En resa i tid och rum

Inbäddat i ett naturreservat med klintkust, skog och promenadstigar sju kilometer norr om Visby finns konstnärshemmet Brucebo. Omgiven av öppet slättlandskap, sjöar och skog sju mil söder om Paris ligger byn Grez-sur-Loing, på sena 1800-talet en välbesökt konstnärskoloni. Länken mellan dem är konstnärsparet Carolina Benedicks Bruce och William Blair Bruce.

Tiden är en bro. Mitt förra inlägg avslutades med den sista meningen i en av Håkan Nessers romaner. Jag låter den här texten ta avstamp där, för tiden är verkligen en bro i den franska byn Grez-sur-Loing, en bro som förevigats i otaliga friluftsmålningar och till och med storslaget draperats i tyg. Året innan konstnärsduon Christo och Jeanne-Claude klädde in Pont Neuf i Paris 1985 övade de sig på den mindre valvbron i Grez-sur-Loing. Det är en plats med så många lager av tid och närvaro, så spännande historiska personporträtt som befolkar platsen.

Min längtan till Grez väcktes redan när jag i 20-årsåldern gjorde en reportageresa till Paris för att intervjua två svenska konstnärer som verkade där. För att få en historisk bakgrund började jag läsa böcker om konstnärskolonierna utanför stan på 1800-talet, Barbizon och Grez-sur-Loing, och drömma om att besöka landskapen som inspirerade dessa konstnärer, hitresta från olika delar av världen. Två av dem var den svenska skulptören Carolina Benedicks och den kanadensiske målaren William Blair Bruce. De möttes första gången i Grez-sur-Loing 1885, där de umgicks med andra konstnärer, musiker och författare och skapade några av sina mest betydande verk. Platsen fick en koppling till Gotland eftersom konstnärsparet lät bygga sitt hem Brucebo strax utanför Visby ett och ett halvt decennium senare. Förra året besökte jag Waldemarsudde och såg utställningen Grez-sur-Loing, Konst och relationer och längtan dit växte sig starkare.

Innan jag berättar om min egen vistelse på gästhemmet Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing stannar jag till vid Brucebo på Gotland, Carolina och William Bruces hem för hundra år sedan. Kvällsljuset förgyller det gulmålade sekelskifteshuset i sluttningen ned mot stranden, och på sin väg ned i havet lägger solen en närmast magisk glöd över kustlandskapet. Här, strax intill Själsö hamn och fiskeläge hittade de den ideala platsen för skapande: “One could think oneself in fairyland”, sa William.

När de ritade och planerade sitt sommarhus i nationalromantisk anda såg de framför sig många långa gotländska somrar tillsammans. Så blev det inte. Bara ett par månader innan den 450 kvadratmeter stora huvudbyggnaden stod klar avled William hastigt, bara 47 år gammal. I sorg och saknad förvandlade Carolina sin rymliga skulpturateljé, där ljuset väller in genom höga fönster, till ett minnesrum över maken. Och än i dag, när hemmet efter omfattande renoveringar är öppet för bokade offentliga visningar, är väggarna täckta av hans impressionistiska landskapsmålningar. Ateljén blev husets bultande hjärta, där kärlek, sorg och drömmar bor.

Rummen i Brucebo är fyllda av antika möbler och stora samlingar konst och kuriositeter, som konstnärsparet förde hit från sina många resor ute i världen. Här finns möbler från 1600, 1700 och tidigt 1800-tal, och likt många andra konstnärshem från förra sekelskiftet speglas parets drömmar och privata estetik. Inte minst avslöjar matsalen, med stora fönster som vetter mot havet, en längtan att sudda ut gränsen mellan ute och inne.

Carolina föddes 1856 i den förmögna familjen Benedicks, där föräldrarna ägde Gysinge bruk i Gästrikland. Hon blev 1881 en av de första kvinnliga eleverna i bildhuggarklassen vid Kungliga Akademien för de fria konsterna i Stockholm. William Blair Bruce föddes 1859 i Hamilton i Kanada. Deras vägar sammanstrålade i Paris 1885, dit de båda kommit för att studera konst i konstnärskolonierna Barbizon och Grez-sur-Loing. De förlovade sig mot familjen Benedicks vilja, då William ännu var en fattig och okänd konstnär. Trots det gifte de sig tre år efter det första mötet.

Carolina, som hade tillbringat flera somrar på Gotland i unga år, tog med sig sin nyblivna make hit. Han blev förälskad i den gotländska naturen som påminde om hans hemland. Paret Bruce köpte från början ett äldre litet hus där de såg potentialen i omgivningarna, närheten till havet och hamnen. De lät rita och bygga till en större utbyggnad och andra byggnader lades till, bland annat ett korsvirkeshus där trädgårdsmästaren bodde, en lada, gästpaviljong, skogs- och strandateljé.

När William dog 1906 bosatte sig Carolina permanent här och fortsatte sitt konstnärliga arbete både i ateljén och ute i naturen med akvarellmålning. Hon engagerade sig politiskt i försvarsfrågor på Gotland och arbetade för kvinnlig rösträtt. Eftersom hon önskade att Brucebo skulle förbli en plats för konstnärer att verka på inrättade hon ett rese- och vistelsestipendium, ett uppdrag som sedan hennes död 1935 förvaltas av Brucebostiftelsen. Varje år kommer unga kanadensiska och svenska konstnärer hit och får tillgång till ateljé och bostad i några månader.

Vi tar ett hopp till Frankrike, där stiftelsen Grez-sur-Loing hyr ut lägenheter och ateljéer på gästhemmet Hôtel Chevillon till akademier, andra stiftelser och institutioner, som i sin tur ger vistelsestipendier. Vid 1800-talets senare del kom amerikaner, engelsmän, skottar och irländare till den franska byn och följdes av skandinaver och japaner. Då fanns två pensionat här, Hôtel Chevillon och Hôtel Laurent, som båda var belägna vid huvudgatan med muromgärdade trädgårdar i sluttningen ned mot floden. För snart tjugo år sedan döpte man om gatan som leder till bron över floden Loing, där Carl Larsson ska ha friat till Karin Bergöö, till Rue Carl Larsson.

När jag i början av året upptäckte Region Gotlands stipendium, en månads vistelse på Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing, på hemsidan sökte jag direkt och i april fick jag veta att jag fått det. När Radio Gotland gjorde en intervju inledde reportern med frågan: ”Hur kommer det sig att du vill resa ända till Frankrike för att skriva om Gotska Sandön – varför sitter du inte på Sandön och skriver i stället?” Det visade sig att föremålet för min berättelse var närmare än jag kunnat ana när jag väl var på plats i Grez – jag återkommer till det.

”Inga starka skuggor, inga hårda linjer; luften är nästan alltid disig med teinter i violett, föremålen smälta samman, om också ej som i Corots dimmiga landskap.” Så beskrev August Strindberg atmosfären i Grez-sur-Loing. Men min ankomstdag i början av september hade skarpt ljus och bländande blå himmel. En rofylld, liksom svävande känsla, och en stark atmosfär i både de yttre och inre rummen. En rutin som jag skapade i Grez för att få balans och näring till skrivandet var en daglig promenad, ofta i 30-gradig värme, till sjöarna där Julia Beck gjorde några av sina fantastiska impressionistiska stämningslandskap på 1880-talet. Jag skrev under eftermiddagarna i svalkan intill de öppna franska fönstren i lägenheten.

En gemensam middag med alla stipendiater några dagar efter att jag anlänt blev ett perfekt tillfälle att lära känna de andra som vistades och skapade där: en litterär översättare från franska till svenska, en professor i fysik, en tecknare och hans fru och en fransk illustratör och konstnär. Musiken som spelades där i den ljumma kvällen och i den rymliga salongen med de färgade fönsterglasen bär jag med mig som ett speciellt dyrbart minne.

En dag gjorde jag en utflykt till Fontainebleau, bara några få busstopp från Grez-sur-Loing. Den ljungkantade sandstigen som leder in i den John Bauerska skogen kunde ha varit Gotska Sandön och stenformationerna påminner om Fårös raukar. Här fann jag plötsligt ett utrymme i tid och rum där jag kom nära platsen som jag skrev om, en lycklig överraskning som alstrade kreativitet och gav ännu mer inspiration.

Äntligen har jag skrivit klart utkastet till vad jag hoppas snart ska bli en bok. Elva personliga berättelser om Gotska Sandön, varav en är min egen. Den, liksom mitt liv, börjar där i skog och sand under en resa med pappas och farfars fartyg Mireya när jag var nyfödd sommaren 1977. Inte i Fontainebleauskogen utan på en enslig ö mitt ute på havet.

Text: Maria Molin
Foto Brucebo: Sveds Signe Söderlund
Foto Grez-sur-Loing: Maria Molin

 

Boktips
Heartists av Johanna Pietikäinen, Fornsalens Förlag, om den svenska skulptören Carolina Benedicks-Bruce och den kanadensiske målaren William Blair Bruce.