När Derek Garubo flyttade från Los Angeles till Stockholm för drygt sju år sedan – för kärlekens skull – började han så småningom satsa fullt ut på sitt konstnärskap. Stilen har han hittat till efter flera år som modefotograf. En dröm är att måla direkt i naturen på Gotland, där han funnit samma slags energi som han vill uttrycka i sina målningar.
Han rullar upp pappret med målningen i akryl och stryker med handen över ytan.
– Jag gillar hur det känns, som ett gammalt brev. Och även hur det låter. Jag brukade samla på antika böcker och det är samma ljud som när man vänder blad i en gammal bok, säger han.
– Jag vill inte att du ska se Gotland, jag vill att du ska känna Gotland.
Ljuset, det turkosa vattnet, de öppna fälten, de gamla kvarnarna, vinden i håret – en speciell slags blåst. Konstnären Derek Garubo har i målningen ”Summer breeze in her hair; Gotland” låtit sig inspireras av ett gotländskt landskap, så som han känner det. Han har varit på ön flera gånger och hoppas kunna resa dit i sommar igen.
– Det är en otroligt vacker plats med samma sorts energi som jag vill uttrycka i mina målningar, säger han och tillägger:
– Gotland känns som en energi från en förlorad tid. En tid som inte är nu. Jag älskar den känslan.
Han sitter i ett dunkelt hörn på Gildas Rum på Skånegatan i Stockholm och dricker svart kaffe. I högtalarna Nina Simones raspiga, uttrycksfulla röst. Röda sidentapeter, dämpad förtrolig belysning och sammetsfåtöljer skapar tillsammans med jazzmusiken en aura av svunnen tid. Långt ifrån det skarpa vita ljuset och vårens första förgängligt varma dag i vimlet på uteserveringarna runt Nytorget utanför.
Tankarna vandrar osökt till Woody Allens film ”Midnatt i Paris” från 2011, där den djupt nostalgiske amerikanska författaren Gil drömmer om 20-talets vitala konst- och litteraturvärld under nattliga promenader i Paris, så innerligt att han får kliva rakt in i kretsen kring Gertrude Stein, Pablo Picasso, Ernest Hemingway och paret Fitzgerald.
Det finns inte bara paralleller mellan kafémiljön och filmen – även Derek Garubo, huvudpersonen i den här intervjun, drömmer sig tillbaka till samma tidsepok. Henri Matisse, Vasilij Kandinskij och Ernst Ludwig Kirchner är hans inspiratörer. Derek liknar själv sin konstnärliga stil med fauvismen och expressionismen, samtidigt som han är influerad av samtida graffitikonstnärer – en mix av gammalt och nytt. Fauvismens ledord ”färgens frigörelse” klingar i hans akrylmålningar. Liksom fauvisterna under tidigt 1900-tal använder han ofta färgerna rena, direkt från färgtuben, med starka klara färgfält. Och liksom expressionisterna under samma sekel ger han uttryck för sina egna känslor och inre föreställningsvärld.
Midnatt i Tyresö
Det finns även tydliga influenser från modevärlden i Derek Garubos verk. I hans ateljé hemma i Tyresö finns travar av konstböcker och modemagasin.
– Jag har alltid haft en stark tidlös kvinna i min konst, säger han. Jag ger henne inga ansikten i målningarna. Hon har anletsdrag, men det är formen som framträder först. Jag gillar den abstrakta expressionismen, där det finns en figur men som framför allt handlar om en känsla.
Derek Garubo har just avslutat arbetet med ett tjugotal målningar i akryl till utställningen ”Tales of travel & fashion” på Galleri Jan Wallmark senare i maj.
– Jag ville fånga den romantiska sidan av resor och mode och se om jag kunde göra konst av det, säger han.
Liksom Gil i Woody Allens film vandrar omkring i nattens Paris för att få inspiration till sin roman, är det den tiden på dygnet som Derek helst målar.
– För mig handlar allt om energi, säger han. Energin styr vilka färger jag väljer och vad jag målar. På natten när världen sover infinner sig den stillhet jag behöver.
Han kan måla upp till fyra målningar en natt, men oftast blir det en eller två.
– Det är som att skriva ett brev till en vän. Om du vet vad du vill säga, säger du det bara. Det är när du inte vet vad du ska säga som det blir det svårt, säger han och fortsätter:
– Jag kan sitta och titta på teve och upptäcka en speciell färg och plötsligt ser jag hela målningen i mitt huvud. Därför måste jag ha ateljén i hemmet, så att jag kan måla direkt.
Derek Garubo är född och uppväxt i Los Angeles där han gick på konstskolorna California Art Institute och Art Center College of Design och specialiserade sig på foto.
– Det var i början av 90-talet och före det digitala genombrottet. Yrket var ett hantverk med den gamla analoga framkallningstekniken. Jag tyckte om att experimentera, lägga i fel kemikalier för att ge bilden speciella effekter. Det var grunden till mitt måleri, berättar han.
När han fick chansen att bli assistent till den berömda franska modefotografen Dominick Guillemot lämnade han skolan.
– Jag blev hans femte assistent, kokade kaffe och parkerade hans bil – och jobbade mig upp till andre assistent. Det var en väldigt bra övning inför fotografyrket, säger han.
Derek frilansade som fotograf under flera år och hade sin egen studio i Los Angeles innan han började arbeta med marknadsföring på ett filmproducentbolag.
– Jag tänkte att jag skulle skaffa mig kontakter och lära mig branschen, så att jag själv kunde bli producent. Det är svårt att leva konstnärslivet i en stad som LA där allt är så dyrt och jag har även det här affärsmässiga i mig. Konsten fortsatte jag med i min privata sfär, höll den för mig själv.
När livet ger dig citroner
Efter några år bytte han inriktning. Det var när han jobbade på antagningsenheten på fotoskolan Brooks Institute i Ventura i Kalifornien som han mötte sin blivande svenska fru Annika, som arbetade på den internationella avdelningen.
De gifte sig på Sicilien, där Dereks familj har sitt ursprung, köpte ett hus i LA och jobbade båda under en tid som fastighetsmäklare.
– Jag lämnade aldrig min konstnärspersonlighet. Jag tror att det hjälpte mig i affärslivet att ha den här kreativa sidan, säger han.
Annika längtade hem till Sverige och de flyttade med dottern Sofia till Stockholm, närmare bestämt till Folkungagatan på Söder, i slutet av 2008.
– Då sjönk jag rakt ner i en depression och längtade tillbaka. Här hade jag inga vänner, inget jobb och inga kontakter. Det finns två Sverige, ett för svenskarna och ett för de som är utanför. Om du är turist är det väldigt välkomnande, men när du flyttar hit är det annorlunda. Jag kan beskriva det som en fest där de släpper in dig, men när du väl är där så pratar ingen med dig. Det var så jag upplevde den första tiden här.
Han tror att det finns en mening i det som sker, även om vi kanske inte alltid ser det.
– Jag kände att jag var tvungen att vara konstnär, att livet tvingade mig att bli det, eftersom jag inte hade något annat att göra. ”Om livet ger dig citroner – gör lemonad.” Så jag började fota konstnärligt igen och tecknade och målade digitalt i datorn, verk som jag sedan tryckte ut på canvasdukar.
Första utställningen i Sverige för drygt två år sedan hade en pampig inramning: Örebro slott. Genom en kontakt med en konsthandlare hade han blivit presenterad för en gallerist i Ystad, Galleri Max (idag Galleri M1). Galleriet ställde ut Richard Brixels skulpturer i brons sida vid sida om Dereks stora målningar i blandteknik. Sedan dess har det flutit på med solo- och grupputställningar på bland annat MLG Gallery, Scandic Malmen Hotel och Galleri Puckeln. I slutet av förra året övergick han till att måla i akryl och övergav den digitala tekniken.
– Jag började måla för att jag ville hålla i en pensel. Jag gillar enkelheten i känslan med handen och pappret. Sedan kom denna expressionistiska stil, som kanske är anti-modern, men samtidigt kommer tillbaka, säger han och tillägger:
– Jag vet inte vart jag är på väg med min konst, men jag vet att jag aldrig kommer att sluta.
Liksom Matisse lider han stundtals av ångest och överkänslighet och liksom den gamla mästaren vill han göra konst som är dekorativ, som får betraktaren att känna sig glad, balanserad och mindre stressad av livet.
– Jag tror att det syns i linjen, i penseldraget. Jag väljer att låta det se primitivt ut, för att komma åt känslan och ge uttryck för det innersta. Jag vill att det ska se ut som en väldigt talangfull tioåring gjort den, säger han, skrattar och tillägger:
– Jag gillar föreställningen om det primitiva, för jag tycker att det visar vad Picasso kallade ”the secret fire”, energin och urkraften.
Han skulle vilja tillbringa mer tid på Gotland, måla Gotland som ön ser ut i hans ögon och ställa ut där.
– Jag har tagit flera foton på ön som jag vill måla och jag skulle även vilja måla ”plein air”, direkt i naturen. Det är en dröm, säger han innan han går ut i vårsolen och den flitigt instagrammade körsbärsblommen som alldeles nyss slagit ut under den molnfria himlen. Starka klara färgfält i rosa och blått.
Text: Maria Molin
Kommande soloutställningar 2016
Galleri Jan Wallmark: Tales of travel & fashion,
12-25 maj
Gallery Magno Art, 6-20 oktober
Xiko Gallery, 11-18 november
Målningar (alla från 2016)
Summer breeze in her hair; Gotland (akryl)
Flowers by moonlight (akryl)
She greets the sunrise (akryl)
Windmill in Gotland (mixed media)
Gazing at her beauty (akryl)
Så snyggt!