Intervju med fotografen, konstnären och musikern Anna Sundström
Inspiration till sina bilder hämtar hon från drömmar, natur, arkitektur, film och musik, men främst från andra människors liv. Olika tillstånd som de befinner sig i, som hon kan relatera till själv och vill iscensätta. Nu har Anna Sundström tonsatt sina fotografier och i höst släpper hon sitt första album.
Det bleka dagsljuset formar en aura runt bordet där bilderna ligger uppradade, ett urval av de fotografier som betytt mest för henne. Utanför fönstret till Anna Sundströms studio är våren långsamt på väg, men tvekar ännu. Jag tänker att hennes liv, eller snarare glimtar av det, låter sig berättas genom bilderna.
– Det sägs ju att alla bilder man tar är självporträtt på något sätt, säger hon.
Anna Sundström, som är född i Stockholm, kom till Gotland när hon bara var ett år gammal och växte upp på en gård i Sproge på södra ön. När hon var 15 år flyttade familjen till Visby, men behöll gården som sommarställe – en plats som Anna återvänder till gång på gång i sina bilder.
Intresset för bild, skapande och kreativitet har funnits med henne sedan barnsben. Hennes mamma målade, hennes pappa fotograferade och lärde dottern.
– På högstadiet hittade jag direkt mörkrummet och fick en egen nyckel så jag kunde gå dit på kvällarna, berättar hon och fortsätter leende:
– Fotografer är väl kända för att vara lite enstöringar. Jag har alltid hållit mig för mig själv. Även om jag haft vänner har jag alltid varit den här betraktaren.
Efter filmgymnasiet i Visby lämnade hon ön och gav sig ut i världen på olika resor innan hon sökte sig till musiklinjen på en folkhögskola i Västmanland, ett av hennes andra stora intressen.
– Under några år efter gymnasiet tvekade jag inför valet av fotografyrket eftersom jag hela tiden blivit matad med att det är en så tuff bransch och svårt att leva på, säger hon och tillägger:
– Jag testade att läsa en kurs i etnologi på Stockholms universitet, men kände ganska snabbt att det inte var min grej det här med läsandet och skrivandet, att jag behövde uttrycka mig på ett annat sätt.
Därför hoppade hon på fotolinjen på Hemse folkhögskola, kanske för att det bara inte gick att motstå längre.
– Jag sög åt mig allt under det året, experimenterade och försökte hitta mitt eget uttryck, säger hon.
Två av bilderna här på bordet i studion togs under utbildningen i Hemse, analoga bilder innan den digitala revolutionen.
– Det analoga har verkligen format mig. Även i dagens digitala efterbehandling av bilder försöker jag bevara känslan och uttrycket som jag skapade i mörkrummet, säger hon.
– Jag byggde en egen hålkamera som jag tog bilder med – bland annat det här självporträttet, säger hon och pekar på bilden som hon tagit under en fem minuter lång exponeringstid, då hon fick sitta blickstilla så som man gjorde i fotohistoriens gryning.
– Jag kan verkligen sakna hantverket i mörkrummet idag.
Den andra bilden som hon visar från den här tiden är på hennes pappa, en ögonblicksbild tagen under en vinterpromenad längs Strandpromenaden i Visby. Bilden har bland annat ställts ut i en samlingsutställning på Galleri Kleerup i Stockholm.
– När en bild fortfarande påverkar mig efter 13 år, då är den bra, säger hon och ler.
– Det där hårda och råa ser man inte så ofta i digitala bilder, där man är mer noggrann med att det ska vara perfekt. Det går aldrig att göra en exakt likadan bild som det här exemplaret, eftersom den är kopierad på ett speciellt sätt med en lith-framkallare som skapat en hög kontrast i bilden, där alla korn framträder tydligt.
När hon pratar om mörkrum får hon ett drömskt uttryck i rösten, som om hon berättar om en magisk sagovärld, dit bara hon själv har tillträde. De röda lamporna som omsluter henne, den kemikaliska doften från framkallningsvätskorna, vattenbadet där hon lägger ner ett papper och med spänning väntar på att bilden sakta ska växa fram och som hon skakar på för att skapa olika effekter. Stämningen och känslan i det slutna rummet. Långsamheten. Bilden som ska torka i minst ett dygn.
När hon gick yrkeslinjen fotografi på Fotoskolan Stockholm hade den digitala tekniken slagit igenom. Hon trivdes aldrig riktigt i Stockholm och längtade ständigt till Gotland.
– De första månaderna under utbildningen kunde jag inte göra uppgifterna i Stockholm, så jag åkte hit istället. Det låste sig, det fanns ingenting där som jag kunde förhålla mig till, berättar hon.
Efter utbildningen flyttade hon tillbaka till Gotland och jobbade på kafé, startade eget företag och började få några uppdrag. Ett av dem var för Skälsö arkitekter, som 2010 låg i startgroparna för projektet Bungenäs på nordöstra Gotland. Anna Sundström fick i uppdrag att dokumentera platsen innan de började bygga på udden, en bildserie som fick titeln ”Shotgun”.
– Bungenäs matsal byggdes på 1940-talet åt de anställda vid Bungenäs kalkbrott. När kalkbrottet lades ner tog militären över och använde området för övningar. Den karga övergivna miljön är tacksam för en fotograf, säger hon.
Sedan dess har arkitektur varit ett av Anna Sundströms huvudspår vid sidan av porträtt, både i hennes konstnärliga arbete och som frilansande fotograf. Hon är representerad av det Stockholmsbaserade galleriet Young Art/Arrivals.
– De ordnade en utställning på Ljugarns strandbygdsmuseum här på ön för ett par år sedan, där jag visade några bilder från serien ”I´m waiting here”. Det är ett tema som jag har fortsatt att jobba med, säger hon.
Hon har valt att låta ansiktena vara bortvända eller skymda, eftersom det skapar en anonymitet och får bilden att handla om tillståndet och känslan istället för personens identitet. Tillståndet som hon utforskar är att befinna sig inför olika skeden och val i livet. Just i ”väntrummet” mellan dessa val uppstår ett vakuum, menar hon, en stillhet av förväntan, eller det motsatta, ångest och vånda.
– Jag var själv i en sådan fas i livet när jag började jobba med bildserien, då man varken kan gå bakåt eller framåt utan är låst i ett tillstånd en stund innan man kan gå vidare, säger hon.
– Det var bilder som kom upp, som jag var tvungen att göra. Insikten kom i efterhand, att jag själv befann mig där, att det även handlade om mig.
En annan bild i samma serie visar en äldre man som sitter på en stol i ett rum omgiven av en silverservis, som står utspridd på golvtiljorna och fönsterkarmen.
– Det är ett gammalt hus i Visby innerstad, där en kompis skulle flytta in. Kvinnan som bodde där innan var samlare och det här rummet var fyllt från golv till tak med en massa föremål. När jag kom dit hade de tömt rummet på allt utom just silvret. Miljön fick mig att tänka på en vän till familjen som jag tyckte skulle passa in här. Jag tog dit honom, ställde fram en stol och bad honom att sätta sig ner. Så blev det den här bilden, som fick heta ”The other part”.
En person som återkommer i flera av Annas porträttbilder är hennes lillebror Tobias.
– Det här är en av mina favoritbilder, den är så tidlös och fylld av symbolik, säger hon och håller upp bilden ”Too close to heaven”, som bland annat har ställts ut i endagsutställningen Planket i Vitabergsparken i Stockholm.
När Anna tog bilden hade Tobias just kört av vägen utanför sommarhuset i Sproge, rakt genom ett taggtrådsstaket och vidare in i ett träd.
– Jag hörde ett brak och sedan kom han upp på gårdsplanen alldeles blodig. När jag såg att han var okej sprang jag in och hämtade kameran och tog en enda bild, berättar hon.
Hon visar ett annat fotografi av Tobias tillsammans med sin hund Bali.
– Den är arrangerad med enkel rekvisita. Jag tycker om att iscensätta porträtt, där det ändå finns utrymme för människor att vara sig själva, säger hon.
Anna Sundström vill gärna arbeta långsamt och med kontroll, hon vill ställa upp, rama in och regissera, som en motsats till en reportagefotograf. Inför att Psykiatriska kliniken i Visby skulle bygga om sina lokaler fick hon i uppdrag att fotografera bilder till två slutna avdelningar och projektet ”Between Shade and Light” föddes. Hon valde tre teman: hästen i landskapet, blommor i vatten och skogen.
– Skogsmotivet är kanske lite klyschig i vårdmiljöer, men något som verkligen funkar, som är rogivande och läkande, menar hon.
Hästbilden som hon valt ut inför intervjun är tagen i Fröjel, dit hon fick åka många gånger för att vänta in motivet.
– Det tog lång tid att få till den bilden, eftersom hästarna stod och betade hela tiden med huvudet nerböjt. Men så en dag ställde de sig så här. Äntligen stod de stilla och lyfte på huvudet och så somnade de medan ett lugn bredde ut sig på heden.
Den senaste tiden har Anna Sundström varit uppslukad av ett musikprojekt och ska släppa ett eget album i höst på det gotländska skivbolaget Novoton. Text och musik har hon skrivit själv.
– Det räckte inte till att göra bilder, jag behövde få ut ljud också. Det är molande och lågmält med mycket synth och saxofon. Långsamt, tungt och nästan lite monotont, med texter som upprepar sig. Jag ser det mer som ett verk än att jag gjort separata låtar, säger hon, funderar lite och tillägger:
– Jag är först och främst fotograf, inte musiker, men nu kanske jag blir både och. Snart ska jag börja filma min första egna musikvideo.
Text och porträttfoto på Anna: Maria Molin
Övriga bilder: Anna Sundström
