I år är det hundra år sedan Ingmar Bergman föddes. Fåröbon Arne Carlsson var fotograf vid många av hans filmproduktioner genom åren. En dag i början av 1980-talet presenterade han ett eget projekt för Bergman: en dokumentärfilm om en säregen ö fyra mil norr om Fårö.
Artikeln skrevs för Gotska Sandöns hembygdsförenings tidskrift nr 1,
juni 2018.
Ingmar Bergmans möten med fåröborna: småjordbrukare, fiskare och skolbarn, dokumenterades i två filmer: ”Fårödokument 1969 och 1979”. Arne Carlssons möte med sandöborna och sandöbesökarna: tillsynsmän, biologer och en före detta fyrvaktarfamilj dokumenterades i ”Gotska Sandön” 1987, som Bergman klippte och producerade.
När vi möts i Arne Carlssons hem i Sudersand på Fårö en vitbeslöjad februaridag har han inte sett sin film ”Gotska Sandön” sedan 1987, då den hade premiär. Jag har lånat den på Almedalsbiblioteket i Visby, där den finns som VHS-film och Arne har i sin tur lånat grannens gamla VHS-spelare. Vi håller tummarna för att den ska fungera, för det var länge sedan den användes. Arne och hans fru Britt bjuder på semlor och kaffe, och vi slår oss ner i fåtöljerna i vardagsrummet, med samma spända förväntan som inför en premiärvisning. Kanske var det så här Bergman kände sig på sin födelsedag den 14 juli, då han bjöd in familj och vänner till sin biograf i Dämba för att se Charlie Chaplins ”Cirkus” med mariekex och svartvinbärssaft istället för popcorn och läsk.
Liksom en saga börjar den i fågelperspektiv, en helikopter som närmar sig den ensliga ön med dess vita stränder och mäktiga tallskog, och landar intill fyrbyn på norra sidan. Jag tänker att filmen är som en dikt, med strofer som har olika stämningar och röster och som flätas samman av filmarens känsla och lyhördhet för platsen. Det är så den dröjer sig kvar inom mig: närbilder och ögonblick av tystnad som förmedlar den fullkomliga närvarokänslan och stillheten som jag upplevt längs en vandringsstig på den isolerade ön i Östersjön. Där naturen inte bara är något man betraktar, utan något som man blir en del av.
Arne Carlsson föddes i Bunge 1945 och familjen flyttade till Fårö när han var 13 år gammal. Hans pappa, som var busschaufför, fick hyra ett rum i ett hus i Sudersand då han körde kvällens sista tur. Det var när han fick erbjudande om att köpa huset som familjen bestämde sig för att flytta till Fårö permanent. Några år senare gick Arne ut till sjöss på en av Gotlandsbolagets lastbåtar som tog honom till Europas hamnar.
– Det var närheten till havet, nyfikenheten och drömmen om äventyret som fick mig att mönstra på. Som tonåring kände jag mig låst här och eftersom jag inte hade någon egen bil var det enda sättet att ta sig ut i världen med båt, säger han.
När han kom tillbaka till Gotland efter tiden till sjöss började han köra buss som sin far. Det var tack vare att han hade buss- och lastbilskörkort som han fick transportera utrustning till olika inspelningsplatser under inspelningen av Ingmar Bergmans krigsfilm ”Skammen” på Fårö 1967. Han hoppade även in som statist, liksom flera andra fåröbor. Samma år stod Bergmans hus färdigbyggt vid Hammars på sydöstra sidan av ön.
– Bergman ville anställa en kille på plats som kunde lite av varje, en som gjorde rent swimmingpoolen och hämtade folk vid flyget, berättar Arne Carlsson och fortsätter:
– När han fick se ett par stillbilder som jag tagit på egen hand uppmuntrade han mig att ta fler. När den första filmen ”Fårödokument” spelades in 1968 var jag assistent till fotografen Sven Nykvist, som blev min mentor.
Inför inspelningen av den fristående uppföljaren tio år senare hade Arne Carlsson en idé om att skildra kontrasten mellan det intensiva badlivet kring Sudersand på sommaren och ödsligheten de andra årstiderna. Bergman intervjuade ett fyrtiotal fåröbor och Arne fotograferade dem och fick uppdraget att leta upp och fotografera intressanta miljöer och byggnader.
Idén att göra filmen ”Gotska Sandön” fick Arne Carlsson under ett besök på ön, då han fascinerades av platsens spännande miljö och kulturhistoria.
– Jag och Britt var nere vid Bergmans privata bio vid Dämba och plötsligt frågade han mig vad jag ”filurade på”. Britt berättade om mina tankar och han funderade ett par dagar och gav mig sedan i uppdrag att provfilma, säger han.
– Jag intervjuade olika människor på Gotland som hade en relation till Sandön, för att han skulle få berättelser och se om han tyckte storyn höll för en film. När vi tittat på materialet tillsammans sa han: ”Det här låter jävligt intressant, vi kör!”
I ”Gotska Sandön” får vi möta konstnären Erik Olsson från Sanda som i sälskinnsmössa demonstrerar sälharpunen, vapnet som man i gamla tider fångade säl med på Sandön. Vi får följa med biologerna Nils Linnman och Bengt-Olof Landin i deras sökande efter ovanliga skalbaggar och fasettslipade stenar. Tre generationer Hörlin berättar om sitt liv och arbete på ön, den pensionerade fyrmästaren Gunnar Hörlin och hans hustru Fanny, deras äldsta son Hans Hörlin, Gotska Sandöns sista fyrmästare 1968-1970 och när filmen spelades in tillsynsman och platschef, samt dennes yngsta dotter Katarina Hörlin, som vid tiden för inspelningen arbetade som lägervärdinna under sommarsäsongen. Några intervjuer spelades in på Gotland, bland annat den med Gotska Sandökännaren och arkivarien Tryggve Siltberg, som får berätta den skräckinjagande legenden som vävts kring arrendatorn Petter Gottbergs liv som vrakplundrare på ön i början av 1800-talet.
Filmen tog ett år att göra och Arne filmade under totalt två månader: fjorton dagar fyra gånger under året, för att få med alla årstiders växlingar. Under vistelserna på Gotska Sandön bodde han i ett av husen i fyrbyn tillsammans med tillsynsmännen Hans Hörlin, Torsten Jönsson och Erik Sjöberg.
– Jag hade en sådan tur när jag skulle filma. Då var KA 3, Gotlands kustartilleriregemente, fortfarande kvar i Fårösund och var fjortonde dag gick det en helikopter ut med killar som skulle göra lumpen på Sandön. Då fick jag följa med, säger han och fortsätter leende sin berättelse:
– Jag kommer ihåg första gången jag åkte ut. Jag hade tagit med mig några tjocka feta böcker så jag skulle klara mig i två veckor, men under vistelsen på Sandön öppnade jag inte en enda av dem. Jag var med tillsynsmännen från åtta på morgonen och det var alltid något på gång. På kvällen när de var färdiga med sitt dagsverke fiskade de lax med nät vid stranden i skymningen och det ville jag ju också filma.
Redigeringsarbetet med filmen förlängdes på grund av ett inbrott på det kontor där originalljudfilerna förvarades, men den 27 juni 1987 var det äntligen dags för premiärvisning. På biograf Roxy på Adelsgatan i Visby var press och filmens alla medarbetare samlade, däribland regissören Arne Carlsson, Ingmar Bergman som producerat och klippt filmen och hans son Daniel Bergman, som var en av ljudteknikerna i produktionen.
– Bergman var alltid mycket noggrann med rutiner och detaljer. När jag kom hem från Sandön var det bara att åka vidare direkt ner till Dämba och visa materialet som jag filmat. Själv var han försiktig med resor och följde aldrig med mig till Sandön, men han var väldigt nyfiken och positiv och ställde ivrigt ingående frågor om filmarbetet under hela inspelningsåret. Då var det upp till bevis, säger Arne Carlsson.
Text och bilder från Gotska Sandön: Maria Molin
Porträttbilder: Stig Hammarstedt
Arne Carlsson på stenstranden nedanför Ingmar Bergmans hem vid Hammars på Fårö, december 2017.