Antikvariat Drotten är Visby innerstads enda antikvariat. Förra hösten flyttade det några hundra meter söderut på S:t Hansgatan till mer rymliga lokaler och bättre läge. I de anrika rummen som tidigare inhyst ett konditori hittar man uppemot 40 000 titlar och en inredning som väcker fantasin. Tänk bara, ett glastak med guldstjärnor ovanför travar av böcker!
Klockan pinglar när jag öppnar dörren till Antikvariat Drotten. Strindbergbysten tittar ut på mig genom solreflexerna i fönstret. Allt här väcker fantasin: bokhyllor med böcker staplade på längden och tvären ända upp till det guldstjärnbeströdda glastaket, det schackrutiga golvet: röd- och vitrutigt i hallen, svart och vit-rutigt i rummet intill, de insuttna skinnfåtöljerna, ljuskandelabern och kakelugnen. Tankarna svävar vidare till Shakespeare and Company mittemot Notre Dame i Paris och George Whitmans ord, han som grundade den legendariska bokhandeln intill Seine 1951:
”I created this bookstore like a man would write a novel, building each room like a chapter, and I like people to open the door the way they open a book, a book that leads into a magic world in their imaginations.”
Det var så jag öppnade dörren. Shakespeare and Companys rum väcker också fantasin, något som filmregissörer lagt märke till, bland andra Richard Linklater med Bara en dag/Before Sunset och Woody Allen med Midnatt i Paris/Midnight in Paris. När jag påpekar att Antikvariat Drotten har samma filmiska känsla blir Göran O:son Waltå entusiastisk.
– I somras kom de in här och ville spela in scener till en Maria Wern-film, berättar han. De filmade här i källaren och i en av garderoberna i köket, som skulle fungera som nedgång till källaren. Det är en skrubb med vedförråd därnere som ser ganska ruskig ut så det passade säkert bra till storyn.
Han sitter bakom ett stort skrivbord i det högra av de två rummen, vid hyllan ”Old rare books”. I hundra år fanns det klassiska Schultzes Konditori i lokalerna, som stängde i början av 1970-talet.
Han driver antikvariatet tillsammans med sin fru Katrin Lilja Waltå och en ung student, Joakim Mattsson, som även bor här. Bakom antikvariatet finns en liten lägenhet, idealisk för en som läser till föremålsantikvarie med ett stort intresse för böcker.
– Min fru har inte tid att vara här eftersom hon skriver på sin doktorsavhandling, så det är mest jag och Joakim som är engagerade i antikvariatet, säger Göran O:son Waltå.
– Så här års brukar det knappt gå runt. Mars är vår absolut sämsta månad, även om vi säljer på Bokbörsen på nätet också. Det kan bero på bokrean i slutet av februari.
Antikvariatet flyttar söderut
Det var inte bara för att få större lokaler som han bestämde sig för att flytta Antikvariat Drotten en bit söderut på S:t Hansgatan hösten 2014.
– Vi flyttade för att få bättre läge. Folk rör sig förbi det här hörnet mot Stora torget. På sommaren spelar det ingen roll, men övriga delen av året så gäller det att klara av hyran.
Förut var det 129 steg till Stora torget, nu är det endast 69 steg. När antikvariatet är öppet sätter Göran upp en plåtskylt vid Ica Torgkassen.
– Det var väldigt svårt att flytta ett antikvariat, det gör jag aldrig om, säger han. Det krävdes en noggrann planering och beräkning av vad allt skulle placeras. Vi fick göra en sektion färdig innan vi kunde ta nästa, det tog många månader.
Det var Bo Sundberg som på 1980-talet öppnade Antikvariat Drotten, som fick sitt namn efter kyrkoruinen alldeles intill. 2001 tog Göran O:son Waltå och hans lärarkollega Tryggve Lundgren över antikvariatet. Tryggve lämnade senare företaget, men hjälper fortfarande till ibland.
Göran är universitetslektor på Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet, Campus Gotland. Just nu forskar han om reseskildringar från 1920- och 30-talen.
– Jag håller på och söker pengar för ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om fördomar och rasism. Många reseskildringar från den här tiden ger en beskrivning av ”den andre”. Det har levt vidare på olika sätt och jag tror att det finns rötter i reseskildringslitteraturen. En hel generation påverkades av den, menar han.
Drömmen föds om ett eget antikvariat
Görans litterära intresse väcktes tidigt, då hans föräldrar läste mycket för honom innan han kunde läsa själv. Under uppväxten på Söder i Stockholm och i Nacka läste han ofta Illustrerade klassiker, som grundade litteraturintresset. En tidig läsupplevelse var Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper. Den återvänder han till i tankarna om och om igen och har läst om flera gånger genom åren.
– Jag blev intresserad av boken som artefakt och började samla på vackra böcker i tidiga tonåren.
I 20-årsåldern arbetade han extra vid sidan av studierna i antikvariatet Codex, som en vän öppnat på Grevgatan på Östermalm.
– Jag följde ofta med på auktioner och lärde mig mycket om böcker. Där och då föddes en dröm om att jag en dag skulle vilja öppna ett eget antikvariat, berättar han.
Göran hade doktorerat i litteraturvetenskap i Uppsala när han fick ett erbjudande om ett jobb som rektor på en friskola i Nacka under ett par år. Han lämnade den akademiska världen och funderade på vad han skulle göra härnäst. Göran och Katrin hade ofta varit och hälsat på goda vänner på Gotland. De trivdes med den lugna tillvaron där, framför allt på hösten och våren. Eftersom de båda var lärare fick de lätt jobb här och bestämde sig för att flytta till ön.
Idag bor Göran och Katrin i en vindsvåning på Wallers plats i Visby, men har de flesta av sina egna böcker i ett kalkstenshus söder om Visby. Huset, som de har kvar som sommarställe, köpte de när de flyttade till Gotland för femton år sedan tillsammans med de två yngsta barnen. Göran tycker om att bygga i sten på fritiden, både hus och murar.
– Jag skulle säkert ha blivit snickare om jag inte blivit akademiker, säger han.
På sommaren tycker han om att bada och sitta på den vita klapperstenstranden i Ygne, promenera längs kusten i Lummelunda och på Fårö.
Önskan om fler kulturevenemang på Drotten
På Antikvariat Drotten finns 40 000 böcker och säkert minst lika många till i olika förråd.
– Jag brukar säga att jag definitivt har fler titlar än någon bokhandel i stan. De har många exemplar men färre titlar, säger han.
– När mina barn rest runt i olika delar av världen har de ibland stött på folk i till exempel New York som gått omkring med en Drotten-tygkasse. Det är jättekul!
Förutom böcker på svenska och engelska finns här även litteratur på spanska, italienska och franska. Han visar mig ett illustrerat exemplar av Don Quijote på spanska från 1865.
– Jag har inte haft tid att ta reda på priset än, säger han när jag frågar och fortsätter:
– Böcker sjunker generellt i värde. Det är inte lika många unga som är intresserade av böcker idag. Boken som antikvitet är nog det som gått ner mest i jämförelse med till exempel möbler. Jag har några böcker som kostar några tusenlappar, ofta böcker med bilder eller grafiska illustrationer. På sommaren då det kommer mer folk är det vanligare att det kommer förbi någon riktig samlare som söker något udda. Ibland blir jag väldigt förvånad när någon visar intresse och köper en bok som jag aldrig trodde att vi skulle få såld.
Eftersom han jobbar heltid på Campus är öppettiderna begränsade till enbart fredagar och lördagar under vinterhalvåret. På sommaren har han öppet hela veckan. Nästa vår fyller han 65 år och hoppas få mer tid åt antikvariatet i framtiden. Selma Lagerlöf är en av favoritförfattarna, ”en fantastisk berättare”, men antikvariatet har Strindberg som logga.
– En drott är ju en hövding, så jag valde Strindberg som man kan se som den svenska litteraturens stora drott, säger han.
Många trycker att antikvariatet är en kulturgärning. Vad är det som driver honom?
– Jag tycker det är roligt och jag skapar många trevliga kontakter och pratstunder när jag är här. Folk ringer och vill sälja böcker och jag vet inte hur många gotländska hem jag besökt genom åren – man får se väldigt mycket, svarar han.
På Visbydagen och Kultur i natten i oktober brukar det anordnas högläsning på Antikvariat Drotten.
– Jag skulle gärna vilja ha fler sådana tillfällen under året, att platsen blev ett kulturnav. Vi har pratat om att ha återkommande läsning en gång i månaden, men det har inte riktigt blivit av än. Det beror nog på att jag har så mycket annat att göra med forskningen och undervisningen på universitetet.
Antikvariatet blir föremål för en berättelse
Han letar runt i lådorna i skrivbordet och hittar ett exemplar av Antikvariatshandlaren i Visby och andra berättelser (Rönnells Antikvariat, 2009), skriven av den finlandssvenske författaren Mathias Nystrand, som tillbringade en månad på Östersjöns författar- och översättarcentrum uppe på Klinten. Både första och sista berättelsen handlar om författarens besök i Antikvariat Drotten, som numera alltså finns gestaltat i både litteratur och film.
– Det är inte jag som beskrivs där, det är min kompanjon. Författaren tar sig poetiska friheter och han beskrivs som en kuf. Tryggve var inte så jätteglad över beskrivningen, säger han och ler.
Jag blir förstås nyfiken och vill läsa.
”Under en promenad längs de smala stenlagda gatorna tappade jag bort mig i korsningarna bakom Munkkällaren och fann mig stående utanför Antikvariat Drotten. (…) Bokhandeln var liten men välordnad. Hyllorna stod lagom tätt, belysningen var varm, luften luftig och bakom disken i hörnet kurade en småväxt man med ett lustigt leende.”
Göran O:son Waltå visar mig tidningsurklippen som trängs på dörren till köket: det har hunnit bli en hel del under åren. Han pekar på två förstasidor från GT och GA, där han porträtterats i samband med antikvariatets flytt förra hösten.
– Det här tycker jag var häftigt! Jag lyckades komma på båda lokaltidningarnas framsida samma dag. Undrar hur många som lyckats med det? säger han stolt.
Innan jag går dröjer jag mig kvar ute på kullerstensgatan och läser citatet som Göran satt upp i skyltfönstret. Stycket är hämtat ur boken Playing With Fire (En lek med eld), en av den brittiska deckarförfattaren Peter Robertsons böcker om överkommissarie Alan Banks:
”Banks had loved the smell of old bookshops ever since he was a child and Lesley Whitaker´s Antiquarian Books and Prints, in the maze of cobbled alleys at the back of the police station, was no exception. (…)
The bell jangled over the door as Banks entered. It was hard to define the smell, a mix of dust, leather and paper, even a spot of mildew, perhaps, but its effect was as comforting to Banks as that of freshly mown hay or bread straight from the baker´s oven. Something to do with a childhood spent in the children´s library and many days as a teenager browsing in second-hand bookshops. He paused on the threshold to inhale and savour the sensation.”
Jag får mersmak och går hem och tittar på filmen Funny Face (Kär i Paris, 1957) där ingen mindre än Audrey Hepburn jobbar och glänser på ett antikvariat.
Text och foto: Maria Molin