Rävar, grisar och helgon. Hav, väg och rymd. Under en febril vår och sommar har musikern och låtskrivaren Eric Palmqwist dykt ner i akrylfärger med palettkniv och pensel och byggt upp sin bildvärld, intuitivt och naturligt, som han själv beskriver det. I utställningen Eric Palmqwist håller fast vid en dröm på Galleri Lundbjärs 218 i Lummelunda visas ett tjugotal målningar med teman från hans senaste skivor.
Efter trettio år som musiker, först i bandet Monostar, därefter EP’s Trailer Park och på senare år som soloartist, har du nu hittat till en annan konstform. Hur väcktes ditt intresse för att uttrycka dig i bild?
– Jag har alltid uppskattat alla former av konstnärliga uttryck, men jag visste inte att det här fanns inom mig, så det kom verkligen som en överraskning. Sedan i våras har jag ägnat i stort sett all ledig tid åt måleriet, till en början hemma i min lägenhet i Stockholm och sedan i mitt hus i Lojsta på Gotland. Det är ofta något som man måste laga eller fixa i huset, men den här sommaren hade jag inget sådant projekt. Det var länge sedan jag kände att jag kunde vara så här mycket i nuet. Det har varit en intensiv process och jag gjorde mitt sista penseldrag inför utställningen bara ett par dagar före vernissagen.
Nu debuterar du som bildkonstnär med en utställning på din uppväxtö Gotland. Hur formades din bildvärld och hur växte dina motiv fram på dukarna?
– Den har bara kommit av sig själv, delvis genom min egen musik. Jag har grävt inne i min egen kropp, kan man säga. Jag har märkt att folk som har sett mina bilder tycker att jag har hittat en egen stil och att de verkar bli berörda. Först tänkte jag att jag aldrig skulle våga visa mina målningar, men så blev jag uppmuntrad av reaktionerna. Nu hoppas jag kunna fortsätta att skapa bilder parallellt med musiken.
Insprängda i dina akrylmålningar finns citat från låtar på dina soloskivor En halv gris kan inte gå och Hej då, de två första delarna i den trilogi som fullbordades med Värmen. Titeln på utställningen anspelar på låten Håller fast vid en dröm. Vad händer där i mötet mellan ord och bild, textrad och färgskala?
– Det är som mötet mellan text och musik, då man kan jobba med kontrasterna mellan ljus och mörker, humor och allvar, där till exempel en härlig känsla i melodin kan möta något som skaver i texten – sorg eller vemod där ljus kan sippra in.
Hur arbetar du med färg?
– Jag vill ha kraftfulla färger och mycket dynamik. Jag gillar framför allt hela skalan mellan rött och rosa. Gult tycker jag också om – där finns mycket hopp, glädje och styrka, och den är bra att använda som kontrast till en mörk känsla i motivet.
Expressiv naivism och L’art brut (”den råa konsten”, även kallad outsider art) är konstinriktningar som du fått höra i beskrivningar av dina målningar. Har du några inspiratörer inom konstvärlden?
– Jag gillar till exempel naivisterna Paul Klee och Slas och så uppskattar jag särlingskonsten, som är en reaktion på den mer skolade konsten. Lekfullheten som uppstår när du inte vet hur du ska eller bör göra – eller att veta men ändå bryta mot former och regler är i sig inspirerande.
Har verken i utställningen någon röd tråd, ett speciellt tema som återkommer?
– Ja, på så sätt är målningarna en förlängning av låtarna på mina skivor. Min första soloskiva har ett missbrukstema och den andra handlar om separation och uppbrott. Målningarna som jag ställer ut nu har samma teman. Utställningens titel Håller fast vid en dröm, som också är namnet på en av låtarna på skivan Hej då, får uttrycka det jag gör nu, att jag målar. Det finns något hoppfullt i att vi kan göra nya saker sent i livet.
Lyssnar du på musik när du skapar bilder?
– Ja, men inte min egen. När jag började måla i våras lyssnade jag mycket på indierockbandet Big Thief, som har ett ganska aggressivt eller impulsivt uttryck – något som rimmar med sättet jag målar på. Jag har haft sönder ett antal palettknivar under arbetets gång. Under sommaren i Lojsta lyssnade jag bara på naturen.
Om du jämför ditt bildskapande med ditt musikskapande, vad finns det för skillnader och likheter i de olika arbetsprocesserna?
– Jag har hållit på med musik så länge, vilket innebär att jag har höga förväntningar och krav på mig själv, men att utforska något som jag ännu inte behärskar – bildskapandet – är däremot befriat från prestationsångest. Processen har inte varit plågsam, bara lustfylld. Det här är en helt ny värld för mig och det gör inget om jag gör ”fel” – det är ingen som säger till mig att ”så där får man inte göra”.
De som känner mig och min musik har sagt att målningarna är väldigt mycket jag. I mitt musikskapande finns det alltid något trasigt och skevt i det vackra, och det är genomgående även i mina målningar. När jag gör låtar går jag omkring och samlar olika slags intryck till en inspirationsbank som jag återvänder till och plockar ur. Det är samma sak med måleriet. När jag väl börjar måla är det mest slumpartat vad som hamnar på duken, men idén och grundtonen har jag från början. Jag har samma intention som när jag skapar musik – jag letar efter känslor och att beröra. Jag kan inte rita en jättefin enhörning, men jag kan uttrycka en stämning eller en känsla som förhoppningsvis når fram.
Vad kan du uttrycka i måleriet som du inte uttrycker i musiken – eller är det detsamma fast i olika former?
– Det är kanske detsamma, men helt olika språk. I en låttext håller du dig inom en ram och den behöver vara direkt och tydlig. Målningen är däremot intuitiv och får vara vagare och mer öppen för olika tolkningar. Jag brukar säga att jag försöker måla med mitt vuxna barn. Det är nog utgångspunkten för all min musik och konst.
Berättat för: Maria Molin
Foto: Johan Bergmark
Utställningen Eric Palmqwist håller fast vid en dröm visas på Galleri Lundbjärs 218 i Lummelunda.
Öppet helgerna i september kl. 13-17.
Musik väcker bilder och bilder har rytm. Vill du läsa mer om samband mellan musikskapande och bild- och formskapande? Här finns en länk till en intervju med konstnären och artisten AK von Malmborg, artisten, illustratören och animatören Love Antell, och grafiska formgivaren Martin Falck. Artikeln publicerades i Tecknaren nr 4, december 2019:
Reportage: Rytm, repetition, resonans