En inkluderande bildvärld

Intervju med illustratören Emma Hanquist

Hennes karaktärer växte fram i ritblocket under föreläsningarna på konsthögskolan: kala karaktärer med stora huvuden och rangliga kroppar, tecknade med sköra linjer. Det var början till illustratören Emma Hanquists bildvärld där hon rör sig när hon gör illustrationer för olika tidningar. För drygt ett år sedan flyttade hon tillbaka till barndomens Gotland.

Illustratören Emma Hanquist sitter och jobbar vid datorn mittemot sin man, animatören Anders Hellman, på ett kontor i Visby innerstad som de delar med andra frilansare. Förra hösten flyttade de med sina två små barn till ön där Emma växte upp.
– Vi har hittat hem, säger hon.

Innan första barnet föddes hade de börjat se sig om efter möjligheten att skaffa sig ett sommarhus på Gotland. De hittade ett litet hus i Hangvar, där de kunde bo under sommarhalvåret. Efter en tid kände de båda att de ville stanna kvar på ön under hela året och så småningom sålde de hemmet i Stockholm och köpte en lägenhet i Visby, där de bor vintertid.

Just nu arbetar Emma Hanquist med omslaget till Dagens Nyheters bilaga ”Scenvår”.
– Jag minns mitt första DN-jobb, det var så enormt för det var en sådan milstolpe, säger hon.

Emma lämnade Gotland som 19-åring för att jobba som au pair i Connecticut på USAs östkust under ett år.
– Livet här på ön kändes väldigt litet när jag kom tillbaka. Många brukar känna så när de kommer hem till Sverige efter en lång vistelse utomlands, och jag kom hem till en ö. Jag flyttade till Göteborg, gick en bartenderutbildning och jobbade på olika restauranger, berättar hon.

Som barn satt hon och hennes fyra systrar tillsammans och ritade på en stor pappersrulle som de drog ut på golvet. Deras pappa tog med den hem från tryckeriet, där han jobbade som tidningsbud.
– Det var vårt sätt att umgås och leka på. Vi ritade samma sak allihop, men på olika sätt, säger Emma och fortsätter:
– När jag gick på högstadiet var jag bra på att rita av saker i blyerts, men jag hade ingen egen bildvärld att förmedla. Jag såg former och kunde gestalta, men det var alltid existerande saker.

Karaktärer med sköra linjer
Hon sökte sig till Konstskolan på Gotland, där hon gick ett år och fick möjlighet att prova på olika tekniker och material.
– Jag har aldrig känt att jag varit speciellt bra på någonting annat. När jag började jobba med collage mot slutet av utbildningen hände det något. Så fort jag släppte blyertspennan, som var så betingad av att rita av saker, upplevde jag en frihet i mitt uttryck.

Hon gick en Photoshop-kurs och började scanna in bilder och jobba med collage digitalt.
– Jag hade fortfarande inga egna karaktärer, utan använde mig mycket av fotografier och ritade av människor från modetidningar. När jag hittade någon färg som jag tyckte om klippte jag ut den och det blev alltid abstrakta bakgrunder med något föreställande i förgrunden.

Emma kom in på en förberedande industridesignutbildning på Hällefors folkhögskola, men förstod snart att det tredimensionella inte var hennes grej. Hon sökte till HDK, Högskolan för design och konsthantverk, i Göteborg där hon blev antagen.
– Det var bara magiskt, säger hon.
– På föreläsningarna då jag satt och ritade och kladdade i ett block, växte det plötsligt fram små karaktärer. Det började hända något i karaktärsuttrycken: kala karaktärer med stora huvuden och rangliga kroppar, tecknade med sköra linjer. Allting var trevande, säger hon och tillägger:
– Det bara hände, det var så himla spännande.

Klasskompisarna Emma Hanquist och Sara Forsberg träffades på kvällarna, drack vin och ritade sina karaktärer.
– Det var nästan som att jag tog fram den där ritrullen från barndomen igen, säger Emma.

Illustrationsträffar med kritik
Hon tillbringade en utbytestermin på Maryland Institute College of Art i Baltimore i USA, som hade kurser i illustration.
– Det var förlösande för mig, berättar hon. Lärarna var så bra på att ge kritik, det var hårt men konstruktivt. De var ovana vid vårt skandinaviska uttryck. De flesta gjorde realistiska porträtteringar av människor, så när jag och Sara presenterade våra lite klumpiga figurer med stora huvuden blev vi exotiska och speciella. Vi fick bekräftelse i det vi gjorde och blev peppade att fortsätta.

I en kurs i serieteckning jobbade studenterna med en återkommande karaktär.
– Det tror jag gav väldigt mycket. När man ritade en karaktär skulle man veta hur den såg ut bakifrån fast man inte ritade den från det hållet. Man lärde känna sina karaktärer utan och innan.

Tillbaka på HDK startade Emma och Sara illustrationsträffar på kvällstid, dit de bjöd in alla intresserade på skolan. De hade förberett uppgifter, satte upp alla bilder och gav varandra kritik.
– Vi ville se vad kritik kan leda till, hur kritik faktiskt återspeglar verkligheten. Det förstod vi inte då, men nu när man har jobbat ett tag inser man att kritiken i vissa fall är nödvändig för att utveckla en bild.

Kurserna i USA var analoga, men när hon kom hem till Sverige igen byggde hon upp ett digitalt collagebibliotek i Photoshop med olika mönster och strukturer, som hon målade på papper och scannade in.
– Skolvärlden var så otroligt skyddad. Vi läste väldigt lite företagsekonomi och fick inte lära oss hur man skriver offerter eller om marknadsföring. Vi fick nästan inga praktiska verktyg till hur man skulle kunna leva på det här. Så här i efterhand saknade jag någon form av brygga till det verkliga livet, säger hon.

Ett manér blir till
När Emma Hanquist gått ut HDK var hon övertygad om att hon ville jobba som illustratör.
– Jag gick till Press Stop och kollade vilka tidningar jag tyckte var snygga och vem som var AD. Jag började skapa ett register över eventuella kunder, som jag sedan mejlade, men jag märkte snart att det var väldigt svårt att få gensvar.

Hon hade haft en vision om ett manér som hon ville testa, där hon klippte in ansiktsdrag från fotografier och skapade ett eget ansikte. Först ritade hon en kropp och klippte sedan in ögon från en figur, näsa från en annan och mun från ytterligare en.

Emma jobbade extra i designshopen på Röhsska museet, där hon fick sälja sina egna julkort. Hon träffade sin blivande man Anders, som också gick på HDK, två år under henne. När det var dags för honom att åka på sin utbytestermin till Amsterdam följde hon med.
– Jag tänkte att det skulle vara ett utmärkt tillfälle för mig att satsa på det här. Jag fick uppdrag av olika tidningar i Sverige, bland andra Ordfront och Lärarnas tidning. Sedan dess har jag jobbat mycket för fackförbundspress och blev nästan en husillustratör för Svensk Bokhandel, säger hon.

Hösten 2009 flyttade Emma och Anders till Stockholm. Emma hade blivit relativt etablerad i tidningsvärlden och jobbade extra som barnflicka. Ett år senare var hon representerad på agenturen Vol och det dröjde inte länge innan hon kunde jobba heltid som illustratör. Hon anslöt sig även till en amerikansk och en australiensisk agentur och började få in internationella uppdrag. Sedan två år tillbaka finns hon hos agenturen Form Nation.

Nyligen uppdaterade hon sitt manér och ändrade storleksförhållandena i ansiktet på sina karaktärer.
– Jag har i alla år som jag jobbat med ansiktsdelar gjort stora ögon brett isär, liten näsa och liten mun. Nu började jag göra små ögon tätt ihop, stor näsa och fortsatt liten mun, säger hon och tillägger:
– Jag kände att stora ögon blev för gulligt, jag började tröttna på dem. En näsa har så mycket karaktär och det var kul att plocka fram den som det framträdande i ansiktet.

Ett samhällsintresse vaknar
De senaste åren har Emma Hanquist blivit allt mer politiskt intresserad.
– Jag ska erkänna att mitt samhällsmässiga uppvaknande kommit relativt sent i mitt bildskapande, säger hon.

Sedan tidigare hade hon jobbat mycket med kön. När hon till exempel fick i uppdrag att illustrera en chef, gjorde hon en kvinnlig chef.
– Hudfärger hade jag inte alls varit medveten om på samma sätt. Det uppvaknandet betydde mycket för mig. Målsättningen är förstås att inte vara statisk i bildberättandet. Olika kulturer och hudfärger kan man ha med oavsett vad det handlar om, för så ser faktiskt Sverige ut idag.

För Emma kom en medvetenhet om vilka som är representerade i barnböcker när hon själv fick barn.
– Plötsligt konsumerade jag så mycket illustrationer och berättelser, där min dotters normskapande börjar. Jag upptäckte att en övervägande del av alla karaktärer var pojkar. I Nalle Puh är den enda kvinnan Rus mamma och i Bamse är det bara farmor – för att nämna några exempel. Jag fick ändra pronomen ibland när jag läste, berättar hon.

Emma Hanquist har själv gjort en barnbok tillsammans med poeten Lina Ekdahl, vars dikter hon illustrerade i sitt exjobb på HDK. Vi smular vi härmar en gök kom ut på Alftabeta bokförlag i höstas efter att de vunnit Castor-priset.
– Då fick jag chansen att ha med alla barn, säger hon. Det är så otroligt många barn som inte får känna igen sig när de läser böcker.

Lina Ekdahls berättelse var skriven med ett inkluderande ”vi”, ett ”vi” som kan se ut på alla möjliga sätt.
– Om man har lite makt och sitter på en position i samhället där man påverkar andra människor tycker jag att det är ens ansvar att göra världen lite mer inkluderande, säger Emma.

Text: Maria Molin