Intervju med formgivaren Amalia Ericsson
Längst in i garderoben hänger den. Den slitna skinnjackan, som upplevt så mycket av livets glädje och sorg. I ateljén förvandlas den till en ny produkt, en kudde eller en matta, och tar åter plats i ett hem. Minnen lever upp på nytt, kanske av en älskad person som burit jackan. Genom hantverket berättar Amalia Ericsson sin farmor Hildurs och farfar Johns historia, fylld av kärlek och hårt arbete.
Vi dricker kaffe ur Hildurs och Johns klarblå bröllopsservis från 1931. Porslinet berättar att den har använts flitigt: knoppen på kannan är borta och guldfärgen där händerna greppat kopp och kanna är avskavd.
– Om en kopp gick sönder, sa hon: ”Vilken tur att det var just den, örat var ju ändå av”. Det är farmor för mig. Hon såg sällan problem utan vände det till något positivt. Det är förmodligen därför den här servisen har blivit sparad, trots att den är lite kantstött, säger Amalia Ericsson när vi slagit oss ner i soffan i vardagsrummet bland skinnkuddar med tallkottemönster, som blivit hennes signum.
Berättelsen om Amalias företag Hildur2John är även berättelsen om älskade och saknade personer i hennes familj. Det är deras historia som givit henne idéerna och inspirationen. Hennes farmor Hildur och farfar John fick 13 barn, och Amalias pappa Sölve föddes som nummer 12. Pudeln Jonnie, som hoppar upp i soffan och slår sig till ro intill matte, har samma namn som den yngsta i syskonskaran.
– Jag som bara har ett barn har svårt att förstå hur man orkade “bära” så många och ge alla lika mycket uppmärksamhet och kärlek, säger hon och fortsätter:
– När farfar dog då det yngsta barnet bara var ett år, fick hon ta hand om alla barnen själv. Hildur förlorade båda sina ben senare i livet och hamnade i rullstol, men farmor var inte en person som gav upp, hon var en kämpe.
Värmen i rösten, när hon uttrycker i ord det som man redan förstått i blicken, fyller hela rummet:
– Farmor älskade man. Hon var en generös person, trygg och lugn, man ville vara i hennes närvaro.
Jag märker snart att Amalia har nära till både skratt och allvar där vi sitter och tittar på gamla familjefoton från hennes pappas uppväxt i ett album med nötta läderpärmar: en picknick i en skogsglänta, lekar i trädgården och gemensamt arbete på åkern.
– Farmor gav alla barn varsitt album fyllt av bilder från bondgården i Småland, berättar hon och pekar på ett stort svartvitt fotografi.
– Här är de alla samlade, det är nog det enda där alla 15 i familjen är med på samma bild. Det är fotat med en magnesiumblixt; en magnesiumtråd som brinner ner och bildar ett vitt sken. Du kan se att nästan alla fokuserar blicken på det ljuset.
Möten med människor och deras berättelser
Hennes föräldrar träffades i Lund, där de läste till lärare båda två. Deras gemensamma intresse för naturen och blommor förde dem till Gotland, där de båda fick jobb. Amalias äldsta syster föddes i Lund, men de övriga tre systrarna är födda på ön.
– Jag tror ingen glömmer ett möte med min pappa. Han var kreativ och fiffig och ansåg att det var nyfikenheten som skulle lära en i livet. Att utvecklas genom att experimentera är något som jag har lärt mig av pappa, säger hon med stolthet i rösten.
– Redan när han var liten märktes det att pappa hade “läshuvud”. Till hans stora förtjusning fick han möjlighet att studera vidare på universitet till ett yrkesliv som lärare. Men när han blev äldre drömde han om landet och att bli lantbrukare igen.
Amalia läste sin utbildning i industridesign på Högskolan på Gotland efter att i flera år arbetat inom vården.
– Min pappa blev sjuk i cancer och gick bort under mitt första år på högskolan, berättar hon.
Sorgen bredde ut sig som en tjock dimma över den här tiden, som också blev en vändpunkt i hennes liv. Hon beskriver sig själv som en person som i sina tidigare jobb varit lojal och flitig, men samtidigt alltid varit idérik och velat så mycket mer, velat förändra arbetssätt.
– För mig är möten med människor en viktig del av livet, och att försöka återge deras historier. Det är många värdefulla historier som aldrig berättas, men det är just de personliga berättelserna som talar om hur det ser ut i samhället, menar hon.
Amalia intresserade sig tidigt för form och design, och ställde sig frågan vad det är som gör att människor knyter an och behåller vissa föremål genom hela livet.
– Skinnjackan är ett otroligt personligt plagg och det är därför som jag tycker att den är så intressant, säger hon.
Återbruk är en viktig del i Amalia Ericssons liv och design.
– Jag och pappa hade ett starkt gemensamt intresse för auktioner. Ett intresse för form, för gamla grejer och dess historia – allt det har vävts samman i det här. Jag tycker dessutom att det är mycket roligare att skapa utifrån något gammalt, som bär på en berättelse som ramar in produkten redan innan den är skapad.
En filosofisk design
Idén med skinnprodukterna började med att Amalias svärmor kom till henne med en gammal skinnjacka, som hon fick göra vad hon ville med. Det var vid samma tidpunkt som Amalia rensade bland sin pappas saker som han samlat på sig i livet.
– För mig har gamla symaskiner alltid haft en dragningskraft, skönheten och känslan i dem, så jag slog mig ner vid en och började skissa. Jag funderade på hur jag skulle kunna ta till vara på så mycket som möjligt av den här jackan, där det fanns olika slags slitage på olika ställen. Jag ville berätta historien om det unika i just det här plagget, säger hon och tillägger:
– Farmor sydde alla kläder själv till barnen och min äldsta syster sydde bland annat teaterkostymer – hon har också inspirerat mig kreativt.
När Amalia var 12 år omkom hennes äldsta syster i en bilolycka. Systern bodde då i Hudiksvall, sydde och spelade fiol och teater.
– Hon lärde mig att känna frihet i skapandet. Det är så lätt att bara tänka på vad folk vill ha, men om man inte vågar släppa in den konstnärliga friheten ibland, hittar man inte känslan i produkten.
Hon kallar det filosofisk design, vad saker berättar och vad hon själv vill berätta.
– Vi växte upp i Väte på mellersta delen av ön, min favoritplats där vi tillbringade lov och helger. Det var nog där kreativiteten föddes – där fanns utrymme för den och inga krav. Ville vi bygga en koja, så släpade pappa dit bräder. Jag har inget minne av att vi någonsin var rastlösa barn. Idag är det en fråga som jag ofta får, om jag inte blir uttråkad av att arbeta själv hemma hela dagarna – men det blir jag fortfarande aldrig.
Hennes examensarbete på industridesignprogrammet var en utomhusgrind, en innovativ design för att lösa problemet med grindar som inte stängs ordentligt på förskolor. För den fick hon ett stipendium av ALMI som framtidens innovatör.
– Då tog jag språnget och vågade bli egen företagare. Jag tar fortfarande konsultuppdrag som industridesigner och jobbar parallellt med Hildur2John, som är min passion. Inom mig har jag trott på det här och inte kunnat släppa idén. Jag måste säga att jag är förbaskat stolt för att det hela tiden gått åt rätt håll, säger hon med ett stort leende.
Känslan i material, form och historia
Vi tittar in i hennes ateljé på övervåningen i radhuset i Visby, som hon börjar växa ur. Intill en vägg står en industrisymaskin från 1950-talet. På hyllorna trängs ett lager av skinn- och mockajackor och på en klädställning hänger jackor som kunder lämnat in, i väntan på att förvandlas till en ny produkt. På arbetsbordet ligger en handstans, ett verktyg som krävs för att hon ska kunna ta så många bitar som möjligt från olika ställen på plagget.
Mattorna tillverkar hon av spillbitar från andra kreationer. Idén kommer från så kallade klackmattor, en gammal metod att återanvända spillbitar av textil. Arbetet är tålamodsprövande och får ta tid. Variationen i nyanser, färger, olika slags skinn och tjocklek är oändlig.
– Jag bygger smått, så jag känner att det håller. Hållbarhet för mig är alla delar av livet, att leva ett så bra liv som man kan med det man har, säger hon och tittar ut på snötäcket som lagt sig över Skeppsbacken, där barnen åker pulka i det skarpa förmiddagsljuset.
– Men jag drömmer om att bygga ut min verksamhet så att jag kan skapa ett showroom, där jag kan hänga upp foton på farmor och där besökarna kan slå sig ner i skinnsoffor.
– Vad är det med just det här materialet som fascinerar dig? frågar jag.
– Det är ett material som håller hur länge som helst, ändå slängs det ofta för att det har fel form eller design. Men skinnjackorna har folk sparat, dels för att de är emotionellt värdefulla och dels för att det förmodligen var en dyr jacka en gång i tiden, svarar hon och tillägger:
– Till skillnad från andra textilier kan du ha en naken kant och behöver inte så mycket sömmar. Jag vill ha kvalité, men det är materialet, formgivningen och historien bakom som får stå i fokus, inte tekniken. Det är känsla jag är ute efter mer än något annat.
Innan hon går ut i snön för att rasta Jonnie nickar hon mot soffbordet där det uppslagna fotoalbumet utsöndrar den magi som spännande berättelser kan skänka föremål.
– Det som sker i min ateljé är en eloge till allt det här. Det är en kärleksförklaring till saknade personer, farmor, pappa, syster och till allt vad de givit mig. Historier vandrar och påverkar andras liv längs vägen.
Text och porträttfoto: Maria Molin
Produktbilder: Amalia Ericsson
Svartvita foton: Arne Nilsson, den äldsta av Hildurs och Johns 13 barn
