Ett pågående äventyr

I Aira Lees bildvärld går kläder och konst hand i hand. Som konstnär, skräddare, kläd- och textilformgivare målar hon med pensel, nål och tråd. Allt sedan hon var liten har det kreativa funnits i och runt omkring henne, något oemotståndligt.

– Jag ska bli upptäcktsresande, arkeolog, operasångare och konstnär.
Det var en av de första varma vårdagarna och nioåriga Aira var ute och lekte med sina tjejkompisar. Efter att ha lyssnat på vännerna gav hon sitt bestämda svar på frågan ”Vad ska du bli när du blir stor?”

Här står hon med ansiktet vänt mot solen fyrtiofem vårar senare, på gräsmattan utanför sin ateljé i Stånga. Hennes blick är busig och nyfiken och hon har nära till leende och skratt.
– Livet är så häftigt, så märkvärdigt. Jag tror att jag är en sådan som bjuder in livet och vågar ta vara på chanser, säger hon.

I sitt måleri arbetar Aira Lee med materialen siden och tempera, som hon blandar själv med ägg och linolja. I det gamla Fryshuset i Stånga på södra Gotland har hon studio och showroom för sina målningar och kläder.
– Det är spännande att göra sin egen färg och lära känna de olika pigmenten. Jag upptäcker och lär mig något nytt hela tiden. Att måla är en resa, ett äventyr utan slut, säger hon och fortsätter:
– Jag gör allt från scratch. Hantverket och materialet har alltid varit viktigt för mig, att arbeta i äkta och ärliga material såsom linne, siden och ull.

Hon använder begreppen ”slowfashion” och ”redesign” när hon beskriver sin produktion.
– Jag spänner upp vitt tyg, målar med pensel på det, låter det torka någon dag, tar loss det, rullar in det i silkespapper, fixerar det i en speciell ångkokare, tvättar och hänger upp tyget för att slutligen sy upp det till en blus eller en klänning. Det är slowfashion! säger hon.

Med redesign eller återbruk skapar hon något nytt av befintligt material. Hennes trädgårdsförkläden i jeans med detaljer av rutiga herrskjortor ska vara med på Nordiska Trädgårdar, den stora trädgårdsmässan i Stockholm nu i april.
– Jag älskar herrskjortor. De har ofta en suverän kvalitet och man kan använda dem på en mängd olika sätt, säger hon och visar en singoallablus som hon sytt med tyg från en herrskjorta.

Flytt från stress till arbetsro
Hon plockar fram en fågel gjord av gamla jeans och siden, som ska vara med på en sommarutställning på Galleri Gräne i Klintehamn.
– Jag har en stark relation till fåglar, säger hon.

Och det förstår man – de flyger liksom fjärilarna i hennes senaste målning och hon själv.
Det har gått sju år sedan hon packade flyttlasset till Gotland tillsammans med sin yngsta dotter. Aira är född i Finland och familjen flyttade till Sverige när hon var sex år. När hon kom till Gotland första gången på en skolresa i tonåren blev hon betagen av platsen och har rest tillbaka många gånger under åren.
Hon jobbade som lärare i textil och konst på olika skolor i Stockholm då hon en mörk januaridag bestämde sig för att byta tillvaro. Aira hade varit på Gotland och tittat på hus och drömt om att flytta dit som pensionär. Men hon ville inte vänta så länge.
– Hetsen och stressen i rusningstrafiken och tiden som inte räckte till. Jag fick nog, sa upp mig från jobbet och flyttade till Gotland sommaren samma år. Här får jag arbetsro, säger hon.

Den första tiden på ön bodde de i Visby i närheten av ÖB-huset. När Aira såg att det gamla kontoret ovanför varuhuset stod tomt väcktes idén att inhysa ateljéer i lokalen.
– Vi gick ihop ett gäng och startade ateljéföreningen Milo, berättar hon. Första året handlade det om att bygga nätverk och ha utställningar.

Intresset för bildvärlden fanns redan i barndomshemmet i norra Finland.
– Jag och mina systrar fick alltid hålla på och pyssla. Fantasi och kreativitet värderades högt, säger hon.
– Jag virkade när jag var fyra år och fick min första symaskin när jag var sex. Mamma såg till att vi alltid hade tyg och papper. Pappa snickrade ett jättestort pysselbord till oss med lådor där vi kunde förvara material. Vi hade pysselkvällar hemma och grannbarnen kom springande.

Kläder som uttryck för identitet
Det fanns ett stort naturintresse i familjen och Aira tillbringade mycket tid i skogen. De tältade, hade en stuga och en båt som de åkte ut och fiskade med.
– Jämt när vi var lediga skulle vi in i bilen och ut i skogen, berättar hon.

Aira flyttade hemifrån när hon var 16 år. I Stockholm läste hon kvällskurser parallellt med gymnasiet, i bland annat akvarellmålning, oljemåleri och kroki. Hon var punkrockare, lyssnade på Sex Pistols och sydde sina egna kläder.
– När jag var elva år drömde jag om att flytta till Paris, bo under broarna och vara hippie. Men hippiekulturen var borta när jag blev tonåring, då var det punken som gällde. Jag har alltid varit egensinnig, rymde ofta som liten och längtade efter att bli stor så jag kunde flytta hemifrån och bestämma själv, säger hon.

Som tonåring i slutet av 70-talet klädde hon sig i krokodilmönstrad kjol i skinnimitation, stickad svart- och rosarandig nättröja och en trasig smokingjacka. Ena dagen kunde hon ha svart hår som stod rakt upp, mörk ögonskugga och läppstift, och andra dagen var håret orange eller vitblonderat.
– Jag upptäckte tidigt att kläder är ett starkt uttryck för vem man är. Som punkare bröt man sig ur konventioner och alla hade sin egen frågeställning. ”Varför kan man inte se ut så här?” var min, säger hon.
– Var man punkare lärde man känna folk på gatan. Vi åkte in till Medborgarplatsen och träffade folk som man blev kompis med. Min första bostad fick jag på det sättet. Jag lärde känna ett par som skulle ut och resa i några månader och fick ta hand om deras lägenhet i Vasastan.

Aira Lee har ett starkt och hängivet intresse för livsåskådning, historia, filosofi och religion. När hon jobbade som sjukvårdsbiträde i sena tonåren läste hon Kierkegaard och Sartre på rasterna.
– Jag har alltid varit filosofisk och ställt frågor som inleds med ”Varför?” Inget har varit självklart för mig och så är det fortfarande.

Konsten att höra sig själv
I Stockholm lärde hon känna andra konstnärer och många sökte in på Konsthögskolan och Konstfack.
– Men jag ville inte sitta på en konsthögskola i fyra-fem år. Jag ville ut och resa, få erfarenheter och upplevelser och ha något att berätta, säger Aira, som kom tillbaka till Sverige efter några år, lastad med intryck och upplevelser från bland annat Turkiet, Marocko, huvudstäder i Europa och södra Frankrike, där hon jobbade på olika vingårdar och sparade pengar för att kunna måla. På den antroposofiska Rudolf Steinerhögskolan i Järna läste hon senare en fyraårig konstnärlig utbildning.

Aira Lee vill gärna dela med sig av sina erfarenheter. Idag arbetar hon som lärare på Folkan i Hemse några dagar i veckan, där hon har hand om Textillinjens inriktning ”Textilt återbruk”. Hon har även workshops i måleri.

Inspiration får hon ofta ute i naturen.
– Det är bra att ha tråkigt, menar hon. Om du har en massa intryck och surr runt omkring dig kommer du inte åt det som händer inne i dig, din egen röst. När du skapar en tystnad och stillhet omkring dig, sätter eller lägger dig ner och börjar lyssna, hör du dig själv. Då kommer tankar, bilder och föreställningar. Det är så viktigt att ge sig den tiden.

På en hylla i ateljén står några tittskåp, som hon gjort när längtan efter resor varit stor. Här finns inglasade berättelser om olika platser i världen, bland annat ett hommage till den brittiska nobelpristagaren Doris Lessing.
– Hon är en av mina husgudinnor, en riktigt häftig kvinna och en favoritförfattare, säger Aira.

I ateljéns bokhyllor finns en stor mängd klippböcker med målade pärmar. Här samlar hon teckningar, klädskisser, mönster och collage.
– Du kan tänka fram en massa idéer, men det blir inte något förrän du möter materialet. Det är då det händer saker. Jag säger det på mina kurser: lyssna på materialet så kommer det att berätta något för dig, säger hon.

Hon håller upp två blusar i ”happy colors”; handmålade sidenplagg i turkost och cerise.
– Jag tror att det är glädjen som driver mig. Det ska vara lustbetonat att skapa något.

Text och foto: Maria Molin