Martha & Niki
En hiphop-dansdokumentär
av Tora Mkandawire Mårtens
Medverkande: Martha Nabwire, Niki Tsappos
Längd: 1 tim 30 min
Premiär: 2016
I en av de inledande scenerna sitter de två vännerna Martha Nabwire och Niki Tsappos i ett kök med varsin kopp te, obesvärade av närgången kamera och tystnad och Niki säger efter en stund; ”när Martha dansar berättar hon hela sin historia”.
Filmaren Tora Mkandawire Mårtens har följt de båda dansarna under sex års tid. Efter en misslyckad första pitch visas nu filmen för utsålda hus landet runt. Det är en film om vänskap och om dansens förenande och förlösande kraft. Mårtens har i tidigare prisbelönta kortfilmer såsom Bye bye c´est fini och Tommy intresserat sig för att leta sig in under människors skinn, att exponera deras inre kompass. I Martha & Niki lämnar hon generöst med utrymme för huvudpersonerna att dela med sig av sina tankar och historier, och det blir under filmens gång tydligt att hon har deras fulla förtroende.
Vi får inledningsvis följa med när Martha och Niki vinner ”Juste Debout” i Paris – det finaste priset på den internationella street dance-scenen. De skriver hiphophistoria som de första kvinnorna att någonsin vinna tävlingen. Det är inte fråga om någon klassisk upptrappning med kameran som följeslagare i med och motgång, tills de slutligen tar hem alltihop i en mäktig grand slam-final. Mårtens väljer i narrativ och bildspråk istället att berätta om personerna Martha och Niki, och om deras identitetssökande i framgångstumultet.
De reser över hela världen tillsammans, dansar gapskrattandes ”och bara kör” som Niki säger och verkligen vågar inför fulla läktare och mitt i folkhavet i diverse undergroundlokaler. De sopar golvet med de flesta, improviserar, pulserar i takt med fantastisk musik i tävling efter tävling, tills de förlorar riktning.
I vilsenheten söker de ny energi och inspiration i salsa på Kuba. Där börjar tankar kring framgången slita och tära på vänskapsrelationen. Vi får följa en slags uppluckring av vad som på så många vis kan liknas vid en kärleksrelation, där viljorna spårar isär. I mellanakten på Kuba får man även skratta åt alla obekvämt uppstyrda pardansscener. Äldre och lite rangligare kvinnor, som verkar ha romantiserat salsa, fäster blickarna lätt panikslaget och fixerat vid lärarens fria, rullande, och juckande höft. En resortlärare som man anar gärna spontant skulle kunna utbrista ”SådääärrrjA, skaka loss, and fiiind your partner!”
Martha och Niki – två sammansvetsade dansare som riktar sin energi så olika, men lika innerligt, behöver plötsligt gå vidare, och på olika vis. Publiken jublar när de jublar, gråter när de gråter och Mkandawire Mårtens följer känsligt och modigt med varsam regihand. I en scen väljer hon exempelvis att visa Marthas solo i slow motion, och lyfter på så vis fram hennes uppriktighet, och absoluta behov av att uttrycka sig via sin dans. I landet Sverige som inte hotar henne, men heller inte värmer eller dämpar längtan till hemlandet Ugandas rytmer och röster. Att dansen är ett sätt att kommunicera, att mötas och att minnas manifesterar hon om någon. Där i Marthas kärnfulla dans finns råmaterialet; kampen, kontakten, närvaron, stoltheten, sårbarheten, sorgen, och upplösandet av tid.
Det är gripande att få se två personer som på ett så självklart vis entusiasmerar, och manar till gemenskap och jämställdhet inom normtyngda områden. De är intuitiva inspiratörer. Inte minst för de bröstknuffande killarna runt, och på, dansgolvet. De som provoceras och muckar gräl när Niki kliver upp på scenen, greppar mikrofonen och stadigt säger ”we need each other’s flavors!”
Martha och Niki flyr in i sin dans men bjuder samtidigt upp. De talar dämpat i logen om hur de känner att de behöver vara dubbelt så bra som killarna för att accepteras, men det verkar kvitta. För när de dansar med varandra finns bara glädjen och kontakten – och den smittar och sätter progressiva spår lite vart de än kommer. Scenerna där de lämnar dansavtryck och hopp i barnhemsbarn som de dansar med, snarare än för, är oförglömliga.
Mårtens belyser så bra hur människor betraktar och hanterar genom ett slags livets sotiga filter. Om alla kunde göra enskilda subversiva och kärleksfulla demonstrationståg genom kylan så som Martha och Niki har gjort, och gör, så skulle mycket klarna och förankras tryggt.
Tora Mkandawire Mårtens har gjort en film om hur orimligt trist det är med hierarkier och kontroll, och om hur avgörande det är att få berätta sin historia, på sitt alldeles egna vis. Efter att jag hade sett filmen snubblade jag över ett stycke som Ingmar Bergman har skrivit och tänkte direkt på Martha & Niki: ”Kanske är vi samma person, kanske har vi inga gränser, kanske flyter vi in i varandra, strömmar genom varandra, obegränsat och storartat”.
Se den, dansa ut. Gör det bara.
Text: Johanna Mork
Foto: Folkets Bio
