– boktips i karantäntider
”Fly in i orden och musiken, bästa trösten” skriver en vän till mig i ett sms. ”Prosan är underbar, för i dess strikta universum kan man känna sig helt trygg. Språket och de svarta bokstäverna som dansar ringdans på boksidorna följer sina egna lagar och regler. När man befinner sig inuti den världen och följer dess lagar, försvinner alla bekymmer och allt som verkar ologiskt, förvirrat eller disharmoniskt”, skriver Ulrika Kärnborg i boken Vad är litteratur och 100 andra jätteviktiga frågor.
Kanske behöver vi den mer än någonsin i dessa pandemitider, då många tvingas isolera sig i hemmet, dra sig undan sociala kontakter och lägga kalenderns löften och drömmar på is. Så släpp blicken från nyhetsflödet och kommentarsfälten på sociala medier ett slag och ta ett steg in i litteraturens, konstens, filmens och musikens rika värld. Det finns ett hål i verkligheten heter en novell av Marie Hermanson, som ofta reser till Visby för att skriva. Kulturöjn tipsar här om åtta böcker med Gotlandskoppling.
De oroliga, Linn Ullmann
Albert Bonniers förlag, 2016
Trots att det var flera år sedan jag läste Linn Ullmanns självbiografiska roman De oroliga minns jag formuleringar och scener ur den kristallklart, bilder och atmosfärer som de väl valda orden frammanade. Med ett utsökt vackert och poetiskt språk gestaltar författaren tre oroliga själar: den geniförklarade regissören (Ingmar Bergman), den känslosvallande skådespelerskan (Liv Ullmann) och så hon själv, flickan som nästan aldrig ser sina föräldrar tillsammans utan pendlar mellan deras skilda världar. Pappan, mamman och dottern namnges inte i boken, ett sätt att hålla distans. I stora drag handlar det om ett barn som vill vara vuxen och föräldrar som är som barn.
När flickan föds är pappan 48 år och mamman 27. Han har redan åtta barn och tycker åldersskillnaden är för stor, han vet inte vad han ska prata med henne om. I berättelsens nutid sitter de med en bandspelare mellan sig för att göra en intervjubok om åldrande och om att vara far och dotter. Men åldrandet hinner i fatt honom, samtalen blir splittrade och han glider in i glömska.
Parallellt skildras barndomens sommarveckor på Fårö med pappa – all övrig tid i barnets uppväxt är han avlägsen. Istället vill flickan bara ha mer av sin mamma och när hon är borta på filminspelningar saknar hon henne gränslöst:
”Platsen. Hammars, eller Djaupadal, som det hette i gångna tider. Det var hans ställe, inte de andra kvinnornas, inte barnens, inte barnbarnens. Ett tag kändes det som om vi hörde hemma där, som om det var vår plats. Om det är så att alla har en plats, och så är det ju inte, men om så vore så var detta min plats, i varje fall mer mitt än namnet jag fick, det var inte beklämmande att gå omkring på Hammars som det är att gå omkring i mitt namn. Jag kände igen lukten av luft och hav och sten och hur tallarna krökte sig i vinden.”
Å ena sidan tecknas en ovanlig uppväxt med två världsberömda konstnärer. Samtidigt kan man på många sätt känna igen sig i uppväxtskildringen, i sårbarheten, maktlösheten och längtan efter bekräftelse. En ton av ömhet och vemod ljuder genom boksidorna och berättelsen blir därför inte anklagande, gör inte upp med det förflutna utan försöker skapa ett mönster, bearbeta och få ordning på upplevelserna. De oroliga är en bok om minnen, glömska och den strida ström av berättelser som ett liv består av.
Nortons filosofiska memoarer, Håkan Nesser
Brombergs, 2016
”Ön Furilden är något mindre än Manhattan och den befolkas inte av människor. Den befolkas av kaniner. Huvudsakligen åtminstone.” Citatet är hämtat ur boken Nortons filosofiska memoarer, berättad från hundhimlen av Norton Kierkegaard genom husses penna. Den beresta hunden, en rhodesian ridgeback, var Håkan Nessers följeslagare i elva år, en ovillkorlig kärleksrelation som hyllas i boken. Hunden/ filosofen berättar om sina resor och äventyr och delar med sig av sina bästa livsnjutartips och insikter som han fått av att leva med tvåbenta varelser. Så som meningen med livet: ”Utan hund mår folk inte bra. Så ligger det till, mer komplicerat än så är det inte, det här med liv och död.”
Håkan Nesser skrev Nortons filosofiska memoarer eftersom han tyckte att hunden hade lyckats förmedla något om sitt inre liv till honom: ”Det fanns något som man kan kalla förståelse. Vi var överens eller inte överens om vissa saker. I de tassemarkerna gick det att skriva utifrån hans synvinkel, inbillar jag mig”, sa han i en intervju i Dagens Nyheter i samband med att boken kom ut.
Nortons filosofiska memoarer är berättad med ömhet och underfundig humor. Nesser har själv sagt att det blev en del av sorgearbetet att skriva om sin saknade hund. En textpärla på 90 sidor med Karin Hagens illustrationer, som går i samma lekfulla ton som textraderna.
The Circle of Ceridwen Saga, Octavia Randolph
Pyewacket Press, 2012 –
Visste du att Gotland har sin egen motsvarighet till Diana Gabaldon, vars romanserie Outlander har gjort succé världen över och blivit tv-serie i hittills fem säsonger? Den amerikanska författaren Octavia Randolph kom till Gotland första gången under en omfattande researchresa om vikingatiden för drygt 20 år sedan. För snart två år sedan flyttade hon med sin man och sin katt från Boston till Visby. Här fortsätter hon att skriva på sina historiska romaner omgiven av miljöer där böckerna delvis utspelar sig. Än så länge finns de enbart på originalspråket engelska, både som bok och ljudbok, men författaren har planer på att låta översätta dem till svenska.
Bokserien The Circle of Ceridwen Saga tar avstamp i 800-talets krigshärjade England, där 15-åriga Ceridwen möter en annan ung tjej, som mot sin vilja ska gifta sig med en dansk viking. I den tredje boken anländer huvudpersonerna till Gotland och bosätter sig här. Omslagsbilden på den fjärde delen The Hall of Tyr är den välkända vyn vid naturreservatet Gamla hamn på Fårö.
Böckerna föddes ur insikten att vi nästan alltid läser om historiska krig från männens synvinkel. Randolph ville berätta från en kvinnas perspektiv. I del sju i serien, som hon skriver nu, har Ceridwen hunnit bli 33 år. Octavia tänker följa henne genom hela hennes liv och planerar minst tre delar till. Hon menar att det verkligt intressanta i historien inte är de stora striderna som utkämpas, eller vem som vinner dem, utan hur människor reagerar på dessa utmaningar, hur de förändras och vad de klamrar sig fast vid. Utvecklingen av karaktärerna tanke- och känslomässigt är det viktigaste för henne att gestalta. Hon skriver om vår historia för att förstå sin samtid.
Bara någon att straffa, Kristofer Ahlström
Forum, 2011
Det första jag tänker på när jag läser Kristofer Ahlströms debutroman Bara någon att straffa är bildspråkets skattkista. Meningarna ristas in och dröjer sig kvar som poesi, inte minst i naturskildringarna som har övernaturliga inslag – om man vill läsa det så. Sedan tänker jag på om Stephen Kings novell Höstgärning, som filmatiserades med titeln Stand by me, kan ha varit en inspirationskälla. Jag känner i alla fall igen stämningen från den, det otäcka och mörka under ytan. Även en känsla av nostalgi och förlust av ett känslomässigt laddat barndomsland.
Kristofer Ahlström är född på Gotland där han bodde fram till han var 22 år. Sedan flera år tillbaka bor han i Stockholm, jobbar som kulturjournalist på Dagens Nyheter och har hunnit ge ut ytterligare två romaner. När Bara någon att straffa kom ut rosades den av kritiker och nominerades till Borås Tidnings debutantpris.
Debutromanen är en skildring av vänskap mellan två unga män, baserat på vänskapsrelationen mellan honom själv och hans bästa vän. Ett centralt tema som handlingen kretsar kring är bostadsmarknaden på Gotland. När huvudpersonen återvänder till Fårö för att begrava sin mamma är barndomens välkända platser främmande för honom. Stränder har privatiserats, lador ska bli trendiga affärer och rika sommargäster har trängt undan de gamla öborna. Det sista modern gjorde var att mot sin vilja sälja familjegården till en fastlänning. Ilska och uppgivenhet är romanens bränsle och drivkraft och bitterheten växter till en hämndfantasi som riskerar att bli verklighet när den förtätade intrigen trappas upp. I sin vilsenhet och sitt ångesttillstånd går berättarjaget sakta men säkert överstyr. Ahlström gestaltar inre och yttre konflikter, sorg och djup vänskap med bravur.
Hälsa stjärnorna Alice, Vera Emdén
2019
Att ge ut sin första bok före sin 18-årsdag var Vera Emdéns självsäkra mål sedan länge. På självaste födelsedagen i december förra året släpptes debutverket Hälsa stjärnorna Alice på mållinjen med noveller och dikter som utspelar sig på hösten med Visby som kuliss. I de kärnfulla avskalade texterna fångar hon den tid hon lever i: tonåren med växtvärken och de omtumlande och starka känslorna. I boken finns förutom hennes egna texter även två dikter av 1800-talspoeten Johan Ludvig Runeberg: Vaggsång för mitt hjärta och Höstkvällen, som passar väl in i Veras stämningar och teman.
Hälsa stjärnorna Alice består av tre noveller med en gemensam röd tråd i tid, rum och persongalleri samt några dikter på teman som saknad, kärlek och psykisk ohälsa. Här finns flera referenser till Alice i Underlandet, bland annat i titelpersonen och metaforer såsom de vita rosorna som målas röda. I Lewis Carrolls skruvade klassiker finns paralleller till tonåren, som till exempel känslan av att falla och att vara borttappad, som de flesta känner igen sig i.
Den första novellen i Vera Emdéns debutverk handlar om Eleonore som förlorat sin flickvän Alice, en bottenlös saknad som gestaltas i höstens förgänglighet, mörker och kyla. Med sitt starka och ärliga uttryck drabbar texterna på ett direkt sätt, då hon med sagans metaforer berättar om svåra livserfarenheter. För vem kan gestalta en tonårings känslor och tankar bättre än en tonåring själv? Att skriva om tonåren som vuxen blir lätt en tillrättalagd efterkonstruktion. Och att skriva om hjärta och smärta slår lätt över till det sentimentala, men Vera balanserar stilsäkert på denna sköra tråd och griper tag om läsaren från första meningen till den sista. Lägg hennes namn på minnet i väntan på nästa verk.
Öster om sol, väster om måne: en roman om John Bauer, Jakob Ringbom
Sjösala förlag, 2017
Den historiska romanen Öster om sol, väster om måne kom ut inför 2018, då det var hundra år sedan John Bauer miste livet en natt på Vättern. Jakob Ringbom snubblade över hans livsöde av en slump, konstnären vars illustrationer flera generationer växt upp med i sagosamlingen Bland tomtar och troll. Han besökte John Bauers hemtrakter utanför Jönköping i ett helt annat ärende. När han fick reda på att konstnärens hus fanns i närheten blev han nyfiken och tog en promenad dit, till Björkudden strax söder om Gränna. Här i stillheten och ensligheten, omgiven av den täta granskogen, jättelika rotvältor och mossbeklädda stenar som han kände igen från illustrationerna, väcktes intresset och fantasin.
Esther Ellquist och John Bauer gick på Konstakademien samtidigt och deras kärlekshistorias berg-och-dalbana står i fokus i romanen. Bauer led av depressioner till och från under större delen av sitt liv, som innebar inre konflikter, tvivel och sviktande självkänsla. Jakob skildrar de sista veckorna i konstnärens liv, med tillbakablickar. Nutid och historia möts då han 36 år gammal står och väntar på kanalångaren Per Brahe i Gränna tillsammans med sin fru och deras son, på väg från Småland till ett nybyggt hus i Stockholm. Det som ska bli samtliga passagerares och hela besättningens sista färd, då fartyget förliser i stormen.
John Bauer hade vid den tiden tröttnat på att måla sagomotiv och var mitt uppe i ett sökande efter nya konstnärliga uttryck. Vart var hans konstnärskap på väg? är en fråga som ställs, men som vi aldrig kommer att få svar på.
Boken bygger på historiska fakta och konversationerna är till viss del baserade på den brevväxling mellan John och Esther som finns bevarad. Fantasin finns i mellanrummen, i det vi inte känner till om konstnärens liv, luckor som Ringbom fyllt med sitt eget DNA, som han berättade i en intervju med Kulturöjn i samband med lanseringen av boken.
Sandöflicka, Märta Fohlin
Norstedts, 2016
”Sandmarken är lilasprängd och luktar kryddigt. Sandalerna krasar i mossan. En Sandöflicka har aldrig tråkigt, längtar aldrig bort, jag är förankrad i färgerna och doften.”
Sandöflicka, som är gotlänningen och juristen Märta Fohlins andra roman efter debuten Jag duger inte åt lycka, är dedikerad till hennes gammelmormor Leila Wigsten och bygger på hennes berättelser från sin barndom. På omslagsfotografiet står Leila i glasögon och page utanför fyrvaktarbostaden på Gotska Sandön där hon tillbringade några år på 1930-talet då hennes pappa var fyrbiträde där. Romanen skildrar hennes sista veckor på ön innan hon som 14-åring skickas iväg från sin familj för att gå i realskolan i Slite på Gotland, ett långt och smärtsamt farväl från en plats där hon känt sig fullständigt fri.
I fokus står hennes kluvna och starkt känslomässiga relation till sin mamma Margot, som hon i hemlighet iakttar som sin enda kvinnliga förebild på den ensliga utposten. De kroppsliga förändringarna som i hög grad präglar puberteten är också ständigt närvarande i texten. Tröskeln till vuxenvärlden markeras med den ofrånkomliga och stormiga båtfärden från Gotska Sandön, som blir ett avsked från barndomen som inte går att bromsa trots ihärdiga försök.
Märta Fohlin experimenterar med formen och språket i stil med hennes husgudinnor Nina Bouraoui, Anne Carson och Marguerite Duras. Den prosalyriska romanen Sandöflicka är fylld av visuella intryck av den säregna och dramatiska naturen, som Märta inte hade besökt själv då hon skrev romanen, men som hon levt sig in i genom att titta på kartor och bilder av ön fyra mil norr om Fårö. De korta kapitlen skapar en bultande rytm, rakt från ett tonårshjärta.
Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
Albert Bonniers förlag, 2001
Det här är en berättelse om främlingens villkor och möjligheter: ”I början då jag var en främling som skulle erövra främlingskapet kastade jag mig över det nya språket likt en utsvulten hund över en saftig köttbit. Jag åt upp svenskan. Jag fyllde min mun med ord, tuggade dem, svalde dem. Jag tog vissa ord i min mun som praliner. Fors, älv, flod, fjäll, berg, hav, vik, sol, moln, regn, snö, dag, natt. Jag föll platt för den svenska naturens enstavighet. Som författare har jag aldrig varit friare än i dessa första dikter då skrivandet inte var bundet vid futtigheter som mening, betydelse, avsikt. Men det är bara en gång i livet man kan skriva på det sättet.”
Det är få av Theodor Kallifatides böcker som han inte skrivit åtminstone delvis i sommarhuset i Bungenäs på norra Gotland. Han föddes i den grekiska byn Molai och växte upp under inbördeskriget – som han har skildrat i romantrilogin Bönder och herrar, Plogen och svärdet och Den grymma freden. För drygt ett halvt sekel sedan, 1964, emigrerade han till Sverige och debuterade som författare fem år senare med diktsamlingen Minnet i exil.
I en intervju med Kulturöjn berättade han att skönlitteraturen var en väg in i det svenska språket för honom: ”Där finns en kunskap om samhället, en insikt som man inte kan få någon annanstans. Du kan läsa hur många sociologiska böcker och artiklar som helst, men du kommer aldrig att se en initierad beskrivning av hur den svenska sorgen är, hur blir svensken ledsen? Hur är han när han är förälskad? När han hatar? Den viktigaste kunskapen om ett nytt samhälle, en förståelse för hur folk är beskaffade, hittar du bara i skönlitteraturen.”
Tre saker återkommer som en röd tråd i Kallifatides litterära verk. Det första är emigrationen, som förändrat hans liv i högsta grad. Han var 25 år när han kom till Sverige och upplevelsen följer med honom genom livet. Det andra är förhållanden mellan människor – kärlek, hat, passion. Och den tredje röda tråden är hur man ska leva för att vara en bra medmänniska, en fråga som vi alla dagligen borde ställa oss.