Weeds
Text och musik: Clara Strauch
Dans, koreografi och regi: Sophie Säther Mahfouf
Efter albumet Persephone släpper nu artisten Clara Strauch musikvideon till singeln och folkpopballaden Weeds. ”I won´t hide in your lie, anymore” sjunger Strauch och frammanar bilder av tid som verkar ha passerat med växtvärk och vemod. Det är en drömsk låt i mörka, och ljusa, gränstrakter.
Den gotländsk/marockanska dansaren och koreografen Sophie Säther Mahfouf har koreograferat det texten förmedlar, en förvandling från något trängt till något fritt. Dansen som börjar i tyngd övergår oväntat till jazzdans i balettygskor. Öknen med all sin ödslighet gör Mahfouf till sin scen, med diagonaler. Konceptuellt trötta dansrecensenter skulle kalla det ”dansdans”, rörelserna får mig att tänka på hur självklara och orädda barn är när de dansar.
Koreografin är inte originell eller slipad, den är modigt öppen. Det vackra fotot av Jacques Lorch, i varmt motljus, spelar över Sophie Säther Mahfoufs uttryck på ett sätt som förstärker och håller samman musik, dans och bild. Att se Mahfoufs hand följa sprickorna som en dans över den spruckna jorden, som påminner om en hud, hade på något vis räckt i det sandkorniga ljuset.
Hon dansar som på en danslektion i skir färg och textil som just ett barn i lånade kläder framför en spegel. Det är fint. Någon som ohämmat och generöst presenterar sin erfarenhet utan att avvakta, hålla igen eller vänta på ditt godkännande. Hon försöker inte göra något unikt utan dansar helt enkelt texten, översätter den till rörelse, på sitt vis. Det känns faktiskt ändå – unikt, när så mycket annat i branschen verkar tillrättalagt och marknadsanpassat ängsligt.
Referenserna till Kate Bush, Aimee Mann och Regina Spektor framträder tydligt i hur Clara Strauch formar melodin med rösten. Det är finstämt och uppriktigt färgat av andras bärande röster. Författarinnan Zadie Smith sa någon gång i en intervju att hon blev författare genom att imitera andra författare tills hon skrev texterna bättre än dem själva, och på den vägen hittade hon ett eget språk.
Clara Strauch vill beröra och lyckas med det. I textrader om att falla hårt, våga släppa taget om falsk trygghet, söka sig mot mörkret för att, verkligen, kunna bli sin egen, och i slutändan – vilja bli berörd av sin egen röst, sina egna textrader eller rörelser. Vem känner inte igen sig i det? Om man ska våga vara lika ärlig.
Konstnären Louise Bourgeois arbetade mycket med installationer av burar. Clara Strauchs låttext får mig att tänka på de där burarna, hur de är laddade med så dubbla betydelser – att man är instängd men samtidigt skyddad. Weeds tolkar jag som en uppmaning till att tråckla upp låsen inifrån, öppna, och att våga sig ut.
”I´m not afraid of the dark, I guess I will start where the weeds grow.”
Räcka till som sårbart öppen, vara den som tillåter sig att dansa i rosa tyll i en öken utan någon egentlig riktning annat än den egna rösten och blicken.
Text: Johanna Mork
Foto singelomslag och bild nedan: Olof Grind
Foto musikvideon: Jacques Lorch
Johanna Mork är frilansskribent, fotograf, dansinstruktör och dansare, utbildad i balett och modern dans vid Kungliga svenska balettskolan och Balettakademien. De senaste åren har hon dansat inom konstprojekt parallellt med frilansjournalistik, bl.a. för Danstidningen. Sedan några år tillbaka driver hon sin egen dansstudio, Studio Mork, med kurser och workshops för barn och vuxna.
Se musikvideon Weeds här.
Den spelades in i nationalparken Death Valley utanför Los Angeles, USA.
Läs Kulturöjns intervju med Clara Strauch här.
