Regina Spektor, Laura Marling, Gregory Alan Isakov, Frida Hyvönen och Emil Jensen. Oftast kommer text och musik till ungefär samtidigt när hon sitter vid pianot och en låt kan ta en timme eller flera år att göra klart.
För två år sedan medverkade hon i Romateaterns uppsättning av Shakespeares komedi ”Fåfängt frieri”. Förutom att hon skrev musik till pjäsen spelade hon två av rollerna: hovdamen Marie i prinsessans följe och bondflickan Jaquenetta. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, då hon sett sommarteatern i Roma klosterruin på mellersta Gotland sedan barnsben.
– Under utbildningen i New York var det mycket fokus på klassisk teater. Det var det som jag fastnande för, röst- och textjobbet, säger Clara.
Berättar myter från ett nytt perspektiv
Det här är första året som hon satsat på solomusiken helt och fullt. Även om den alltid har funnits där, har det inte varit den hon lagt mest energi på.
Clara Strauch blev nyligen nominerad för ”Outstanding Original Music” i The New York Innovative Theater Awards, för sin tonsättning till Smith Street Stages uppsättning av Shakespeares “The Tempest”. Folkmusikalen “Wayward Home”, som hon skrivit tillsammans med en vän, har turnerat i nordöstra USA och nästa vår fortsätter den till andra delstater. Pjäsen kretsar kring en familj och är inspirerad av bibelberättelsen om Noaks ark.
– Eftersom vi är intresserade av en feministisk syn på myter har vi skrivit den från Noaks frus perspektiv, som vi kallar för Anna. Det kommer en stor översvämning och familjen förlorar allt. Musikalen handlar om hur de ska kunna fortsätta, hur de hittar ett nytt hem och liv. Den känns mer relevant än någonsin nu med flyktingvågen i Europa, säger hon och fortsätter:
– För mig är det viktigt att lyfta fram röster som annars kanske inte alltid hörs. Myter är ofta intressanta historier att närma sig och berätta från ett nytt perspektiv.
Jag undrar vilken hennes drömroll är på en teaterscen?
– Den första jag tänker på är Hermes, eller vilken som helst av karaktärerna, i folkmusikalen ”Hadestown” av Anaïs Mitchell. Eller Lady Macbeth. Jag har alltid dragits till de mörka rollerna och hon har fler dimensioner än andra kvinnliga roller i Shakespeares verk, svarar hon och fortsätter:
– Det som är så häftigt med Shakespeare är att man alltid kan förnya pjäserna. Det är fantastiska berättelser – för att inte tala om språket.
Clara jobbar även som teaterpedagog och har startat ett projekt här på Gotland med teater som integration. Hon besöker en klass med nyanlända som tillsammans med en svensk gymnasieklass får göra teaterlekar och övningar i kommunikation.
– Jag började arbeta med Romateatern på olika asylboenden och nu är jag själv ute i skolan. Det handlar om hur vi kan kommunicera om någonting när vi inte talar samma språk, hur teatern kan vara ett verktyg för det. Jag märker att det hjälper folk att öppna sig för varandra. Man blir egentligen mer sig själv när man inte behöver tänka på sin identitet, då man är fri att leka. Så är det för mig också, säger hon.
Innan hon beger sig till USA igen i april, där hon spelar Anna i folkmusikalen “Wayward Home”, ska hon hinna med en Europaturné med debutalbumet till Danmark, Holland, Schweiz och Frankrike i februari och mars.
– Min förhoppning är att folk ska känna igen sig i texterna och känna sig mindre ensamma – för så har musik alltid varit för mig, säger hon.
Text: Maria Molin
Foto: Olof Grind
